Alla skall vara uppfyllda av hållbarhet, t o m vinstorienterade företag som H&M och IKEA, men även många individer har det som ideal, inte minst de unga.
Men hur hållbart är det egentligen att köpa en liten fin tröja på H&M och sedan lämna den i en container efter några användningar? Hur hållbart är det med en soffa från IKEA som efter något år ersätts av en ny? Hur hållbart är det med några skor som kanske kastas innan de ens blivit slitna?
Hållbarhet har blivit en ansträngning till ett visst mått av ekologiskt tänkande, men inom kommersialismens ram, där man ändrat den gamla slogan ’slit och släng’, till ’prova och returnera’.
Ett tuffare alternativ, som vänder sig mot den kommersiella hållbarhets ’prova och returnera’ är cirkularitet. Det innebär att produkter utformas för att möjliggöra omvårdnad och reparation. Konsumenter blir reproducenter, att man inte konsumerar, dvs förstör och återvinner, utan man reproducerar, dvs man vårdar sina produkter och reparerar och renoverar dem.
Skor produceras så att de kan t ex sulas om. Strumpor produceras så att de kan stoppas om. Soffor produceras så att de enkelt kan stoppas om när de blivit nedsuttna.
Cirkularitet innebär att producenterna utformar produkter så att de kan renoveras, och i samhället uppkommer företag och individer som är specialiserade på omvårdnad och renovering. Skräddare och sömmerskor, tapetserare och skomakare dyker upp i små butiker, där man lämnar in sina slitna produkter så att de kan förlänga sitt liv.
Det innebär en minskad produktion, om än mer kostsam, eftersom det sannolikt kostar mer att göra renoveringsbara möbler och kläder. Men det innebär en expansion av serviceproduktion, där servicen består i omsorg och renovering.
Cirkularitet har dock svårigheter att etablera sig då den giltiga normen, som accepteras, är nyhetens behag. Kvinnor föredrar nyhetens behag i form av en ny blus eller nya skor. Männen som föredrar maskiner med nya finesser och köper billiga maskiner för att lösa ett problem, där maskinen snart lämnas till sopstationen, där de, under hållbarhetens behag, återvinnes, men inte som maskiner, utan som material.
Nyhetens behag kan legitimeras som positiv utveckling. Det är sannolikt mer resurssnålt att köpa en ny Toyota, än att renovera en gammal Opel från 1959, eftersom den nya vagnen är mer trafiksäker, den nya motorn drar mindre energi och släpper ut mindre mög i luften. Cirkularitet har därför en gräns, där mer cirkulerande innebär resursslöseri och risktagande.
Cirkularitet kan också vara en hämsko på positiv utveckling då insatser inriktas på renovering, att hålla kvar det gamla för att det är gammalt, och inte på att utveckla det nya. Dock tror jag att vi är långt från ett tillstånd där cirkularitet är en hämsko. Snarare har cirkularitet en outnyttjad utvecklingspotential.
Sven-Olof Yrjö Collin
Men hur hållbart är det egentligen att köpa en liten fin tröja på H&M och sedan lämna den i en container efter några användningar? Hur hållbart är det med en soffa från IKEA som efter något år ersätts av en ny? Hur hållbart är det med några skor som kanske kastas innan de ens blivit slitna?
Hållbarhet har blivit en ansträngning till ett visst mått av ekologiskt tänkande, men inom kommersialismens ram, där man ändrat den gamla slogan ’slit och släng’, till ’prova och returnera’.
Ett tuffare alternativ, som vänder sig mot den kommersiella hållbarhets ’prova och returnera’ är cirkularitet. Det innebär att produkter utformas för att möjliggöra omvårdnad och reparation. Konsumenter blir reproducenter, att man inte konsumerar, dvs förstör och återvinner, utan man reproducerar, dvs man vårdar sina produkter och reparerar och renoverar dem.
Skor produceras så att de kan t ex sulas om. Strumpor produceras så att de kan stoppas om. Soffor produceras så att de enkelt kan stoppas om när de blivit nedsuttna.
Cirkularitet innebär att producenterna utformar produkter så att de kan renoveras, och i samhället uppkommer företag och individer som är specialiserade på omvårdnad och renovering. Skräddare och sömmerskor, tapetserare och skomakare dyker upp i små butiker, där man lämnar in sina slitna produkter så att de kan förlänga sitt liv.
Det innebär en minskad produktion, om än mer kostsam, eftersom det sannolikt kostar mer att göra renoveringsbara möbler och kläder. Men det innebär en expansion av serviceproduktion, där servicen består i omsorg och renovering.
Cirkularitet har dock svårigheter att etablera sig då den giltiga normen, som accepteras, är nyhetens behag. Kvinnor föredrar nyhetens behag i form av en ny blus eller nya skor. Männen som föredrar maskiner med nya finesser och köper billiga maskiner för att lösa ett problem, där maskinen snart lämnas till sopstationen, där de, under hållbarhetens behag, återvinnes, men inte som maskiner, utan som material.
Nyhetens behag kan legitimeras som positiv utveckling. Det är sannolikt mer resurssnålt att köpa en ny Toyota, än att renovera en gammal Opel från 1959, eftersom den nya vagnen är mer trafiksäker, den nya motorn drar mindre energi och släpper ut mindre mög i luften. Cirkularitet har därför en gräns, där mer cirkulerande innebär resursslöseri och risktagande.
Cirkularitet kan också vara en hämsko på positiv utveckling då insatser inriktas på renovering, att hålla kvar det gamla för att det är gammalt, och inte på att utveckla det nya. Dock tror jag att vi är långt från ett tillstånd där cirkularitet är en hämsko. Snarare har cirkularitet en outnyttjad utvecklingspotential.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
