Det sägs att de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, inspirerats, speciellt i sin monoteism, dvs att det blott finns en gud, av zoroastrismen, som var en dominerande religion i det persiska riket under mer än 1500 år. En betydande profet i denna religion var Zarathustra, en person som var diktare, filosof och profet. Det är något osäkert när han levde, men dagens forskning säger ca 1500 f.kr. Hans lära är också aningen osäker eftersom hans lära först traderades muntligt, för att långt senare skrivas ner.
Zarathustra har inspirerat långt in i vår tid. Hegel inspirerades, och, inte minst, Nietzsche, som skrev en bok som hette ’Så talade Zarathustra’, och även sentida har tagit intryck av hans lära och poesi. Men, hur påverkade han de abrahamitiska religionerna?
De abrahamitiska religionerna har visat sig vara våldsamma, i kontrast till deras eget hävdande, att de är fredens religioner. Denna våldsamhet framkommer både i deras heliga texter, t ex toran, bibeln och koranen, och i deras praktik, med inslag som idag ter sig barbariska, som t ex deras fräna kvinnoapartheid, idag så framträdande hos talibanernas Afghanistan.
Jag ställde mig frågan: Vilken skuld har Zarathustra till den våldsamhet och barbari som finns i de religioner som inspirerades av hans lära?
Jag satte mig därför ned och läste Zarathustras bok, ’Sånger’ (2023), vilket är en nyöversättning av Ashk Peter Dahlén. Principen är enkel. Vill man uttala sig om nazismen, läs Mein Kampf. Vill man uttala sig om judendomen, läs minst Gamla Testamentet. Vill man uttala sig om kommunismen, läs Kommunistiska manifestet. Vill man uttala sig om islam, gör ditt yttersta för att stå ut med att läsa hatets bok nummer ett, koranen. Således, läs Zarathustra och se om det går att finna spåren av den barbari som sedan blommar ut i de abrahamitiska religionerna.
Jag visste inget om Zarathustra när jag började läsa. Jag hade däremot fördomen och förväntan att finna grymheter som t o m skulle övergå koranen, ty Zarathustras bok hade ju tillkommit långt före koranen. Fördomar är aldrig bra, men i detta fall var det bra, ty det gjorde mig extra känslig och extra uppmärksam på våldsamheter i texten. Ingen brutalitet, inget barbari, ingen våldsamhet skulle undgå mig, ty jag förväntade mig detta.
Jag är onekligen teologiskt obildad, vilket kan vara ett hinder i förståelsen av texten. Jag är kanske t o m en idiot, ja, en fullständig jubelidiot. Men när det gäller mina förväntningar på det barbariska och våldsamma innehållet i Zarathustras bok uppfylldes absolut ingenting. Alla mina förväntningar kom på skam!
Människan i de abrahamitiska religionerna karakteriseras av synd, varför människan måste disciplineras genom att den underkastar sig den ensamma guden. Denna underkastelse sker i stor utsträckning genom att människan får en mängd regler att lyda och, när den misslyckas i sitt lydande, bestraffas den mycket hårt. Kvinnor och män stenas till döds, och ytterst förpassas de till helvetet, där de förgörs av helvetets grymma eld.
Människan i Zarathustras lära är en person med fri vilja, som kan tänka konstruktivt och destruktivt. Den bär ingen synd, men kan, genom det destruktiva tänkandet agera ont. Guden är inte en vildsint straffande gud. Den bär namnet ’Den höga visheten’. Den människa som gör ont, straffas av sig själv, tex i 46:8 ” Vreden slår alltid tillbaka mot den som griper till våld och mot våldsverkarens kropp. Våldsverkaren står utan det goda livet och får uthärda det dåliga livet till följd av sina grymheter.”
Medan abrahamiternas gud styr och ställer, med groteskt noggranna föreskrifter, och sedan pinar och mördar de som inte följer dem, så uppmuntrar och inspirerar guden, Den Höga visheten, människorna. T ex 46.12 ”Du inspirerar dem till goda tankar och visar dem vägen i Sanningens ljus enligt deras egen önskan.” Notera att guden visar vägen, den anmodar inte, och det sker inte utifrån guden, utan utifrån människans egen önskan.
