Den gamla radikala vänstern, dvs den icke-demokratiska kommunistiska vänstern, hade en stor förtjusning till arbetarklassen. Det var den klassen som hade framtiden i sitt sköte. Det var den klassen som hade en sorts jordnära kunskap och inställning som beundrades och hyllades av den radikala vänstern.
Förtjusningen var emellertid inte ömsesidig då arbetarklassen tydde sig till den demokratiska vänstern, till socialdemokratin. Den gav dem skola till sina barn, drägliga löner och fri sjukvård. Något de önskade alla skulle få, därav internationell solidaritet.
Sedan gick åren. Den gamla radikala vänstern somnade in, delvis under tvång p g a Sovjetunionens och därmed kommunismens kollaps. Men även den gamla demokratiska vänstern domnade av och såg på när det socialdemokratiska partiet gjorde en stark högersväng, med avregleringar, fri skola, fri invandring och nedrustad välfärdsstat. Nu sitter den gamla vänstern, både den icke-demokratiska och den demokratiska, som välmående pensionärer i sina sommarhus vid Brösarps backar eller vid italienska medelhavskusten.
Istället har en ny grupp radikala kommit. De ser sig själva som vänster och, än mer tituleras de som vänster av opinionsbildare och av folk.
Den nya vänstern har ersatt den gamla vänsterns förtjusning av arbetarklassen med dess raka motsats. Den nya vänstern föraktar arbetarklassen. Klassen hävdas vara rasistisk, homofobisk, transfobisk och islamofobisk. Dess forna jordnära kunskap är numer fobier, dvs irrationella rädslor riktade mot de grupper som dagens vänster ser som angelägna minoritetsgrupper. Då beklagade sig den radikala vänstern för att arbetarklassen hade ett falskt medvetande som gjorde dem till socialdemokrater. Idag föraktas arbetarklassen eftersom de tenderar att vända sig till Sverigedemokraterna. Det falska medvetandet är idag ett fobiskt och rasistiskt medvetande.
Den nya vänsterns förtjusning står idag till de som är förtryckta p g a de har annan könsidentitet än majoritetssamhällets och för att de är muslimer. Det senare är måhända inte så olikt tidigare förtjusning eftersom även den gamla vänstern hade förkärlek till totalitära ideologier. Men då var det en politisk totalitär ideologi, medan det idag finns en märklig acceptans för en religiös totalitär ideologi. Marx är sedan länge avpolletterad, varför hans liknelse av religionen som ett opium för folket är bortglömd.
Den forna vänstern var tydligt feministisk, medan dagens vänster, som ju stödjer antifeministiska muslimska grupper, försöker undkomma den gamla feminismen. Idag finns det, groteskt nog, inslag av antifeminism, då den nya vänstern kämpar för att transpersoner, speciellt män som identifierar sig som kvinnor, skall ges tillträde till tidigare fredade kvinnliga områden, som kvinnoidrotter, omklädningsrum, toaletter och kvinnofängelser.
Medan den gamla vänstern var kollektivistisk och distinkt materialistisk, dvs att en människas ekonomiska situation och omständighet var starkt styrande för dess medvetenhet, är dagens vänster idealistisk och extremt individualistisk, där en människas identitet avgörs helt av den själv och att den egenhändigt valda identiteten, vilken den än är, skall respekteras av omgivningen. Man kan raljerade skriva att, medan den gamla vänstern såg en socialt konstruerad verklighet, ser dagens vänster en helt och fullt individuellt konstruerad verklighet.
Både den gamla och den nya radikala vänstern har starka likheter med välgörenhetskvinnorna som drev omkring i fattiga områden i August Strindbergs Röda rummet. De gick på jakt efter stackare som de kunde utsätta för sin välgörenhet. Strax återvände de, för att njuta i sina sällskapsrum av att ha gjort gott. Även om de som de ville göra gott, varken förstod dem eller tog emot deras välgörenhet.
Dock är den nya vänstern betydligt mer framgångsrik i sitt genomslag i majoritetssamhället än vad den gamla vänstern var. Då hissade inget universitet eller företag eller kommunhus deras flaggor. Ingen anti-kärnkraftsflagga eller röd flagga hissades. Idag hissas Prideflaggan t o m på kommunala byggnader och i Försvarsmakten. Deras wokeideologi har kommit in på HR-avdelningar, dvs personalavdelningar och hos ledande företrädare i både privata och offentliga organisationer. Somliga hävdar att det beror på att utbildningsexplosionen har skapat en klass som tagit över organisationerna och där ägnar sig åt värdegrundsflum m m.
Den nya vänstern har lyckats, där den gamla radikala vänstern misslyckades, att få en markant del av eliten på sin sida.
Den gamla demokratiska vänstern har däremot förlorat tvåfalt, både sin arbetarklass och sin elitförankring.
Själv tycker jag att det är fel att benämna den nya vänstern som vänstern, eftersom den har nyliberala, ja, de har t o m värderingar, t ex dess antifeminism och deras stöd till den totalitära religionen, som framstår som konservativa och nattståndna.
