Människan är en fantastisk varelse. Hon har förmåga att skapa omänskliga förhållanden, som i dagens islamiska stater, i 1900-talets totalitära stater, och i medeltidens kristna stater. Men hon har också förmåga att under ytterst ogynnsamma förhållanden, skapa sammanhang och relationer som strålar av mänsklighet.
Detta skriver jag för att du har någon månad på dig att få erfara det senare, hur människor under ogynnsamma förhållanden skapar gemenskap, utövar solidaritet och älskar. Detta står dig till buds genom en film på Svt-play, som heter ’I gångarna’ (se länk 1. nedan).
Under min studietid vid Lunds universitet såg jag gärna Ingmar Bergmans filmer. Givetvis ’Det sjunde inseglet’ och ’Persona’, men även ’Nattvardsgästerna’. Jag tyckte om dem eftersom man slapp mycket yttre handling och skeenden, medan fokus var på människorna och deras bryderi inför att finnas till, inför livet och att möta andra människor. Jag fick dock hård kritik från de vänsterradikala medelklasstudenterna från Småland som bodde på min korridor. De ansåg att hans filmer blott gestaltade en överklassmiljö och överklassproblem. Viktigt var däremot att ta del av den arbetande klassens liv, som i Widerbergs film ’Ådalen 31’. Utan framgång hävdade jag att miljöerna och personernas liv på ytan var olika, men att problematiken i filmerna var likartad, att oavsett miljö och omständighet har människan en själ och ett förnuft, där hon bråkar med föreställningar, med visioner, med sin värdighet, sina förhoppningar och sin kärlek och, ja, … allt det som varje människa har, oaktat miljö.
Filmen ’I gångarna’ ger mig rätt. I den filmen får du möta människor som arbetar på ett stort lågprisvaruhus, där varorna ligger halvt uppackade, avskalat all pockande reklam, i många och långa gångar. Arbetarna kör varor från lagret till hyllorna, där de ställer upp dem. De möter varandra i gångarna och ser varandra genom hyllornas hålrum. De träffas vid kaffeautomaten och röker tillsammans på lastbryggorna.
Trots alla varor, med någon kund med kundvagn som kör förbi då och då, ger det ett intryck av öken. Denna karghet ser i förstone ut att reflekteras hos människorna, som själva ser ut att vara karga i sin utlevnad, med mycket sparsmakat språk sinsemellan. Men, eftersom filmen inte rusar omkring, utan förs med samma tempo som människorna, förstår man att de har skapat en mänsklig oas i öknen, men utan de åthävor och uttryck som vi själva kanske har, och som vi vant oss vid skall uttrycka människan i filmer.
Ge dig tid att förstå människornas agerande som uttryck för deras mänsklighet, för deras samhörighet, deras solidaritet, deras medmänsklighet, deras vilja till samvaro, och, inte minst, det mest märkvärdiga som sker i filmen, för deras förmåga till kärlek.
Om kärleken skall jag inte orda, eftersom det är en central del i filmen. Ja, det är en kärleksfilm, där kärleken är intensiv, trots att filmen är långsam och uttrycken ytterst minimala. Men det är det minimala i uttrycken som ger sådan intensiv upplevelse av kärleken.
Så, lägg av förväntan på Hollywooddramatik. Lägg av förväntan på stora gester och gråt och tandagnisslan. Lägg av förväntan på spektakulära eruptioner. Då skall du erfara stark dramatik, kraftfulla, men nästan osynliga gester, och hisnande eruptioner. Slutscenen är värd att vänta på, ty den är liten för det omedelbara ögat, men enorm i sin kraft, …ja, med samma styrka för själen som ges av Triumfmarschen i Verdis Aida (länk 2. nedan) och med samma övertygelse som hos Pavarotti i hans avslutning av Nessun dorma (länk 3.). Vincerò!
