Två socialdemokrater skrev en insändare i lokaltidningen, Kristianstadsbladet, där de gjorde en Schyman, dvs konverterade hedersförtrycket och terrorn från ett uttryck för muslimskt förtryck och fascism, till ett kulturellt oberoende mansvåld.
Jag reagerade mycket starkt på deras insändare, som jag alltid gör inför försöken att rentvätta och legitimera en avskyvärd ideologi. Jag skrev ett motinlägg, där jag tydligt redogjorde för att hedersvåld är stark knutet till kultur, där islam är dominerande idag, men kristendomen var tidigare dominerande i Europa. Det våldet utförs förvisso oftast av män, men understöds och drivs av både män och kvinnor, där släkten eller familjen är den våldsamma aktören. Det är inte ett manligt våld, utan ett kulturellt grundat våld. Deras insändare var därför en förljugen insändare som visar hur dagens nysocialdemokrater har dränkt sig i den groteska woke-föreställningen där kultur, och speciellt religion, och då speciellt islam, lämnas utanför all kritisk reflektion.
Åtta år tidigare satt jag med en insändare till lokaltidningen. Jag hade skrivit in den på deras webb-inlämningssida. Jag hade bara att trycka på sänd, så skulle den komma till tidningen. Jag insåg att den med största grad av säkerhet skulle publiceras, och att den publiceringen skulle ge mig mycket obehag och stridigheter. Jag insåg att jag troligtvis skulle bli så isolerad på min arbetsplats att jag kanske skulle behöva lämna den. Trots det, tryckte jag på sänd-knappen. Jag såg det som min plikt att kämpa för akademisk frihet, även om det skulle innebära mycket obehag för mig. Jag tog striden för en stor sak. Dock, jag förlorade striden, blev avskedad och något senare innebar det att jag gled från mitt livs yrkesbana som lärare. Jag fick betala ett högt pris. Men jag stod upp för den akademiska friheten. Och jag tvekade inte att tala.
Åtta år senare satt jag i en liknande beslutssituation. Insändaren mot nysocialdemokraterna var skriven. Jag skulle bara copy-paste, dvs kopiera den från word-dokumentet och fästa texten på lokaltidningens webbsida för insändare och skicka in den. Men jag gjorde inte det. Denna gång tryckte jag inte på knappen. Jag tog inte till orda. Jag gjorde mig tyst.
Så absurt är Sverige och mina föreställningar om Sverige idag, att jag inte i den text du nu läser kan förklara i detalj vad som låg bakom mitt beslut att inte skicka in insändaren. Det enda jag tycker mig kunna säga är att mitt skäl rörde familjens säkerhet och var grundat i min föreställning om risken för att, inte jag, men väl delar av min familj skulle riskera att drabbas av muslimsk fascism. Förre gången insåg jag att blott jag, men inte familjen skulle drabbas, varför jag kunde skicka in min insändare. Denna gång trodde jag att det fanns en risk för att delar av min familj skulle drabbas, varför jag inte skickade in min insändare.
Du kan anse att min föreställning om risken för muslimsk fascism är islamofobi, dvs är en irrationell rädsla för muslimers våldsamma handlande. Det är förvisso sant att muslimer har agerat fascistiskt. Många gånger har det skett mot Lars Vilks. Salman Rusdie är blind på ett öga och har levt skyddat under ånga år inför risken av muslimsk fascism. Andra författare och några forskare lever skyddat p g a risken för att drabbas av muslimsk fascism. Nu senast har Danmarks statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, flyttat till okänd ort, där det kan ingå en bedömning av risken för muslimsk fascism. Det finns risker att kritisera islam och muslimer, men är det inte så låg risk att en muslim skulle ta sig omaket att utföra ett attentat mot Collin, att den risken faktisk är så osannolik att rädsla för den utgör ett uttryck för fobi?
Mot den invändningen kan jag anföra att min tystnad inte kom av att risken var riktad mot mig, ty jag var på säker plats, i Italien och därför utom räckhåll. Risken, hur obefintlig den än var, var riktad mot delar av min familj. Blotta tanken på att den delen av min familj skulle kunna riskera obehag p g a min politiska kamp för demokrati och mot islam, gjorde att jag valde tystnaden.
Jag är en således en skitstövel som inte visar på hur dagens nysocialdemokrater idag försöker rentvätta en ideologi som ytterst är fascistisk. Men jag är en god skitstövel eftersom jag offentligt tiger i omtanke om min familj.
Det sägs att de som är mest rädda för att gå på mörka gator är de som löper minst risk för att bli angripna. Kanske jag är i samma kategori. Ingen bryr sig om mitt skrivande. I alla fall inte till den grad att den är villig att begå någon obehaglig gärning.
Men det är samtidigt en oomkullrunkelig sanning att jag tänker på den risken, hur fobisk du än kan hävda att den är. Det är lika sant att andra drar sig för att uttrycka sin mening, inte om vår statsminister, inte om judars agerande på Västbanken, inte om Jesus, utan om Mohammed och hans sexliv med en av sina fruar. Det är en oomkullrunkelig sanning att det finns en hotbild mot uttryck som är islamkritiska. Att jag och mitt hus, och därmed delar av min familj, skulle hotas är osannolikt. Men märk väl, det är osannolikt, men det är inte uteslutet. Den lilla skillnaden mellan osannolikt och uteslutet gjorde att jag inte skickade in min insändare.