I min läsning var jag extra känslig för straff och våld, varför jag fann några inslag. Två verser (2!) har jag funnit som minner om de oerhört mer frekventa verserna i koranen och bibelns gamla testamente. En är 51.6 och den som minner mest är 53.8 ”…Den som begår våldshandlingar kommer att slås i dödens bojor och drabbas av de största kvalen – och låt det ske snart! Den som utövar ondska går miste om livet och kommer att jämra sig med höga skrik.” Denna frekvens, två stycken, 51.6 och 53.8, står i stark kontrast till alla hot och gissel som finns i bibeln, och än mer i koranen. Svårligen kan man peka på dessa två är de som inspirerat till all ondska som finns i abrahamiternas texter.
Jag fann intet av abrahamiternas kvinnoapartheid hos Zarathustra. Tvärtom tycks han vinnlägga sig om att nämna man och kvinna samtidigt. T ex om äktenskapet säger han i 53.5 ”Fyll livet med goda tankar och överträffa varandra i sanning. Då väntar ett fruktsamt liv för henne och för honom.” Vidare säger han i 41.2 ”Låt en god ledare, en man eller en kvinna, råda över oss i tankens värld och i materiens.” Här finns sannerligen ingen kvinna som tiger i församlingen eller som skyller sin kropp.
Hos Zarathustra finns också en mycket intressant tankegång relativt tanken på en guds allsmäktighet. Det finns en tanke att människan kan påverka gudomen, något som är helt otänkbart hos abrahamiternas stela, allsmäktiga och diktatoriska gud. I 51.21 står det: ”Framåtskridande är den människa som hjälper fram Sanningen med sitt samvete och leds av Kärlekens insikter i ord och handling. Framåtskridande är den människa som ger nytt liv åt Den höga visheten med sina goda tankar.” Således förefaller det som om Den höga visheten tar intryck av människan.
Slutligen elden! Medan elden hos Zarathustra är livgivande, t ex 36.2 ”Låt din eld, den mest härliga elden, komma till oss med dina gåvor”, är elden förgörande och plågsam i islams koranen, t ex 4:56: ”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” Elden förgör människan hos abrahamiterna, men upplyser människorna hos Zarathustra.
Genom min läsning av Zarathustras bok drar jag slutsatsen: Det är omöjligt att finna våldsamma inslag i Zarathustras lära som kan ha inspirerat till de våldsamheter som vi finner i de abrahamitiska religionerna.
Ett tecken på att de intet har med varandra att skaffa är berättelsen om Cypressen i Kashmar. Zarathustra planterade en cypress, Cypressen i Kashmar, till ära för den person som gav Zarathustra en fristad, den första kungen som konverterade till zoroastrismen, Vishtaspa. Wikipedia skriver: ”Cypressen i Kashmar höggs ned på order av den abbasidiske kalifen Al-Mutawakkil år 861 eftersom han ansåg att trädet var en källa till avgudadyrkan och stred mot islam.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Cypressen_i_Kashmar ). Så konkret manifesteras den abrahamitiska barbarin och dess avstånd till Zarathustra.
Min dom över Zarathustra blir därför: Jag dömer Zarathustra som oskyldig till de abrahamitiska religionernas våldsamhet och deras barbari, vari ingår deras kvinnoapartheid.
Istället, efter min läsning, kan jag spekulativt hävda att världen hade varit en mycket bättre värld om de abrahamitiska religionerna verkligen hade inspirerats av Zarathustras humana och civiliserade tankegångar.
De abrahamitiska religionernas barbari, både i text och i praktik, har inte kommit från Zarathustra, utan måste ha ett helt annat ursprung. Vilket det är, kommer jag att fortsätta undersöka, varför jag någon gång i framtiden ber att få återkomma i frågan var abrahamiternas barbari kommer ifrån. Zarathustra kan däremot läggas åt sidan som inspiratör till deras barbari. Tanken på blott en gud kan ha kommit från honom. Men det är en gud som inte går att känna igen hos de abrahamitiska religionernas gud.
