I de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, råder gubbars välde. jahve, gud och allah ses mestadels som män. Deras profeter var män. Judarna visar sin underkastelse genom att visa sitt förbund till guden genom att omskära sin son. Ja, det var pojken som omskars, som ett tecken på förbund. Flickorna omfattades inte av detta förbund. Förvisso har de sin omskärelse, men den har som funktion att ta bort den farliga sexualitet, satans verk, från kvinnan. Guden skulle skåda det magnifika ollonet i sin fulla glans, medan kvinnans klitoris skall avlägsnas. Sonen var en del i förbundet, medan dottern var en del i synden.
Männen kunde ha flera fruar, och i islam får han slå sina fruar. I kristendomen skall de tiga. Kvinnor var orena under menstruationen. De fick inte gå in i helgedomar och skulle rena sig efter menstruationen. Födde de en pojke var de orena hälften så lång tid som om de födde en flicka. Fick de ärva, fick de blott en del av det som pojken fick. Kvinnornas hår förefaller ha varit ett av de större problemen, vilket vi ser än idag med muslimska kvinnor som täcker håret för att vara ärbara, dvs utan sexualitet, annat än den hon ger sin man. Ty kvinnan är till för mannens trevnad, ett förlustelseobjekt, som, likt alla förlustelseobjekt, kan medföra problem, speciellt om förlustelseobjekten visar minsta egen vilja.
De abrahamitiska religionerna hatade och hatar kvinnan. För en modern människa, som därför inte hänger sig åt abrahamitisk vidskepelse, framstår kristendomens, judendomens och islams hat mot kvinnor som groteskt. De borde därför vara feministernas främsta mål.
Asatron är av annat skrot och korn. De har många gudar och gudinnor. Det är en mångfaldig religion. Kvinnorna är agerande subjekt i asatron. Deras sexualitet är likt mannens, livlig och frejdig. Freja var en frejdig gudinnan för sexualitet och kärlek, men också för krig och död. I asatron finns den jämställda döden, ty de fallna krigarna delades upp, så att hälften fick komma till Odens Valhall och andra hälften till Frejas Folkvang. Jag vet inte om de fick välja. Själv skulle jag ha svårt att välja var jag skulle tillbringa tiden innan Ragnarök, i vishetens eller kärlekens hägn.
Kvinnorna i asatron framstår som handlande subjekt, med egen kraft och vilja, med egna platser, medan de är passiva objekt i de abrahamitiska religionerna. Kvinnor borde därför ha föredragit asatron, då de där gavs en plats som agerande individer. Paradoxalt sägs det dock att kristendomen befrämjades av kvinnor när kristendomen började etableras. De valde en religion som förslavade dem, där de förlorade sin självständighet, sin arvsrätt, sin makt, sin kärlek och sexualitet.
En paradox är det, att den person som enligt abrahamiterna gav oss kunskapens frukt, Eva, senare gjorde ett betydligt sämre val, att äta av förtryckets frukt.
Det är onekligen en magnifik uppgift för forskare med genderperspektiv att förklara hur kvinnorna kunde ansluta sig till en ideologi som gav dem en undanskymd plats. Marxisternas falska medvetande kanske har en plats i den förklaringen.
Samhällsvetare har en liknande uppgift att förklara hur, till synes moderna kvinnor, i det emanciperade Norden, kan stödja en antifeministisk, abrahamitisk religion som islam, och manifestera sitt stöd genom att hänga på sig kvinnoförnekelsens hijab.
Att de gör det kanske beror på att de ser att abrahamitiska kvinnor är längst ner på samhällsstegen, de mest utsatta, de mest förtryckta. De tar då på sig huvudduken i en symbolisk akt av systerskap. Samtidigt som de abrahamitiska gubbarna nöjt ser på. Förnöjt ser de hur deras groteska patriarkala abrahamitiska ideologi får stöd av medialt starka kvinnor. Hur deras förtrycks symbol legitimeras i en demokratisk stat, som precis lyckats befria sig från ett 1000-årigt abrahamitiskt förtryck, kristendomen.
Den feminism som jag ansluter mig till, är Lagertas feminism. Där man och kvinna har samma rättigheter och skyldigheter. Där människans kroppar är till nöje för alla. Där individen, ingen annan, äger sexualiteten. Där varje fallen krigare står inför att ansluta sig till Oden och hans kunskap, eller till Freja och hennes sexualitet.
