FN formulerade och beslöt vilka de mänskliga rättigheterna är. De angav emellertid inte argument för dem, var de kom från, vilken logik eller teori som låg bakom dem. De formulerades och beslutades.
Ämnet för dagen är svar på frågan: Hur kan man motivera mänskliga rättigheter?
Rättspositivisten är nöjd med att det inte finns en teori eller logik, ty den säger att rättigheter kan förvisso formuleras som universella och motiveras logiskt och teoretiskt, men de tillkommer i en bestämd historisk miljö och har därför uttryck som bottnar i den miljön. De är uttryck för just den tidens rådande makt och ideologiska hegemoni.
Rättspositivisten får sin syn bekräftad genom att muslimerna var otillfredsställda med FN:s rättigheter och omfamnade inte deras universalism. De skapade en egen rättighetskatalog i Kairo, ’Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam’, som antogs år 1990 av medlemsländerna i ’Organisationen för islamiskt samarbete’ (OIC). Där finns rättigheter utifrån Sharia, dvs islamsk lag. Muslimerna har emellertid också universella anspråk eftersom islam har världsomspännande ambitioner.
Således finns två organisationer och två föreställningar om mänskliga rättigheter, som bägge säger att de är universella, vilket därmed motbevisar deras anspråk på universalism.
Det finns emellertid de som hävdar att mänskliga rättigheter är av naturen, men framför allt, av guden skapade. Därmed är de universella ty de omfattar alla eftersom de är hänförliga till människan som sådan, oaktat samhälle och oaktat historisk tid. Denna ahistoriska och akulturella människa har en given uppsättning rättigheter, som människan förvisso kan begränsa, men som därmed gör ett övergrepp på människan som människa.
En sådan naturgiven, ytterst av gud given rättighet, är människans rätt till sin kropp. Locke, liberalernas idéfader, menade att människan genom sitt arbete, lägger sin kropp i det skapade, varför det skapade är av människan och är en förlängning av hennes kropp, varför det skapade tillhör människan så som kroppen tillhör människan. Så motiveras rätten till egendom hos naturrätten, vilket är en rätt som finns i de mänskliga rättigheterna, men utan Lockes naturrättsliga mysticism som motiv och förklaring.
Man kan tänka sig en tredje form av motivering, som inte baserar sig på rättspositivistens hävdande av för tillfället rådande maktförhållande, eller den naturrättsliga mysticismens hävdande av naturen. Det är en utilitaristisk princip för rättigheter. En rättighet är legitim, ja, t o m önskvärd, om den ger nytta till individen, utan att förminska andras nytta. Den principen är kanske något onödigt sträng och starkt individualistisk, varför den kan mjukas upp genom att hävda att en legitim mänsklig rättighet utmärks av att den ger störst möjliga nytta och välbefinnande för så många som möjlig.
En utilitaristisk princip för rättigheter har dock sina mörka sidor. Den är ju en summa, varför det finns både de som vinner och de som förlorar på rättigheten, där summan skall vara positiv. Alla står inte som vinnare, utan blott de flesta. Samtidigt är det svårt att bedöma nyttan, då nyttan i en diktatur kan vara mat och samhällslugn, men kostnaden är förlusten av t ex yttrandefriheten. En belarusisk student i statsvetenskap vid Lukasenskos universitet i Minsk motiverade demonstrationsförbud för mig med argumentet att ingen kan ha rätten att skapa samhällsoro.
En fjärde logik för att skapa och motivera mänskliga rättigheter kan vara att använda Kants kategoriska imperativ. Det innebär att säga att de rättigheter en människa skall ha, måste man ge till alla människor, som en universell lag som rationella människor vill skall gälla dem själva och alla andra. Det innebär att t ex religionsfriheten i FN:s uppsättning av mänskliga rättighet kan motiveras genom att hävda att om man vill medge sin egen rätt till sin religion, t ex islam, måste man medge andras rätt till sin religion, t ex asatro eller kristendom eller ateism. En människa kan inte ha en rättighet till religion, om den inte samtidigt medger alla andra samma rätt. En människa som bär på kommunism kan inte förvägra en annan människa att bära t ex nazism.
Vilket är det rimliga argumentet för mänskliga rättigheter? Envar blir salig på sin tro, varför jag är böjd till rättspositivistens argument, att de mänskliga rättigheterna inte är naturgivna ty det är mysticism av högsta slag. De är inte utilitaristisk och de följer inte Kants kategoriska imperativ, men kan väl granskas och kritiseras utifrån de argumenten. De finns ty de passar det rådande samhället och dess maktstruktur. Människan är inte av gud eller av nytta, än mindre är hon principiellt filosofisk. Hon är ett socialt väsen och skapar sin kultur och samhälle.