Zarathustra är oskyldig!
Den 21 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Zarathustra har inspirerat långt in i vår tid. Hegel inspirerades, och, inte minst, Nietzsche, som skrev en bok som hette ’Så talade Zarathustra’, och även sentida har tagit intryck av hans lära och poesi. Men, hur påverkade han de abrahamitiska religionerna?
De abrahamitiska religionerna har visat sig vara våldsamma, i kontrast till deras eget hävdande, att de är fredens religioner. Denna våldsamhet framkommer både i deras heliga texter, t ex toran, bibeln och koranen, och i deras praktik, med inslag som idag ter sig barbariska, som t ex deras fräna kvinnoapartheid, idag så framträdande hos talibanernas Afghanistan.
Jag ställde mig frågan: Vilken skuld har Zarathustra till den våldsamhet och barbari som finns i de religioner som inspirerades av hans lära?
Jag satte mig därför ned och läste Zarathustras bok, ’Sånger’ (2023), vilket är en nyöversättning av Ashk Peter Dahlén. Principen är enkel. Vill man uttala sig om nazismen, läs Mein Kampf. Vill man uttala sig om judendomen, läs minst Gamla Testamentet. Vill man uttala sig om kommunismen, läs Kommunistiska manifestet. Vill man uttala sig om islam, gör ditt yttersta för att stå ut med att läsa hatets bok nummer ett, koranen. Således, läs Zarathustra och se om det går att finna spåren av den barbari som sedan blommar ut i de abrahamitiska religionerna.
Jag visste inget om Zarathustra när jag började läsa. Jag hade däremot fördomen och förväntan att finna grymheter som t o m skulle övergå koranen, ty Zarathustras bok hade ju tillkommit långt före koranen. Fördomar är aldrig bra, men i detta fall var det bra, ty det gjorde mig extra känslig och extra uppmärksam på våldsamheter i texten. Ingen brutalitet, inget barbari, ingen våldsamhet skulle undgå mig, ty jag förväntade mig detta.
Jag är onekligen teologiskt obildad, vilket kan vara ett hinder i förståelsen av texten. Jag är kanske t o m en idiot, ja, en fullständig jubelidiot. Men när det gäller mina förväntningar på det barbariska och våldsamma innehållet i Zarathustras bok uppfylldes absolut ingenting. Alla mina förväntningar kom på skam!
Människan i de abrahamitiska religionerna karakteriseras av synd, varför människan måste disciplineras genom att den underkastar sig den ensamma guden. Denna underkastelse sker i stor utsträckning genom att människan får en mängd regler att lyda och, när den misslyckas i sitt lydande, bestraffas den mycket hårt. Kvinnor och män stenas till döds, och ytterst förpassas de till helvetet, där de förgörs av helvetets grymma eld.
Människan i Zarathustras lära är en person med fri vilja, som kan tänka konstruktivt och destruktivt. Den bär ingen synd, men kan, genom det destruktiva tänkandet agera ont. Guden är inte en vildsint straffande gud. Den bär namnet ’Den höga visheten’. Den människa som gör ont, straffas av sig själv, tex i 46:8 ” Vreden slår alltid tillbaka mot den som griper till våld och mot våldsverkarens kropp. Våldsverkaren står utan det goda livet och får uthärda det dåliga livet till följd av sina grymheter.”
Medan abrahamiternas gud styr och ställer, med groteskt noggranna föreskrifter, och sedan pinar och mördar de som inte följer dem, så uppmuntrar och inspirerar guden, Den Höga visheten, människorna. T ex 46.12 ”Du inspirerar dem till goda tankar och visar dem vägen i Sanningens ljus enligt deras egen önskan.” Notera att guden visar vägen, den anmodar inte, och det sker inte utifrån guden, utan utifrån människans egen önskan.