Därför är jag en god skitstövel.
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag reagerade mycket starkt på deras insändare, som jag alltid gör inför försöken att rentvätta och legitimera en avskyvärd ideologi. Jag skrev ett motinlägg, där jag tydligt redogjorde för att hedersvåld är stark knutet till kultur, där islam är dominerande idag, men kristendomen var tidigare dominerande i Europa. Det våldet utförs förvisso oftast av män, men understöds och drivs av både män och kvinnor, där släkten eller familjen är den våldsamma aktören. Det är inte ett manligt våld, utan ett kulturellt grundat våld. Deras insändare var därför en förljugen insändare som visar hur dagens nysocialdemokrater har dränkt sig i den groteska woke-föreställningen där kultur, och speciellt religion, och då speciellt islam, lämnas utanför all kritisk reflektion.
Åtta år tidigare satt jag med en insändare till lokaltidningen. Jag hade skrivit in den på deras webb-inlämningssida. Jag hade bara att trycka på sänd, så skulle den komma till tidningen. Jag insåg att den med största grad av säkerhet skulle publiceras, och att den publiceringen skulle ge mig mycket obehag och stridigheter. Jag insåg att jag troligtvis skulle bli så isolerad på min arbetsplats att jag kanske skulle behöva lämna den. Trots det, tryckte jag på sänd-knappen. Jag såg det som min plikt att kämpa för akademisk frihet, även om det skulle innebära mycket obehag för mig. Jag tog striden för en stor sak. Dock, jag förlorade striden, blev avskedad och något senare innebar det att jag gled från mitt livs yrkesbana som lärare. Jag fick betala ett högt pris. Men jag stod upp för den akademiska friheten. Och jag tvekade inte att tala.
Åtta år senare satt jag i en liknande beslutssituation. Insändaren mot nysocialdemokraterna var skriven. Jag skulle bara copy-paste, dvs kopiera den från word-dokumentet och fästa texten på lokaltidningens webbsida för insändare och skicka in den. Men jag gjorde inte det. Denna gång tryckte jag inte på knappen. Jag tog inte till orda. Jag gjorde mig tyst.
Så absurt är Sverige och mina föreställningar om Sverige idag, att jag inte i den text du nu läser kan förklara i detalj vad som låg bakom mitt beslut att inte skicka in insändaren. Det enda jag tycker mig kunna säga är att mitt skäl rörde familjens säkerhet och var grundat i min föreställning om risken för att, inte jag, men väl delar av min familj skulle riskera att drabbas av muslimsk fascism. Förre gången insåg jag att blott jag, men inte familjen skulle drabbas, varför jag kunde skicka in min insändare. Denna gång trodde jag att det fanns en risk för att delar av min familj skulle drabbas, varför jag inte skickade in min insändare.
Du kan anse att min föreställning om risken för muslimsk fascism är islamofobi, dvs är en irrationell rädsla för muslimers våldsamma handlande. Det är förvisso sant att muslimer har agerat fascistiskt. Många gånger har det skett mot Lars Vilks. Salman Rusdie är blind på ett öga och har levt skyddat under ånga år inför risken av muslimsk fascism. Andra författare och några forskare lever skyddat p g a risken för att drabbas av muslimsk fascism. Nu senast har Danmarks statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, flyttat till okänd ort, där det kan ingå en bedömning av risken för muslimsk fascism. Det finns risker att kritisera islam och muslimer, men är det inte så låg risk att en muslim skulle ta sig omaket att utföra ett attentat mot Collin, att den risken faktisk är så osannolik att rädsla för den utgör ett uttryck för fobi?
Mot den invändningen kan jag anföra att min tystnad inte kom av att risken var riktad mot mig, ty jag var på säker plats, i Italien och därför utom räckhåll. Risken, hur obefintlig den än var, var riktad mot delar av min familj. Blotta tanken på att den delen av min familj skulle kunna riskera obehag p g a min politiska kamp för demokrati och mot islam, gjorde att jag valde tystnaden.
Jag är en således en skitstövel som inte visar på hur dagens nysocialdemokrater idag försöker rentvätta en ideologi som ytterst är fascistisk. Men jag är en god skitstövel eftersom jag offentligt tiger i omtanke om min familj.
Det sägs att de som är mest rädda för att gå på mörka gator är de som löper minst risk för att bli angripna. Kanske jag är i samma kategori. Ingen bryr sig om mitt skrivande. I alla fall inte till den grad att den är villig att begå någon obehaglig gärning.
Men det är samtidigt en oomkullrunkelig sanning att jag tänker på den risken, hur fobisk du än kan hävda att den är. Det är lika sant att andra drar sig för att uttrycka sin mening, inte om vår statsminister, inte om judars agerande på Västbanken, inte om Jesus, utan om Mohammed och hans sexliv med en av sina fruar. Det är en oomkullrunkelig sanning att det finns en hotbild mot uttryck som är islamkritiska. Att jag och mitt hus, och därmed delar av min familj, skulle hotas är osannolikt. Men märk väl, det är osannolikt, men det är inte uteslutet. Den lilla skillnaden mellan osannolikt och uteslutet gjorde att jag inte skickade in min insändare.
Därför är jag en god skitstövel.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
