Britta-Lena (påhittat namn i omtanke om den verkliga personen), var den enda kvinnan i nämnden A som skulle utse representanter till en nämnd B. Nämnden B skulle ha kontroll över viktiga resurser varför jag, som var ledamot i nämnden A, hade fått order av min prefekt att göra allt jag kunde för att bli utsedd till nämnden B. Ordförande i nämnden A sade att två ledamöter skulle utses, och eftersom Britta-Lena var enda kvinnan i nämnden, var hon en av de två som skulle utses till nämnden B. Bland männen i nämnden utbröt nu …ja, man kan kalla det för en valrörelse, där männen talade väl om sig själva för att bli utnämnd till ledamot i nämnden B. Jag gav mig inte, varför min uthållighet, och eventuellt kompetens, gav mig den andra platsen i nämnden B.
Detta val av nämndsledamöter var inte jämställt utan representativt. Ledamöterna valdes inte, i alla fall inte kvinnan, på meriter och utifrån brinnande valtal som framhävde personens förmågor. Valet gjordes inte utifrån tanken om jämställdhet, att alla är lika i kön och blott varierar i förmåga. Valet gjordes utifrån kön, dvs att människor är olika i kön och den olikheten skall representeras. Även jag valdes ju i första hand som representant för mitt kön eftersom jag uppfyllde det främsta kriteriet, manskön. Därav min rubrik på detta inlägg, jämställd eller representerad.
Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, skall sätta samman en grupp av EU-kommisionärer. Hon anses ha problem med könsrepresentationen, då, vid skrivandet av detta inlägg, 18 män och 7 kvinnor föreslagits. Hon önskar så jämn könsrepresentation som möjligt, varför hon underhand tycks lova bättre poster till de personer som är kvinnor. Även här gäller inte jämställdhet utan representativitet.
Jag föreslog en gång ett riktigt vinnande team för en disputation på Linnéuniversitetet. En sylvass opponent och fyra, mycket imponerande betygsledamöter, med stor variation inom ämnet och metoder. Det förslaget stötte emellertid på patrull då Linnéuniversitet har representationskrav avseende kön. Jag fick därför dra tillbaka mitt förslag och leta upp några män, eftersom mitt initiala förslag endast hade kvinnor, inte p g a att de var kvinnor utan av att jag var imponerad över deras förmågor.
Jag har i mitt arbete sett kvinnor som fått positioner, likt Anita-Katrin, där könet varit utslagsgivande. Det har onekligen varit till viss del en fördel för dem då de fått positioner med inflytande, över tjänstetillsättningar, betyg och pengar, samt kunnat addera representationen till sin meritlista.
Men könsrepresentation är sannerligen inte enbart till fördel för kvinnorna. Eftersom de är färre, och positionerna som skall besättas är många, får de få kvinnorna förvisso stort inflytande och meriter, men de får också arbeta mer p g a alla dessa representantpositioner, vilket kan reducera deras insatser i utbildning och forskning. De blir mindre akademiska arbetare och mer representationsarbetare.
De riskerar också att inte få den auktoritet som deras förmåga och kompetens kanske skulle ge dem, eftersom de ses som, inte i första hand som akademiska arbetare, utan som just representationsarbetare. De finns med för att en box skall kryssas i, könsboxen, inte för att deras kompetens behövs.
Således vinner de kortsiktigt inflytande och meritering från deras representation, men förlorar möjlighet att bygga auktoritet. Ja, de kanske även är förlorare i auktoritet genom att vara representationsarbetare.
Man kan hoppas på att denna representationsiver kan medföra att utbudet av kvinnor blir större, varför vi i slutet kan välja de vi vill välja, beroende på deras förmåga, utan att behöva tillämpa representativitet. Därmed kan den akademiska miljön vara den meritokratiska miljö som är dess grundtanke.
Den 12 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Detta val av nämndsledamöter var inte jämställt utan representativt. Ledamöterna valdes inte, i alla fall inte kvinnan, på meriter och utifrån brinnande valtal som framhävde personens förmågor. Valet gjordes inte utifrån tanken om jämställdhet, att alla är lika i kön och blott varierar i förmåga. Valet gjordes utifrån kön, dvs att människor är olika i kön och den olikheten skall representeras. Även jag valdes ju i första hand som representant för mitt kön eftersom jag uppfyllde det främsta kriteriet, manskön. Därav min rubrik på detta inlägg, jämställd eller representerad.
Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, skall sätta samman en grupp av EU-kommisionärer. Hon anses ha problem med könsrepresentationen, då, vid skrivandet av detta inlägg, 18 män och 7 kvinnor föreslagits. Hon önskar så jämn könsrepresentation som möjligt, varför hon underhand tycks lova bättre poster till de personer som är kvinnor. Även här gäller inte jämställdhet utan representativitet.
Jag föreslog en gång ett riktigt vinnande team för en disputation på Linnéuniversitetet. En sylvass opponent och fyra, mycket imponerande betygsledamöter, med stor variation inom ämnet och metoder. Det förslaget stötte emellertid på patrull då Linnéuniversitet har representationskrav avseende kön. Jag fick därför dra tillbaka mitt förslag och leta upp några män, eftersom mitt initiala förslag endast hade kvinnor, inte p g a att de var kvinnor utan av att jag var imponerad över deras förmågor.
Jag har i mitt arbete sett kvinnor som fått positioner, likt Anita-Katrin, där könet varit utslagsgivande. Det har onekligen varit till viss del en fördel för dem då de fått positioner med inflytande, över tjänstetillsättningar, betyg och pengar, samt kunnat addera representationen till sin meritlista.
Men könsrepresentation är sannerligen inte enbart till fördel för kvinnorna. Eftersom de är färre, och positionerna som skall besättas är många, får de få kvinnorna förvisso stort inflytande och meriter, men de får också arbeta mer p g a alla dessa representantpositioner, vilket kan reducera deras insatser i utbildning och forskning. De blir mindre akademiska arbetare och mer representationsarbetare.
De riskerar också att inte få den auktoritet som deras förmåga och kompetens kanske skulle ge dem, eftersom de ses som, inte i första hand som akademiska arbetare, utan som just representationsarbetare. De finns med för att en box skall kryssas i, könsboxen, inte för att deras kompetens behövs.
Således vinner de kortsiktigt inflytande och meritering från deras representation, men förlorar möjlighet att bygga auktoritet. Ja, de kanske även är förlorare i auktoritet genom att vara representationsarbetare.
Man kan hoppas på att denna representationsiver kan medföra att utbudet av kvinnor blir större, varför vi i slutet kan välja de vi vill välja, beroende på deras förmåga, utan att behöva tillämpa representativitet. Därmed kan den akademiska miljön vara den meritokratiska miljö som är dess grundtanke.
Den 12 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
