Först gjorde jag det genom det som min vän och uppskattade kollega, Lars Carlman, kallade Collinare, vilket var ett utskrivet och kopierat blad som jag generöst lade i allas brevlådor.
När sedan e-mail-innovationen kom blev Collinaren ett mail som jag generöst skickade till alla genom att använda institutionens gemensamma e-mailkonto.
När det sedermera blev förbjudet att bedriva opinion och diskussion genom att tilltala alla genom utskick via det gemensamma institutionskontot, övergick jag till att använda nästa innovation, bloggen, den du nu läser.
Bloggen har kostat mig mycket. Först genom att jag kallades till korrigeringssamtal, där jag förbjöds att länka till min blogg på min e-mailsignatur. Sedan, sannolikt verksam ingrediens i beslutet att avskilja mig från min tjänst som professor.
Därefter, vad jag förstått utifrån antydningar och rykten, har bloggen hindrat mig att få undervisningsuppdrag, varför jag, som kanske något självupptaget anser mig vara en ganska habil föreläsare och handledare av uppsatser, inte minst, mycket uppskattad av studenter, vilkas uppskattning borde vara skäl för att engagera mig, numer finner mig vara en Persona non grata. Inte av studenter. Inte av värderade kollegor. Men av den akademiska administrationspersonalen. (Jag gör en distinktion mellan den akademiska administrationen, vilket är lärare som tjänstgör som prefekter, dekaner, rektorer, studierektorer och andra administrativa funktioner, och den professionella administrationen som stödjer verksamheten.)
Och jag undrar, vad är det i min offentlighet som numer gjort mig till Persona non grata?
En hypotes är att graden av leninism har ökat progressivt på högskolor och universitet, speciellt kanske de nya universiteten.
Som ung student var jag engagerad i Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU. Där skrattade vi åt kommunisterna, men tyckte även synd om dem, ty de tycktes ofta vara underkastade leninismens normer. En sådan norm var att de gärna offentligt diskuterade kapitalismens uselhet, men mer sällan sitt eget partis uselhet. Som om debatter om partiet, om de ens fick förekomma, skulle föras internt, i slutna rum. ’Någon jävla ordning måste det vara’, sade kommunistledaren CH Hermansson en gång (https://sverigesradio.se/artikel/600830).
Den leninistiska principen om det slutna rummet har nog etablerats på högskolor och kan vara en orsak till mitt utanförskap. Tydlig, offentlig debatt om missförhållanden på universitet eller institutioner hälsas, enligt den leninistiska normen, inte med öppen famn, utan med uteslutning. Någon jävla ordning måste det vara på universitetet, och med ordning menas följsamhet gentemot de akademiska administratörerna.
Den andra leninistiska principen, som vi i SSU fann helt obegriplig, var underkastelsen, lydnaden. När partiet beslutat en sak, var den saken inte tillgänglig för debatt längre. Då var det lydnad som krävdes, det som akademiska administratörer och dess HR-personal kallar följsamhet. En gång på en högskola fick jag en arbetsorder att ta bort en punkt från en agenda jag hade gjort till programgruppen jag ledde. Saken var redan beslutad av rektor och dekaner, varför ingen diskussion fick äga rum om saken. Lydnad, som innebar tystnad.
Således, med ökad användning av leninistiska organisationsprinciper på svenska högskolor, försvinner möjligheterna för människor som vill följa sin inneboende drivkraft, att offentligt redogöra för sina visioner och sina utvärderingar av organisationens agerande.
Om du tror det minsta på vad jag här skrivit, minns då att efter Lenin kom Stalin.
Den 10 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin