Anna-Karin Hatt avgår som ordförande för Centerpartiet, med motiveringen att hon långsiktigt inte kommer att klara av ett liv med hat och hot (se länk 1.). Hon hänvisar inte till någon eller några enskilda händelser, utan att det är en samlad bedömning.
Tidigare har en riksdagsledamot blivit förföljd av en skränande hop pro-palestinier och fick vida mått och steg. Många politiker säger sig vara rädda.
Debattörer ser detta som ett hårdnande samhällsklimat och hävdar att det nu är ett demokratiskt problem. Befintliga politiker blir rädda och kanske, likt Hatt, avslutar sitt politiska arbete. De som skulle vilja engagera sig politiskt, avstår p g a rädsla för hat och hot.
I en ledare skriver Svenska Dagbladets redaktör, Tove Lifvendahl: ”För människor som befinner sig i den svenska politiska offentligheten härrör hoten i dag huvudsakligen från tre håll: den islamistiska, den vänsterextrema och den högerextrema miljön.” (länk 2)
Detta är enögt. Det är att se med ett öga, men inte med det andra.
Jag hävdar: Hut går hem. Som man bäddar, får man ligga. Den som gräver en grop åt andra, faller i den själv.
Centerns tidigare partiledare uttryckte en lättnad när hon avgick, att hon hade klarat sig. Hon utsattes för mycket hot och hat, speciellt från SD-anhängare. (se länk 3.). Men det måste ses mot bakgrund av att hon och Centern har gått i spetsen för att isolera SD.
Det är Centern, men även andra etablerade partiet, varför jag fortsättningsvis kallar dem Centern m fl, som varit delaktiga i att skapa ett samhällsklimat där invandrarkritiska röster, speciellt Sverigedemokrater, fått bära epitet som ’hot mot demokratin’ och ’rasister’. I Sverige är sådana etiketter kraftigt stigmatiserande. Det är lika stigmatiserande som att bli kallad nazist, vilket för övrigt svansen av Centern m fl kallat SD:are.
När man i Sverige kallas ’hot mot demokratin’ och ’rasist’, då blir man förd ut i kylan. Man är en hemsk person. Man drabbas av ett av människans värsta straff, att bli avskild från gruppen. Det vet användarna av orden om. Det är det som är avsikten med orden. Benämningarna är inte en del i en seriös debatt där man diskuterar invandringspolitik. Orden, etiketterna syftar till att förskjuta, att vanära, att stigmatisera.
När SD kom in i Riksdagen, beklagade sig en del ledamöter från andra partier att de fick sitta sidan om en SD:are. (länk 4.) Jens Holm, vänsterpartist, sade att det var hans mardröm. Utfrysning, bland det värsta en människa kan drabbas av, ägnade sig en del av de personer som skall vara de främsta företrädarna för demokratin i Sverige. En stigmatisering som utförds aktivt i demokratins högborg!
Stigmatiseringen som Centern m fl ägnat sig åt ger liknande effekter som hot och hat. Det har sannolikt lett till att personer som skulle vilja plädera för SD eller för en SD-ståndpunkt håller sig tyst. Den som skulle vilja engagera sig för SD har avstått. Kanske blott de mest hårdhudade har vågat ta steget att tala eller engagera sig. Deras stigmatiserande har således gett en liknande effekt, ett hårdare samhällsklimat, som man nu påstår har skapats nyligen.
Det är Centern m fl, som aktivt deltagit i att skapa det hårdare samhällsklimatet. Förvisso är muslimernas korankravaller, pro-palestiniernas förföljande och höger-extremas hot, allvarliga attacker på demokratin. Förvisso är sociala mediers kloaker fyllda med hat och hot, vilket också bidrar till ett hårdare samhällsklimat. Men livaktigt delaktig i att skapa ett hårt samhällsklimat har Centern m fl varit. Medan muslimerna och vänster- och höger-extrema agerar på ett synligt och brutalt sätt, har agerandet från Centern m fl varit som en tyst och osynlig syra.
Anna-Karin Hatt, hennes partivänner, hennes parti, samt andra i etablerade partier har grävt, tillsammans med andra, en grop av hårt samhällsklimat. Hatt kasade ner i gropen, och nu vill hon kravla sig upp ur gropen genom att dra sig tillbaka från politiken.
Det vi åser är att offret också är en förövare.
Jag säger till Anna-Karin Hatt: Som man bäddar, får man ligga.
Sven-Olof Yrjö Collin
Tidigare har en riksdagsledamot blivit förföljd av en skränande hop pro-palestinier och fick vida mått och steg. Många politiker säger sig vara rädda.
Debattörer ser detta som ett hårdnande samhällsklimat och hävdar att det nu är ett demokratiskt problem. Befintliga politiker blir rädda och kanske, likt Hatt, avslutar sitt politiska arbete. De som skulle vilja engagera sig politiskt, avstår p g a rädsla för hat och hot.
I en ledare skriver Svenska Dagbladets redaktör, Tove Lifvendahl: ”För människor som befinner sig i den svenska politiska offentligheten härrör hoten i dag huvudsakligen från tre håll: den islamistiska, den vänsterextrema och den högerextrema miljön.” (länk 2)
Detta är enögt. Det är att se med ett öga, men inte med det andra.
Jag hävdar: Hut går hem. Som man bäddar, får man ligga. Den som gräver en grop åt andra, faller i den själv.
Centerns tidigare partiledare uttryckte en lättnad när hon avgick, att hon hade klarat sig. Hon utsattes för mycket hot och hat, speciellt från SD-anhängare. (se länk 3.). Men det måste ses mot bakgrund av att hon och Centern har gått i spetsen för att isolera SD.
Det är Centern, men även andra etablerade partiet, varför jag fortsättningsvis kallar dem Centern m fl, som varit delaktiga i att skapa ett samhällsklimat där invandrarkritiska röster, speciellt Sverigedemokrater, fått bära epitet som ’hot mot demokratin’ och ’rasister’. I Sverige är sådana etiketter kraftigt stigmatiserande. Det är lika stigmatiserande som att bli kallad nazist, vilket för övrigt svansen av Centern m fl kallat SD:are.
När man i Sverige kallas ’hot mot demokratin’ och ’rasist’, då blir man förd ut i kylan. Man är en hemsk person. Man drabbas av ett av människans värsta straff, att bli avskild från gruppen. Det vet användarna av orden om. Det är det som är avsikten med orden. Benämningarna är inte en del i en seriös debatt där man diskuterar invandringspolitik. Orden, etiketterna syftar till att förskjuta, att vanära, att stigmatisera.
När SD kom in i Riksdagen, beklagade sig en del ledamöter från andra partier att de fick sitta sidan om en SD:are. (länk 4.) Jens Holm, vänsterpartist, sade att det var hans mardröm. Utfrysning, bland det värsta en människa kan drabbas av, ägnade sig en del av de personer som skall vara de främsta företrädarna för demokratin i Sverige. En stigmatisering som utförds aktivt i demokratins högborg!
Stigmatiseringen som Centern m fl ägnat sig åt ger liknande effekter som hot och hat. Det har sannolikt lett till att personer som skulle vilja plädera för SD eller för en SD-ståndpunkt håller sig tyst. Den som skulle vilja engagera sig för SD har avstått. Kanske blott de mest hårdhudade har vågat ta steget att tala eller engagera sig. Deras stigmatiserande har således gett en liknande effekt, ett hårdare samhällsklimat, som man nu påstår har skapats nyligen.
Det är Centern m fl, som aktivt deltagit i att skapa det hårdare samhällsklimatet. Förvisso är muslimernas korankravaller, pro-palestiniernas förföljande och höger-extremas hot, allvarliga attacker på demokratin. Förvisso är sociala mediers kloaker fyllda med hat och hot, vilket också bidrar till ett hårdare samhällsklimat. Men livaktigt delaktig i att skapa ett hårt samhällsklimat har Centern m fl varit. Medan muslimerna och vänster- och höger-extrema agerar på ett synligt och brutalt sätt, har agerandet från Centern m fl varit som en tyst och osynlig syra.
Anna-Karin Hatt, hennes partivänner, hennes parti, samt andra i etablerade partier har grävt, tillsammans med andra, en grop av hårt samhällsklimat. Hatt kasade ner i gropen, och nu vill hon kravla sig upp ur gropen genom att dra sig tillbaka från politiken.
Det vi åser är att offret också är en förövare.
Jag säger till Anna-Karin Hatt: Som man bäddar, får man ligga.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
