För att komma in på Grundlärarexamen, avancerad nivå, krävdes i genomsnitt 14,49 i meritvärde, där Högskolan Borås hade 13,79 och Högskolan Kristianstad hade 14,03. Det kan jämföras med att maximal poäng är 22,5 och genomsnittet för läkarexamen var 22,22. Sökte man via högskoleprovet krävdes i genomsnitt 0,59, där maximalt utfall är 2 och genomsnittspoängen på proven är mellan 0,85 - 0,9. Men många lärarutbildningar hade färre sökande än platser, varför även de med 0,05 på högskoleprovet kom in.
De dumma tror att detta betyder att studenter på lärarutbildningen är svaga studenter. Men så är det inte ty det är genomsnittssiffror varför det är genomsnittsstudenten som är svagt presterande, medan det bland studenterna också finns högpresterande.
Många studenter som kommer in på utbildningen hoppar senare av, kanske mer än 50% försvinner under utbildningen. Det kan förefalla var en hög resursförbrukning, för både högskola och student, att sätta igång en utbildning som sedan inte slutförs.
Det kan vara bra att ha höga antagningskrav, om och endast om antagningskraven är starkt korrelerade med förmåga att stanna kvar och att klara utbildningen. Men samtidigt innebär höga antagningskrav att man hindrar de med låga meritpoäng att komma in på utbildningen, men, som likt Sven-Olof Yrjö Collin, hade klarat en högskoleutbildning med glans. Meritpoäng och högskoleprov är ju torrsim, till skillnad från att verkligen simma, dvs delta i utbildningen.
För att möjliggöra att få så rättvist urval som möjligt är det bättre med fri antagning och sedan börja första terminen med erkänt hårda, svåra och utslagsgivande kurser. De som klarar dem kan ha en hög sannolikhet att klara utbildningen, medan de andra får söka sin lycka på annan plats. Förvisso ger det en initialt hög resursförbrukning för både högskola och student, men det sparas in på högskolan genom att nästa termin blott rymmer de med god studieförmåga, och studenten sparar in risken att gå lätta kurser under ett år för att sedan slå huvudet i väggen på nästa nivå och då tvingas lämna.
Men är verkligen låga antagningspoäng och avhopp från utbildningen de stora problemen? Den ytliga undersökning jag gjorde och presenterade här (https://doncollin.weebly.com/blogg/svensk-lararutbildning-en-ytlig-och-anekdotisk-undersokning ), antyder att det kan vara utbildningen som sådan som inte håller måttet.
Regeringens utredare kommer också att föreslå förändringar av utbildningens innehåll, vilket kan, men behöver inte innebära en skärpning av kvaliteten på utbildningen. Om studenten får lära sig mer om inlärningens neurologiska förutsättningar än om dess sociala förutsättning, har ju inte utbildningens kvalité höjts, utan blott fått en annan inriktning. Man riskerar att byta låga krav på visad kunskap om inlärningens sociala förutsättningar till låga krav på visad kunskap om inlärningens neurologiska förutsättningar.
Om det är kunskapens låga nivå som ger lärarutbildningens låga kvalitet, då är det nivån på utbildningen och det medföljande kravställandet som sviktar och måste förändras.
Här är därför platsen att fråga sig om kanske antagningskraven har en betydelse. Om man får svaga studenter till utbildningen, kanske utbildningen förbrukar mycket resurser på att lyfta studenterna till en medioker nivå, och därmed inte förmår att lyfta dem ytterligare. Eller, än värre, att utbildningen har låga krav för att anpassa sig till de svaga studenterna.
Den grundläggande frågan är: Driver utbildningen studenterna, eller driver studenterna utbildningen?
Det självklara svaret är att lärarna och studenterna har ett gemensamt ansvar att driva studenterna till deras yttersta förmåga. Kapacitetsutnyttjandet skall vara 100%, både på lärarutbildningens lärare och på lärarutbildningens studenter. En föredömlig lärare är den som inte nödvändigtvis är populär under kursens gång, eftersom den ställer så oerhört hårda krav, men som efter kursen uppskattas för att den gett studenten så mycket kunskap och insikter.
Regeringens utredare borde därför inrikta sig på förslag som innebär att kravnivån på lärarutbildningens kurser ökar markant. Det är en grannlaga uppgift då det innebär en omställning av stora delar av lärarkåren på lärarutbildningen och en förändring av de akademiska administratörernas inriktning. Jag ber därför om en kulturrevolution på lärarutbildningen.
Är en sådan möjlig? Ja, det är den. Inom ekonomutbildningarna har vi exempel på en sådan kulturrevolution, där Jönköpings högskola i Sverige och Bocconi i Italien lyckades gå från att vara en lågrankad utbildningsanstalt till en högrankad. Kan smålänningarna och milaneserna göra det, kan lärarutbildningen göra det.
Sätt igång!
Den 11 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar till mitt material för detta inlägg finns här.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/manga-lararstudenter-hoppar-av-utbildningen-hogskolan-i-halmstad-inget-undantag
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/regeringens-utredare-vill-skarpa-antagningskraven-for-lararutbildningen
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/enkelt-att-bli-antagen-till-lararutbildning-betygen-sjunker-bland-de-sokande
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/lararutbildningen-sagas-av-lararstudenten-aron