Här är den asatrons fria kvinna: https://www.thinglink.com/scene/681194060530057217
Här är de abrahamitiska gubbarnas kvinna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Burka#/media/Fil:Woman_walking_in_Afghanistan.jpg
Att det finns kvinnor, uppvuxna i det emanciperade Norden, som ansluter sig till den senare kvinnan, är en historiens paradox.
Den 10 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Männen kunde ha flera fruar, och i islam får han slå sina fruar. I kristendomen skall de tiga. Kvinnor var orena under menstruationen. De fick inte gå in i helgedomar och skulle rena sig efter menstruationen. Födde de en pojke var de orena hälften så lång tid som om de födde en flicka. Fick de ärva, fick de blott en del av det som pojken fick. Kvinnornas hår förefaller ha varit ett av de större problemen, vilket vi ser än idag med muslimska kvinnor som täcker håret för att vara ärbara, dvs utan sexualitet, annat än den hon ger sin man. Ty kvinnan är till för mannens trevnad, ett förlustelseobjekt, som, likt alla förlustelseobjekt, kan medföra problem, speciellt om förlustelseobjekten visar minsta egen vilja.
De abrahamitiska religionerna hatade och hatar kvinnan. För en modern människa, som därför inte hänger sig åt abrahamitisk vidskepelse, framstår kristendomens, judendomens och islams hat mot kvinnor som groteskt. De borde därför vara feministernas främsta mål.
Asatron är av annat skrot och korn. De har många gudar och gudinnor. Det är en mångfaldig religion. Kvinnorna är agerande subjekt i asatron. Deras sexualitet är likt mannens, livlig och frejdig. Freja var en frejdig gudinnan för sexualitet och kärlek, men också för krig och död. I asatron finns den jämställda döden, ty de fallna krigarna delades upp, så att hälften fick komma till Odens Valhall och andra hälften till Frejas Folkvang. Jag vet inte om de fick välja. Själv skulle jag ha svårt att välja var jag skulle tillbringa tiden innan Ragnarök, i vishetens eller kärlekens hägn.
Kvinnorna i asatron framstår som handlande subjekt, med egen kraft och vilja, med egna platser, medan de är passiva objekt i de abrahamitiska religionerna. Kvinnor borde därför ha föredragit asatron, då de där gavs en plats som agerande individer. Paradoxalt sägs det dock att kristendomen befrämjades av kvinnor när kristendomen började etableras. De valde en religion som förslavade dem, där de förlorade sin självständighet, sin arvsrätt, sin makt, sin kärlek och sexualitet.
En paradox är det, att den person som enligt abrahamiterna gav oss kunskapens frukt, Eva, senare gjorde ett betydligt sämre val, att äta av förtryckets frukt.
Det är onekligen en magnifik uppgift för forskare med genderperspektiv att förklara hur kvinnorna kunde ansluta sig till en ideologi som gav dem en undanskymd plats. Marxisternas falska medvetande kanske har en plats i den förklaringen.
Samhällsvetare har en liknande uppgift att förklara hur, till synes moderna kvinnor, i det emanciperade Norden, kan stödja en antifeministisk, abrahamitisk religion som islam, och manifestera sitt stöd genom att hänga på sig kvinnoförnekelsens hijab.
Att de gör det kanske beror på att de ser att abrahamitiska kvinnor är längst ner på samhällsstegen, de mest utsatta, de mest förtryckta. De tar då på sig huvudduken i en symbolisk akt av systerskap. Samtidigt som de abrahamitiska gubbarna nöjt ser på. Förnöjt ser de hur deras groteska patriarkala abrahamitiska ideologi får stöd av medialt starka kvinnor. Hur deras förtrycks symbol legitimeras i en demokratisk stat, som precis lyckats befria sig från ett 1000-årigt abrahamitiskt förtryck, kristendomen.
Den feminism som jag ansluter mig till, är Lagertas feminism. Där man och kvinna har samma rättigheter och skyldigheter. Där människans kroppar är till nöje för alla. Där individen, ingen annan, äger sexualiteten. Där varje fallen krigare står inför att ansluta sig till Oden och hans kunskap, eller till Freja och hennes sexualitet.
Här är den asatrons fria kvinna: https://www.thinglink.com/scene/681194060530057217
Här är de abrahamitiska gubbarnas kvinna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Burka#/media/Fil:Woman_walking_in_Afghanistan.jpg
Att det finns kvinnor, uppvuxna i det emanciperade Norden, som ansluter sig till den senare kvinnan, är en historiens paradox.
Den 10 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