Se filmen. Din själ kommer att tacka dig.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svtplay.se/video/j16GBAV/i-gangarna
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=l3w4I-KElxQ&list=RDl3w4I-KElxQ&start_radio=1
Länk3. https://www.youtube.com/watch?v=cWc7vYjgnTs&list=RDcWc7vYjgnTs&start_radio=1
Detta skriver jag för att du har någon månad på dig att få erfara det senare, hur människor under ogynnsamma förhållanden skapar gemenskap, utövar solidaritet och älskar. Detta står dig till buds genom en film på Svt-play, som heter ’I gångarna’ (se länk 1. nedan).
Under min studietid vid Lunds universitet såg jag gärna Ingmar Bergmans filmer. Givetvis ’Det sjunde inseglet’ och ’Persona’, men även ’Nattvardsgästerna’. Jag tyckte om dem eftersom man slapp mycket yttre handling och skeenden, medan fokus var på människorna och deras bryderi inför att finnas till, inför livet och att möta andra människor. Jag fick dock hård kritik från de vänsterradikala medelklasstudenterna från Småland som bodde på min korridor. De ansåg att hans filmer blott gestaltade en överklassmiljö och överklassproblem. Viktigt var däremot att ta del av den arbetande klassens liv, som i Widerbergs film ’Ådalen 31’. Utan framgång hävdade jag att miljöerna och personernas liv på ytan var olika, men att problematiken i filmerna var likartad, att oavsett miljö och omständighet har människan en själ och ett förnuft, där hon bråkar med föreställningar, med visioner, med sin värdighet, sina förhoppningar och sin kärlek och, ja, … allt det som varje människa har, oaktat miljö.
Filmen ’I gångarna’ ger mig rätt. I den filmen får du möta människor som arbetar på ett stort lågprisvaruhus, där varorna ligger halvt uppackade, avskalat all pockande reklam, i många och långa gångar. Arbetarna kör varor från lagret till hyllorna, där de ställer upp dem. De möter varandra i gångarna och ser varandra genom hyllornas hålrum. De träffas vid kaffeautomaten och röker tillsammans på lastbryggorna.
Trots alla varor, med någon kund med kundvagn som kör förbi då och då, ger det ett intryck av öken. Denna karghet ser i förstone ut att reflekteras hos människorna, som själva ser ut att vara karga i sin utlevnad, med mycket sparsmakat språk sinsemellan. Men, eftersom filmen inte rusar omkring, utan förs med samma tempo som människorna, förstår man att de har skapat en mänsklig oas i öknen, men utan de åthävor och uttryck som vi själva kanske har, och som vi vant oss vid skall uttrycka människan i filmer.
Ge dig tid att förstå människornas agerande som uttryck för deras mänsklighet, för deras samhörighet, deras solidaritet, deras medmänsklighet, deras vilja till samvaro, och, inte minst, det mest märkvärdiga som sker i filmen, för deras förmåga till kärlek.
Om kärleken skall jag inte orda, eftersom det är en central del i filmen. Ja, det är en kärleksfilm, där kärleken är intensiv, trots att filmen är långsam och uttrycken ytterst minimala. Men det är det minimala i uttrycken som ger sådan intensiv upplevelse av kärleken.
Så, lägg av förväntan på Hollywooddramatik. Lägg av förväntan på stora gester och gråt och tandagnisslan. Lägg av förväntan på spektakulära eruptioner. Då skall du erfara stark dramatik, kraftfulla, men nästan osynliga gester, och hisnande eruptioner. Slutscenen är värd att vänta på, ty den är liten för det omedelbara ögat, men enorm i sin kraft, …ja, med samma styrka för själen som ges av Triumfmarschen i Verdis Aida (länk 2. nedan) och med samma övertygelse som hos Pavarotti i hans avslutning av Nessun dorma (länk 3.). Vincerò!
Se filmen. Din själ kommer att tacka dig.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svtplay.se/video/j16GBAV/i-gangarna
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=l3w4I-KElxQ&list=RDl3w4I-KElxQ&start_radio=1
Länk3. https://www.youtube.com/watch?v=cWc7vYjgnTs&list=RDcWc7vYjgnTs&start_radio=1
RSS-flöde