Kanske den gamla vänster-högerdikotomin inte är relevant längre? Vi kanske skall använda termerna idealister om de som tror att världen kan konstrueras med föreställningar och språk, och materialister, de som tror att människans medvetande kommer ur materiella förhållanden?
Den 1 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Förtjusningen var emellertid inte ömsesidig då arbetarklassen tydde sig till den demokratiska vänstern, till socialdemokratin. Den gav dem skola till sina barn, drägliga löner och fri sjukvård. Något de önskade alla skulle få, därav internationell solidaritet.
Sedan gick åren. Den gamla radikala vänstern somnade in, delvis under tvång p g a Sovjetunionens och därmed kommunismens kollaps. Men även den gamla demokratiska vänstern domnade av och såg på när det socialdemokratiska partiet gjorde en stark högersväng, med avregleringar, fri skola, fri invandring och nedrustad välfärdsstat. Nu sitter den gamla vänstern, både den icke-demokratiska och den demokratiska, som välmående pensionärer i sina sommarhus vid Brösarps backar eller vid italienska medelhavskusten.
Istället har en ny grupp radikala kommit. De ser sig själva som vänster och, än mer tituleras de som vänster av opinionsbildare och av folk.
Den nya vänstern har ersatt den gamla vänsterns förtjusning av arbetarklassen med dess raka motsats. Den nya vänstern föraktar arbetarklassen. Klassen hävdas vara rasistisk, homofobisk, transfobisk och islamofobisk. Dess forna jordnära kunskap är numer fobier, dvs irrationella rädslor riktade mot de grupper som dagens vänster ser som angelägna minoritetsgrupper. Då beklagade sig den radikala vänstern för att arbetarklassen hade ett falskt medvetande som gjorde dem till socialdemokrater. Idag föraktas arbetarklassen eftersom de tenderar att vända sig till Sverigedemokraterna. Det falska medvetandet är idag ett fobiskt och rasistiskt medvetande.
Den nya vänsterns förtjusning står idag till de som är förtryckta p g a de har annan könsidentitet än majoritetssamhällets och för att de är muslimer. Det senare är måhända inte så olikt tidigare förtjusning eftersom även den gamla vänstern hade förkärlek till totalitära ideologier. Men då var det en politisk totalitär ideologi, medan det idag finns en märklig acceptans för en religiös totalitär ideologi. Marx är sedan länge avpolletterad, varför hans liknelse av religionen som ett opium för folket är bortglömd.
Den forna vänstern var tydligt feministisk, medan dagens vänster, som ju stödjer antifeministiska muslimska grupper, försöker undkomma den gamla feminismen. Idag finns det, groteskt nog, inslag av antifeminism, då den nya vänstern kämpar för att transpersoner, speciellt män som identifierar sig som kvinnor, skall ges tillträde till tidigare fredade kvinnliga områden, som kvinnoidrotter, omklädningsrum, toaletter och kvinnofängelser.
Medan den gamla vänstern var kollektivistisk och distinkt materialistisk, dvs att en människas ekonomiska situation och omständighet var starkt styrande för dess medvetenhet, är dagens vänster idealistisk och extremt individualistisk, där en människas identitet avgörs helt av den själv och att den egenhändigt valda identiteten, vilken den än är, skall respekteras av omgivningen. Man kan raljerade skriva att, medan den gamla vänstern såg en socialt konstruerad verklighet, ser dagens vänster en helt och fullt individuellt konstruerad verklighet.
Både den gamla och den nya radikala vänstern har starka likheter med välgörenhetskvinnorna som drev omkring i fattiga områden i August Strindbergs Röda rummet. De gick på jakt efter stackare som de kunde utsätta för sin välgörenhet. Strax återvände de, för att njuta i sina sällskapsrum av att ha gjort gott. Även om de som de ville göra gott, varken förstod dem eller tog emot deras välgörenhet.
Dock är den nya vänstern betydligt mer framgångsrik i sitt genomslag i majoritetssamhället än vad den gamla vänstern var. Då hissade inget universitet eller företag eller kommunhus deras flaggor. Ingen anti-kärnkraftsflagga eller röd flagga hissades. Idag hissas Prideflaggan t o m på kommunala byggnader och i Försvarsmakten. Deras wokeideologi har kommit in på HR-avdelningar, dvs personalavdelningar och hos ledande företrädare i både privata och offentliga organisationer. Somliga hävdar att det beror på att utbildningsexplosionen har skapat en klass som tagit över organisationerna och där ägnar sig åt värdegrundsflum m m.
Den nya vänstern har lyckats, där den gamla radikala vänstern misslyckades, att få en markant del av eliten på sin sida.
Den gamla demokratiska vänstern har däremot förlorat tvåfalt, både sin arbetarklass och sin elitförankring.
Själv tycker jag att det är fel att benämna den nya vänstern som vänstern, eftersom den har nyliberala, ja, de har t o m värderingar, t ex dess antifeminism och deras stöd till den totalitära religionen, som framstår som konservativa och nattståndna.
Kanske den gamla vänster-högerdikotomin inte är relevant längre? Vi kanske skall använda termerna idealister om de som tror att världen kan konstrueras med föreställningar och språk, och materialister, de som tror att människans medvetande kommer ur materiella förhållanden?
Den 1 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
