Julen skall vara fridens högtid, men fridens perfektion kan brytas av irritationer.
Ansjovisen är en central fisk under julen eftersom det är den som ger smaken till Janssons frestelse. Att marknadsekonomin är så usel att den inte kan förutsäga folkets behov av ansjovis är skäl nog att lägga ner Nobels pris till den ekonomiska vetenskapen.
Edamerosten, med sitt varmt röda paraffin som omsluter osten, misshandlas. Det förekommer många, alltför många, barbarer, ja kanske t o m bastarder, som inte begriper hur en sådan ost skall hyvlas. Som djur, som inte klarar överlevnadskonkurrens med får, tar de osthyveln och drar ett stråk mitt i osten. Och sedan ytterligare ett, för att avsluta med ett tredje, och har därmed skapat en vattenfri Göta kanal i ostens mitt.
Ålen, speciellt den rögade, är en oundgänglig del av julen. Men, ack, ve och klagan. De människor som är godare än solen på att värna allt levande, måste, nästan som en tvångsmässig handling, anmärka på ålens närvaro och därvid göra dess avnjutande till en skammens njutning. Medan den goda tjatar om utrotningshotade djur, blandas ålätarens irritation med en njutning, tanken att den goda skall utrotas från framtida julfirande. Men än värre är det oerhörda slöseri som de gourméhandikappade ålätarna står för, när de äter köttet och sedan, hör och häpna, och till stor oförståelse och avsky hos den inbitne ålätaren, lägger ålens skinn till sidan, som om det vore ett oätligt äggskal. Den som inte förstår att man vrider ålen öppen, äter köttet, renäter noga benet, för att därefter avsluta med ålaätandets kulmen, att tugga, i stillhet och utan girighet, ålens rökta skinn, borde inte ta en bit ål, ja, den borde förbjudas att ta en bit ål då den kränker ålen genom sin barbariska oförmåga att inse att skinnet inte är ett äggskal utan en viktig del, ja en avgörande del i ålens delikates, att njutas innan snapsen balanserar ålens rikedom.
Skinkan, griljerad och fin, står på bordet. I en förvisso omtänksam omtanke om ätarens önskan att få en skiva som i storlek motsvarar den sorts njutning ätaren vill ha, en tjock skiva för en stark smak av skinkan, eller en tunn skiva, kanske för att få den speciella senapen att framträda, är skinkan inte skivad, utan ätaren får skiva själv, till eget behag. Men det finns de som skivar skinkan som tillhör den krets av personer som misshandlar Västerbottenostar och hyvlar dem med några få tag till en skidbacksform. Skinkan, den stackaren, blir snart tunn på toppen och tjock i botten, varvid den stackars stackare som kommer efter skidbacksskivaren omöjligen kan få till en jämn skiva.
Vid julbordet avhandlas två infantila ämnen, som delar bordet i två oförsonliga halvor som leende undviker att förstå varandra. Elbilsfanatikerna räddar jorden, medan dieselbilsfanatikern möjliggör framtida innovativa bränsletyper, medan hybridbilsägaren fnyses åt som väljer två problem istället för att lösa ett problem. Luciafotograferarna står för den långa svenska traditionen och barnens glädje och behov att få visa sig för sina föräldrar, medan Luciaföräldradeltagandeförbudsivrarna värnar om barnens rätt till att undkomma hets och stress, speciellt för de papperslösa barnen.
Sådan var inte min julmiddag eftersom jag inte hade någon p g a sjukdom, men sådan är min fördom om jul.
Sven-Olof Yrjö Collin
Ansjovisen är en central fisk under julen eftersom det är den som ger smaken till Janssons frestelse. Att marknadsekonomin är så usel att den inte kan förutsäga folkets behov av ansjovis är skäl nog att lägga ner Nobels pris till den ekonomiska vetenskapen.
Edamerosten, med sitt varmt röda paraffin som omsluter osten, misshandlas. Det förekommer många, alltför många, barbarer, ja kanske t o m bastarder, som inte begriper hur en sådan ost skall hyvlas. Som djur, som inte klarar överlevnadskonkurrens med får, tar de osthyveln och drar ett stråk mitt i osten. Och sedan ytterligare ett, för att avsluta med ett tredje, och har därmed skapat en vattenfri Göta kanal i ostens mitt.
Ålen, speciellt den rögade, är en oundgänglig del av julen. Men, ack, ve och klagan. De människor som är godare än solen på att värna allt levande, måste, nästan som en tvångsmässig handling, anmärka på ålens närvaro och därvid göra dess avnjutande till en skammens njutning. Medan den goda tjatar om utrotningshotade djur, blandas ålätarens irritation med en njutning, tanken att den goda skall utrotas från framtida julfirande. Men än värre är det oerhörda slöseri som de gourméhandikappade ålätarna står för, när de äter köttet och sedan, hör och häpna, och till stor oförståelse och avsky hos den inbitne ålätaren, lägger ålens skinn till sidan, som om det vore ett oätligt äggskal. Den som inte förstår att man vrider ålen öppen, äter köttet, renäter noga benet, för att därefter avsluta med ålaätandets kulmen, att tugga, i stillhet och utan girighet, ålens rökta skinn, borde inte ta en bit ål, ja, den borde förbjudas att ta en bit ål då den kränker ålen genom sin barbariska oförmåga att inse att skinnet inte är ett äggskal utan en viktig del, ja en avgörande del i ålens delikates, att njutas innan snapsen balanserar ålens rikedom.
Skinkan, griljerad och fin, står på bordet. I en förvisso omtänksam omtanke om ätarens önskan att få en skiva som i storlek motsvarar den sorts njutning ätaren vill ha, en tjock skiva för en stark smak av skinkan, eller en tunn skiva, kanske för att få den speciella senapen att framträda, är skinkan inte skivad, utan ätaren får skiva själv, till eget behag. Men det finns de som skivar skinkan som tillhör den krets av personer som misshandlar Västerbottenostar och hyvlar dem med några få tag till en skidbacksform. Skinkan, den stackaren, blir snart tunn på toppen och tjock i botten, varvid den stackars stackare som kommer efter skidbacksskivaren omöjligen kan få till en jämn skiva.
Vid julbordet avhandlas två infantila ämnen, som delar bordet i två oförsonliga halvor som leende undviker att förstå varandra. Elbilsfanatikerna räddar jorden, medan dieselbilsfanatikern möjliggör framtida innovativa bränsletyper, medan hybridbilsägaren fnyses åt som väljer två problem istället för att lösa ett problem. Luciafotograferarna står för den långa svenska traditionen och barnens glädje och behov att få visa sig för sina föräldrar, medan Luciaföräldradeltagandeförbudsivrarna värnar om barnens rätt till att undkomma hets och stress, speciellt för de papperslösa barnen.
Sådan var inte min julmiddag eftersom jag inte hade någon p g a sjukdom, men sådan är min fördom om jul.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