Sven-Olof Yrjö Collin
Ämnet för dagen är svar på frågan: Hur kan man motivera mänskliga rättigheter?
Rättspositivisten är nöjd med att det inte finns en teori eller logik, ty den säger att rättigheter kan förvisso formuleras som universella och motiveras logiskt och teoretiskt, men de tillkommer i en bestämd historisk miljö och har därför uttryck som bottnar i den miljön. De är uttryck för just den tidens rådande makt och ideologiska hegemoni.
Rättspositivisten får sin syn bekräftad genom att muslimerna var otillfredsställda med FN:s rättigheter och omfamnade inte deras universalism. De skapade en egen rättighetskatalog i Kairo, ’Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam’, som antogs år 1990 av medlemsländerna i ’Organisationen för islamiskt samarbete’ (OIC). Där finns rättigheter utifrån Sharia, dvs islamsk lag. Muslimerna har emellertid också universella anspråk eftersom islam har världsomspännande ambitioner.
Således finns två organisationer och två föreställningar om mänskliga rättigheter, som bägge säger att de är universella, vilket därmed motbevisar deras anspråk på universalism.
Det finns emellertid de som hävdar att mänskliga rättigheter är av naturen, men framför allt, av guden skapade. Därmed är de universella ty de omfattar alla eftersom de är hänförliga till människan som sådan, oaktat samhälle och oaktat historisk tid. Denna ahistoriska och akulturella människa har en given uppsättning rättigheter, som människan förvisso kan begränsa, men som därmed gör ett övergrepp på människan som människa.
En sådan naturgiven, ytterst av gud given rättighet, är människans rätt till sin kropp. Locke, liberalernas idéfader, menade att människan genom sitt arbete, lägger sin kropp i det skapade, varför det skapade är av människan och är en förlängning av hennes kropp, varför det skapade tillhör människan så som kroppen tillhör människan. Så motiveras rätten till egendom hos naturrätten, vilket är en rätt som finns i de mänskliga rättigheterna, men utan Lockes naturrättsliga mysticism som motiv och förklaring.
Man kan tänka sig en tredje form av motivering, som inte baserar sig på rättspositivistens hävdande av för tillfället rådande maktförhållande, eller den naturrättsliga mysticismens hävdande av naturen. Det är en utilitaristisk princip för rättigheter. En rättighet är legitim, ja, t o m önskvärd, om den ger nytta till individen, utan att förminska andras nytta. Den principen är kanske något onödigt sträng och starkt individualistisk, varför den kan mjukas upp genom att hävda att en legitim mänsklig rättighet utmärks av att den ger störst möjliga nytta och välbefinnande för så många som möjlig.
En utilitaristisk princip för rättigheter har dock sina mörka sidor. Den är ju en summa, varför det finns både de som vinner och de som förlorar på rättigheten, där summan skall vara positiv. Alla står inte som vinnare, utan blott de flesta. Samtidigt är det svårt att bedöma nyttan, då nyttan i en diktatur kan vara mat och samhällslugn, men kostnaden är förlusten av t ex yttrandefriheten. En belarusisk student i statsvetenskap vid Lukasenskos universitet i Minsk motiverade demonstrationsförbud för mig med argumentet att ingen kan ha rätten att skapa samhällsoro.
En fjärde logik för att skapa och motivera mänskliga rättigheter kan vara att använda Kants kategoriska imperativ. Det innebär att säga att de rättigheter en människa skall ha, måste man ge till alla människor, som en universell lag som rationella människor vill skall gälla dem själva och alla andra. Det innebär att t ex religionsfriheten i FN:s uppsättning av mänskliga rättighet kan motiveras genom att hävda att om man vill medge sin egen rätt till sin religion, t ex islam, måste man medge andras rätt till sin religion, t ex asatro eller kristendom eller ateism. En människa kan inte ha en rättighet till religion, om den inte samtidigt medger alla andra samma rätt. En människa som bär på kommunism kan inte förvägra en annan människa att bära t ex nazism.
Vilket är det rimliga argumentet för mänskliga rättigheter? Envar blir salig på sin tro, varför jag är böjd till rättspositivistens argument, att de mänskliga rättigheterna inte är naturgivna ty det är mysticism av högsta slag. De är inte utilitaristisk och de följer inte Kants kategoriska imperativ, men kan väl granskas och kritiseras utifrån de argumenten. De finns ty de passar det rådande samhället och dess maktstruktur. Människan är inte av gud eller av nytta, än mindre är hon principiellt filosofisk. Hon är ett socialt väsen och skapar sin kultur och samhälle.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
