Flashbacks vd, Jan Axelsson, har stått inför rätta. Hans nätforum, Flashback, har haft tolv inlägg som ansetts vara hets mot folkgrupp, som inte rensats ut tillräckligt snabbt. Hans försvarare hävdar att Flashback har en godtagbar organisation, med över 100 frivilliga, som rensar i myllan.
Lena Adelsohn Liljeroth fick för flera år sedan löpa gatlopp efter att hon avslöjat att hon ibland läste Flashback. Det är ju en sajt som anses ovärdig, extremhöger, rasistisk, antisemitisk och så vidare.
Men att fördöma läsande av Flashback är som att fördöma läsande av X, forna Twitter, som ju rymmer en hel del av ovärdiga uttalanden, extremhöger, rasism, antisemitism m m. X rymmer förvisso kloka synpunkter, men rymmer också kloakens innehåll. Trots detta kommunicerar via denna avskrädeskanal de flesta ledande politikerna, t o m statsministern via @SwedishPM och Riksdagsförvaltningen via @Sverigesriksdag.
X och Flashback är tämligen lika, med ett undantag, som är avgörande för min läsning av Flashback. De är lika genom att de är tämligen fria medier, vilket innebär att allsköns åsikter och påståenden uttrycks där. Även om de har sk moderator, dvs en censurförvaltning, är mycket som finns i bägge kanaler sådant som hör till gatstenen och är väl värdiga att spolas ut. Men de ligger kvar, ty det finns ett värde i få höra allas åsikter, även de som är ovärdiga…för mig, men kanske inte för en annan. Det finns även ett värde i att alla kommer till tals, på det att trycket i samhället därmed lättas och att man blir varse attityder i samhället.
Både Flashback och X ställer det krav som är grundläggande för yttrandefriheten, nämligen läsarens ansvar. Det åligger läsaren, inte en central censurenhet som verkar i Goebbels efterföljd, att läsa det skrivna, värdera det, reflektera kring det, bedöma det, ta det till sig eller förkasta det. I yttrandefrihetens värld ligger ansvaret för en utsaga hos mottagaren, inte sändaren (förutom när det rör ärekränkning av individer).
Att dra Flashback inför domstol för hets mot folkgrupp är att lägga ansvaret, inte på läsaren, så som yttrandefriheten gör, utan att i Goebbels efterföljd, lägga ansvaret på sändaren. Det är inte yttrandefrihet utan censur.
Jag talar gärna väl om Flashback, ty jag använder Flashback ofta, ibland dagligen. Ty i Flashback får man den information som journalister ännu inte har eller vill delge. Flashback är fyllt av Kalle Blomkvistar, oftast anonyma, som snabbt letar reda på adressen för det senaste bombattentatet, och sedan letar vidare för att försöka utröna vem bomben var riktad mot, och vem som kunde vara den som lade ut bomben. Det är fascinerande, ja, nästan spännande att följa en tråd där dessa Blomkvistar gräver och har sig. Jag vet inte, men jag utgår från att Polisen läser samma tråd som jag, ty där kan finnas information som t o m även de ännu inte fått fram.
Flashback är en god institution, för yttrandefrihet och för informationstillgång. En någorlunda bildad och kritisk person klarar av att läsa alla inläggen, så som den klarar att läsa bibeln och koranen. Att hindra Flashback är att gå de obildades och okritiskas fördomsfulla ärende. Det är, vilket kan låta paradoxalt med tanke på att en del av Flashbacks innehåll är ociviliserat, att nagga på det som definierar oss som civiliserade.
I den civiliserade världen finns bl a koranen, Flashback, bibeln och X.
Sven-Olof Yrjö Collin
Lena Adelsohn Liljeroth fick för flera år sedan löpa gatlopp efter att hon avslöjat att hon ibland läste Flashback. Det är ju en sajt som anses ovärdig, extremhöger, rasistisk, antisemitisk och så vidare.
Men att fördöma läsande av Flashback är som att fördöma läsande av X, forna Twitter, som ju rymmer en hel del av ovärdiga uttalanden, extremhöger, rasism, antisemitism m m. X rymmer förvisso kloka synpunkter, men rymmer också kloakens innehåll. Trots detta kommunicerar via denna avskrädeskanal de flesta ledande politikerna, t o m statsministern via @SwedishPM och Riksdagsförvaltningen via @Sverigesriksdag.
X och Flashback är tämligen lika, med ett undantag, som är avgörande för min läsning av Flashback. De är lika genom att de är tämligen fria medier, vilket innebär att allsköns åsikter och påståenden uttrycks där. Även om de har sk moderator, dvs en censurförvaltning, är mycket som finns i bägge kanaler sådant som hör till gatstenen och är väl värdiga att spolas ut. Men de ligger kvar, ty det finns ett värde i få höra allas åsikter, även de som är ovärdiga…för mig, men kanske inte för en annan. Det finns även ett värde i att alla kommer till tals, på det att trycket i samhället därmed lättas och att man blir varse attityder i samhället.
Både Flashback och X ställer det krav som är grundläggande för yttrandefriheten, nämligen läsarens ansvar. Det åligger läsaren, inte en central censurenhet som verkar i Goebbels efterföljd, att läsa det skrivna, värdera det, reflektera kring det, bedöma det, ta det till sig eller förkasta det. I yttrandefrihetens värld ligger ansvaret för en utsaga hos mottagaren, inte sändaren (förutom när det rör ärekränkning av individer).
Att dra Flashback inför domstol för hets mot folkgrupp är att lägga ansvaret, inte på läsaren, så som yttrandefriheten gör, utan att i Goebbels efterföljd, lägga ansvaret på sändaren. Det är inte yttrandefrihet utan censur.
Jag talar gärna väl om Flashback, ty jag använder Flashback ofta, ibland dagligen. Ty i Flashback får man den information som journalister ännu inte har eller vill delge. Flashback är fyllt av Kalle Blomkvistar, oftast anonyma, som snabbt letar reda på adressen för det senaste bombattentatet, och sedan letar vidare för att försöka utröna vem bomben var riktad mot, och vem som kunde vara den som lade ut bomben. Det är fascinerande, ja, nästan spännande att följa en tråd där dessa Blomkvistar gräver och har sig. Jag vet inte, men jag utgår från att Polisen läser samma tråd som jag, ty där kan finnas information som t o m även de ännu inte fått fram.
Flashback är en god institution, för yttrandefrihet och för informationstillgång. En någorlunda bildad och kritisk person klarar av att läsa alla inläggen, så som den klarar att läsa bibeln och koranen. Att hindra Flashback är att gå de obildades och okritiskas fördomsfulla ärende. Det är, vilket kan låta paradoxalt med tanke på att en del av Flashbacks innehåll är ociviliserat, att nagga på det som definierar oss som civiliserade.
I den civiliserade världen finns bl a koranen, Flashback, bibeln och X.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
