“Don’t waste your time looking back, you are not going that way.” Så säger vikingahövdingen Ragnar I TV-serien Vikings. I sagorna är Ragnar en modig man som både intar nutida England och avtvingar Parisborna en enorm danagäld.
https://www.youtube.com/watch?v=3Ez1bIWEK6w
Ragnar betonar det som är djupt mänskligt, hennes projekt, att hon alltid lutar sig in i framtiden. Ja, kanske lever mer i framtiden än i nutiden.
Men samtidigt lever hon i dåtiden. Ju äldre hon blir, ju mer förgången tid hon har, ju mer lever hon i det förgångna. Men det förgångna tenderar, som all historia, att vara en konstruktion av nutiden. Historia har ju den egenheten att den förvisso har varit, men att den skapas i nutiden. Att leva i det förgångna, den historia som skapas idag, är nostalgi, längtan till hemkomsten, till det som var, men avklätt alla dåliga händelser och blott bevarade de angenäma, det som gör att längtan till dåtiden är större än upplevelsen av nutiden.
Dåtiden, i form av nostalgin, blir en idealbild av ett liv, som blir en kritik av det som är idag, och en kritik av den framtid som ter sig mindre angenäm.
Idag står Sverige och vårt samhälle i en förändringstid. Som 67-åring, med 60-talsnostalgin, då samhället manifesterade sig som en tid med angenäm framtid, ter sig framtiden idag som mörk. Gängvåld, segregation, starkt ökad ojämlikhet, ökad religiositet, hotet från islam och Ryssland, ett Europa som gör en stark högergir, flyktingkriser i världen och stor ekologisk obalans, är alla faktorer som gör framtiden mörk.
Nostalgin är ett bra instrument för att kritisera både nutid och framtid. Med nostalgin kan man utvärdera nutiden och framtiden. Men samtidigt är nostalgin den idag tillrättalagda dåtiden, en idealtyp som blott de konservativa kan anse vara ett önskvärt framtidsprojekt. Nostalgin kan inte vara ett politiskt projekt för framtiden ty det är att nära drömmen om möjligheten att dra klockan tillbaka.
Dåtiden skall användas för att kritiskt se möjligheterna i framtiden. Ty dåtiden är förgången, inte minst den tillrättalagda dåtiden, dvs nostalgin. Den har varit. Den är faren.
Under 60-talet manifesterades tilliten, det nordiska guldet, som inneburit att svensken haft stor tillit till främmande och till staten, vilket varit mycket berikande för det svenska samhället. Det påstås att den bl a hade sin grund i den oväldiga staten, med sin blinda byråkrati, och i det homogena samhället, med många värderingar som delades av människorna. Idag löses tilliten upp, bl a p g a ett heterogent samhälle, det som kallas mångkulturen, och p g a att staten i mindre grad anses vara byråkratisk utan t o m har blivit aktivistisk, dvs agerar inte oväldigt utan politiskt.
Eftersom tilliten tjänat oss så väl, borde den återtas. Det kan förvisso anklagas för att vara uttryck för nostalgi, men det är en produktiv nostalgi, ty tillit ger ett bättre samhälle än ett samhälle där man blott kan lita på sig själv och sin familj. Frågan är om tillitens grunder från 60-talet är de som ger tillit i framtiden. Skall vi försöka återhomogenisera samhället och återbyråkratisera staten, på det att vi därmed återvinner dåtidens tillit? Eller finns det andra sätt att skapa tillit i samhället, på det att det nordiska guldet återigen blänker och ger samhället styrka?
Dåtiden kan ge oss mål för framtiden, men sannolikt inte medel. De får vi finna i nutiden.
Den 31 augusti 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.youtube.com/watch?v=3Ez1bIWEK6w
Ragnar betonar det som är djupt mänskligt, hennes projekt, att hon alltid lutar sig in i framtiden. Ja, kanske lever mer i framtiden än i nutiden.
Men samtidigt lever hon i dåtiden. Ju äldre hon blir, ju mer förgången tid hon har, ju mer lever hon i det förgångna. Men det förgångna tenderar, som all historia, att vara en konstruktion av nutiden. Historia har ju den egenheten att den förvisso har varit, men att den skapas i nutiden. Att leva i det förgångna, den historia som skapas idag, är nostalgi, längtan till hemkomsten, till det som var, men avklätt alla dåliga händelser och blott bevarade de angenäma, det som gör att längtan till dåtiden är större än upplevelsen av nutiden.
Dåtiden, i form av nostalgin, blir en idealbild av ett liv, som blir en kritik av det som är idag, och en kritik av den framtid som ter sig mindre angenäm.
Idag står Sverige och vårt samhälle i en förändringstid. Som 67-åring, med 60-talsnostalgin, då samhället manifesterade sig som en tid med angenäm framtid, ter sig framtiden idag som mörk. Gängvåld, segregation, starkt ökad ojämlikhet, ökad religiositet, hotet från islam och Ryssland, ett Europa som gör en stark högergir, flyktingkriser i världen och stor ekologisk obalans, är alla faktorer som gör framtiden mörk.
Nostalgin är ett bra instrument för att kritisera både nutid och framtid. Med nostalgin kan man utvärdera nutiden och framtiden. Men samtidigt är nostalgin den idag tillrättalagda dåtiden, en idealtyp som blott de konservativa kan anse vara ett önskvärt framtidsprojekt. Nostalgin kan inte vara ett politiskt projekt för framtiden ty det är att nära drömmen om möjligheten att dra klockan tillbaka.
Dåtiden skall användas för att kritiskt se möjligheterna i framtiden. Ty dåtiden är förgången, inte minst den tillrättalagda dåtiden, dvs nostalgin. Den har varit. Den är faren.
Under 60-talet manifesterades tilliten, det nordiska guldet, som inneburit att svensken haft stor tillit till främmande och till staten, vilket varit mycket berikande för det svenska samhället. Det påstås att den bl a hade sin grund i den oväldiga staten, med sin blinda byråkrati, och i det homogena samhället, med många värderingar som delades av människorna. Idag löses tilliten upp, bl a p g a ett heterogent samhälle, det som kallas mångkulturen, och p g a att staten i mindre grad anses vara byråkratisk utan t o m har blivit aktivistisk, dvs agerar inte oväldigt utan politiskt.
Eftersom tilliten tjänat oss så väl, borde den återtas. Det kan förvisso anklagas för att vara uttryck för nostalgi, men det är en produktiv nostalgi, ty tillit ger ett bättre samhälle än ett samhälle där man blott kan lita på sig själv och sin familj. Frågan är om tillitens grunder från 60-talet är de som ger tillit i framtiden. Skall vi försöka återhomogenisera samhället och återbyråkratisera staten, på det att vi därmed återvinner dåtidens tillit? Eller finns det andra sätt att skapa tillit i samhället, på det att det nordiska guldet återigen blänker och ger samhället styrka?
Dåtiden kan ge oss mål för framtiden, men sannolikt inte medel. De får vi finna i nutiden.
Den 31 augusti 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
