Jag sitter i en kö på bron som skulle förena oss. Och reflekterar.
Under slutet av 50-talet och under 60-talet fanns en utvecklingsoptimism. Den hade skäl för sig då Sverige utvecklats oerhört sedan fattigåldern innan andra världskriget. Då som nu skrev säkert tidningar om allt elände de kunde. Då som nu var sannolikt nyheter främst dåliga nyheter. Men eländesrapporteringarna förtog inte utvecklingsoptimismen. Med glitter och glam sjöng Sigge Fürst att det blev bättre och bättre dag för dag: https://www.youtube.com/watch?v=VTMG8oee4sE
Idag läser vi om gängkrig, om våldsamheter, om den svaga kronan, om utanförskapsområden och om unga kvinnor som inte har den frihet vi andra har p g a s.k. hedersproblematik, den inträngande kvinnoapartheiden. Det ser inte bra ut. Politiken andas uppgivenhet, där de inte debatterar om framtiden utan om lotterier och bröllopsdeltagare. Inget parti, förutom SD, har någon övertygande vision, där deras vision inte ter sig så behaglig utan som en nostalgins vision.
Jag fanns en gång i en forskargrupp. Där fanns en grundläggande optimism. Vi var glada och tyckte vi gick framåt, att vi lyckades. Förvisso fanns problem, lite personliga slitningar och kampen mot en oförstående administration. Men problemen fick finnas, de hanterades och framför allt, de förstorades inte utan snarare förminskades de. Vi var på väg. Vägen framåt förminskade problemen.
Den som har stannat, har stannat eftersom den inte har en vision. Den stannar eftersom den inte vet var den är på väg. Den stannar eftersom den inte har ett hopp om framtiden som ger den kraft att gå framåt. Den som stannat vänder sig gärna bakåt, ser i backspegeln och blir nostalgisk. Det som finns framför ter sig besvärligt och omöjligt, eftersom man ser alla hålor och gupp i vägen. Ja, man tycks även se murar som ter sig omöjliga att ta sig över eller runt.
Visionen ger däremot riktning och kraft. Med en vision har man en blick så lyft att hålorna och guppen knappt ens syns och muren, om det nu verkligen är en mur, övervinns genom ett glatt skutt eller undviks på ett magiskt sätt. I språnget framåt finns inte tid och rum för nostalgi.
Men vision är inte allt, ty det krävs också, enligt min erfarenhet, en glädje. Gruppen samlas i och genom visionen och i en glädje som förenar. Det är roligt att vara med dem som tar sig fram.
1963 kom semesterlagen som utsträckte semestern till fyra veckor. Då kunde man åka i bil, ty många hade nu bil, till stranden och förnöjas med bad och fika från kaffetermosen, med lite sandiga bullar. Det fanns tid för glädje.
Samhället idag, som det framstår för mig, kanske för att jag stannat, så som samhället tycks ha gjort, utmärks av avsaknad av vision och av en glädjelöshet.
Vi skåningar fick vår bro och åkte över den i ilfart, för att njuta Köpenhamn eller vidare resa från Kastrup. Sedan kom dagens glåmighet, med flyktingkris och Corona, som stoppade upp framfarten med kontroller på bron. Svenskarna har haft tillfälliga kontroller. Nu har också danskarna bestämt att de skall ha kontroller på bron, föranlett av att kriminella från Sverige åker över och skjuter och bombar i Köpenhamn. Visionen och glädjen av ett gemensamt samhälle, med två landområden, Skåne och Själland, förenat av en bro, grumlas.
När jag sitter i kön på bron, hindrad av kontroller, blir jag nostalgisk. Det var bättre förr. Som av en tillfällighet sjunger Mikael Wiehe i radion om flickan och den döende, skadeskjutna kråkan: https://www.youtube.com/watch?v=hC3EszN3Uuo
Den 22 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Under slutet av 50-talet och under 60-talet fanns en utvecklingsoptimism. Den hade skäl för sig då Sverige utvecklats oerhört sedan fattigåldern innan andra världskriget. Då som nu skrev säkert tidningar om allt elände de kunde. Då som nu var sannolikt nyheter främst dåliga nyheter. Men eländesrapporteringarna förtog inte utvecklingsoptimismen. Med glitter och glam sjöng Sigge Fürst att det blev bättre och bättre dag för dag: https://www.youtube.com/watch?v=VTMG8oee4sE
Idag läser vi om gängkrig, om våldsamheter, om den svaga kronan, om utanförskapsområden och om unga kvinnor som inte har den frihet vi andra har p g a s.k. hedersproblematik, den inträngande kvinnoapartheiden. Det ser inte bra ut. Politiken andas uppgivenhet, där de inte debatterar om framtiden utan om lotterier och bröllopsdeltagare. Inget parti, förutom SD, har någon övertygande vision, där deras vision inte ter sig så behaglig utan som en nostalgins vision.
Jag fanns en gång i en forskargrupp. Där fanns en grundläggande optimism. Vi var glada och tyckte vi gick framåt, att vi lyckades. Förvisso fanns problem, lite personliga slitningar och kampen mot en oförstående administration. Men problemen fick finnas, de hanterades och framför allt, de förstorades inte utan snarare förminskades de. Vi var på väg. Vägen framåt förminskade problemen.
Den som har stannat, har stannat eftersom den inte har en vision. Den stannar eftersom den inte vet var den är på väg. Den stannar eftersom den inte har ett hopp om framtiden som ger den kraft att gå framåt. Den som stannat vänder sig gärna bakåt, ser i backspegeln och blir nostalgisk. Det som finns framför ter sig besvärligt och omöjligt, eftersom man ser alla hålor och gupp i vägen. Ja, man tycks även se murar som ter sig omöjliga att ta sig över eller runt.
Visionen ger däremot riktning och kraft. Med en vision har man en blick så lyft att hålorna och guppen knappt ens syns och muren, om det nu verkligen är en mur, övervinns genom ett glatt skutt eller undviks på ett magiskt sätt. I språnget framåt finns inte tid och rum för nostalgi.
Men vision är inte allt, ty det krävs också, enligt min erfarenhet, en glädje. Gruppen samlas i och genom visionen och i en glädje som förenar. Det är roligt att vara med dem som tar sig fram.
1963 kom semesterlagen som utsträckte semestern till fyra veckor. Då kunde man åka i bil, ty många hade nu bil, till stranden och förnöjas med bad och fika från kaffetermosen, med lite sandiga bullar. Det fanns tid för glädje.
Samhället idag, som det framstår för mig, kanske för att jag stannat, så som samhället tycks ha gjort, utmärks av avsaknad av vision och av en glädjelöshet.
Vi skåningar fick vår bro och åkte över den i ilfart, för att njuta Köpenhamn eller vidare resa från Kastrup. Sedan kom dagens glåmighet, med flyktingkris och Corona, som stoppade upp framfarten med kontroller på bron. Svenskarna har haft tillfälliga kontroller. Nu har också danskarna bestämt att de skall ha kontroller på bron, föranlett av att kriminella från Sverige åker över och skjuter och bombar i Köpenhamn. Visionen och glädjen av ett gemensamt samhälle, med två landområden, Skåne och Själland, förenat av en bro, grumlas.
När jag sitter i kön på bron, hindrad av kontroller, blir jag nostalgisk. Det var bättre förr. Som av en tillfällighet sjunger Mikael Wiehe i radion om flickan och den döende, skadeskjutna kråkan: https://www.youtube.com/watch?v=hC3EszN3Uuo
Den 22 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