I min läsning var jag extra känslig för straff och våld, varför jag fann några inslag. Två verser (2!) har jag funnit som minner om de oerhört mer frekventa verserna i koranen och bibelns gamla testamente. En är 51.6 och den som minner mest är 53.8 ”…Den som begår våldshandlingar kommer att slås i dödens bojor och drabbas av de största kvalen – och låt det ske snart! Den som utövar ondska går miste om livet och kommer att jämra sig med höga skrik.” Denna frekvens, två stycken, 51.6 och 53.8, står i stark kontrast till alla hot och gissel som finns i bibeln, och än mer i koranen. Svårligen kan man peka på dessa två är de som inspirerat till all ondska som finns i abrahamiternas texter.
Jag fann intet av abrahamiternas kvinnoapartheid hos Zarathustra. Tvärtom tycks han vinnlägga sig om att nämna man och kvinna samtidigt. T ex om äktenskapet säger han i 53.5 ”Fyll livet med goda tankar och överträffa varandra i sanning. Då väntar ett fruktsamt liv för henne och för honom.” Vidare säger han i 41.2 ”Låt en god ledare, en man eller en kvinna, råda över oss i tankens värld och i materiens.” Här finns sannerligen ingen kvinna som tiger i församlingen eller som skyller sin kropp.
Hos Zarathustra finns också en mycket intressant tankegång relativt tanken på en guds allsmäktighet. Det finns en tanke att människan kan påverka gudomen, något som är helt otänkbart hos abrahamiternas stela, allsmäktiga och diktatoriska gud. I 51.21 står det: ”Framåtskridande är den människa som hjälper fram Sanningen med sitt samvete och leds av Kärlekens insikter i ord och handling. Framåtskridande är den människa som ger nytt liv åt Den höga visheten med sina goda tankar.” Således förefaller det som om Den höga visheten tar intryck av människan.
Slutligen elden! Medan elden hos Zarathustra är livgivande, t ex 36.2 ”Låt din eld, den mest härliga elden, komma till oss med dina gåvor”, är elden förgörande och plågsam i islams koranen, t ex 4:56: ”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” Elden förgör människan hos abrahamiterna, men upplyser människorna hos Zarathustra.
Genom min läsning av Zarathustras bok drar jag slutsatsen: Det är omöjligt att finna våldsamma inslag i Zarathustras lära som kan ha inspirerat till de våldsamheter som vi finner i de abrahamitiska religionerna.
Ett tecken på att de intet har med varandra att skaffa är berättelsen om Cypressen i Kashmar. Zarathustra planterade en cypress, Cypressen i Kashmar, till ära för den person som gav Zarathustra en fristad, den första kungen som konverterade till zoroastrismen, Vishtaspa. Wikipedia skriver: ”Cypressen i Kashmar höggs ned på order av den abbasidiske kalifen Al-Mutawakkil år 861 eftersom han ansåg att trädet var en källa till avgudadyrkan och stred mot islam.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Cypressen_i_Kashmar ). Så konkret manifesteras den abrahamitiska barbarin och dess avstånd till Zarathustra.
Min dom över Zarathustra blir därför: Jag dömer Zarathustra som oskyldig till de abrahamitiska religionernas våldsamhet och deras barbari, vari ingår deras kvinnoapartheid.
Istället, efter min läsning, kan jag spekulativt hävda att världen hade varit en mycket bättre värld om de abrahamitiska religionerna verkligen hade inspirerats av Zarathustras humana och civiliserade tankegångar.
De abrahamitiska religionernas barbari, både i text och i praktik, har inte kommit från Zarathustra, utan måste ha ett helt annat ursprung. Vilket det är, kommer jag att fortsätta undersöka, varför jag någon gång i framtiden ber att få återkomma i frågan var abrahamiternas barbari kommer ifrån. Zarathustra kan däremot läggas åt sidan som inspiratör till deras barbari. Tanken på blott en gud kan ha kommit från honom. Men det är en gud som inte går att känna igen hos de abrahamitiska religionernas gud.
Zarathustra är oskyldig!
Den 21 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
