Storbritannien, med en del andra länder, erkände Palestina som stat i ett led att befrämja tvåstatslösningen. Därmed har de erkänt Palestina som plats för det palestinska folket, så som de tidigare har erkänt Israel som plats för det judiska folket.
Samtidigt pågår en debatt i Sverige om segregationen som skapat utanförskapsområden och som har innanförskapsområden. Dessa är delvis etniska öar i Sverige, likt de öar av nationer som man nu skapar genom att erkänna, inte stater som sådana, utan etniska stater. I Sverige har emellertid funnits ett ideal om mångkultur, där olika etniciteter skall leva sida vid sida, och har det som ett ideal. De olika skall leva tillsammans.
Tvåstatslösningen som pläderas för, med stater grundat i etnicitet, är en lösning som vänder mångkulturen ryggen. Kritiker av mångkultur borde plädera för en tvåstatslösning, medan de som tror på mångkultur borde vara motståndare till den lösningen och istället plädera för en stat, en helt inkluderande, mångkulturell stat.
Det är därför rimligt att ett parti som Vänsterpartiet, som företräder mångkultur, borde företräda en enstatslösning, from the river to the sea, medan ett parti som SD, som är tydligt nationalistiskt, företräder en tvåstatslösning, både i Palestina och i Sverige. För dem gäller att Sverige skall vara en etnisk svensk stat, likt föreställningen om Israel och Palestina, där förvisso andra etniciteter kan få leva och bo och arbeta, men deras etnicitet befrämjas inte utan snarare hålls tillbaka, t ex genom att hindra byggande av moskéer och synagogor och förbjuda konfessionella skolor som inte är utpräglade svenska.
Tvåstatslösningen pressar onekligen fram en mångkulturfråga: Varför kan man inte ha en enstatslösning, dvs en stat som rymmer olika etniciteter, där ingen etnicitet har fördelar eller nackdelar, ett Palestina-Israel, idealt en stat som inte erkänner etnicitet som grund för någonting?
Argumenten mot en etniskt likgiltig enstatslösning har varit: Judarna är rädda för att i ett demokratiskt land kommer palestinierna att få makten genom att palestinierna är flera. Men det argumentet är bara problematiskt om man tror att palestinierna kommer att agera, inte till gagn för landet, utan till gagn för palestinierna, på judarnas bekostnad. Att det är ett trist, men rimligt antagande kommer av att judar och araber har levt i konflikt under lång tid, där samlevnad i en gemensam demokratisk stat sannolikt inte tar bort konflikten. Det räcker med att se att Hamas har förintandet av den judiska staten i sitt program och israeliska högerpartier ser inga möjligheter till samlevnad med palestinier, där de extrema hänvisar till deras heliga skrift som ger dem, och ingen annan, rätt till landet. Judar och palestinier är båda i grunden oförsonliga nationalister, med en rejäl skopa religion som tyngd.
Denna argumentation pekar på det etniska, att det är två etniska grupper, idag ytterst organiserade kring deras religiösa identitet, judendom och islam, som står mot varandra. Inget i etniciteternas ideologier pekar på möjligheter av mångkultur, även om Israel ger araberna i Israel formell, men inte reell likvärdighet.
Denna starka etniska olikhet finns också i Sverige, mellan svenskarna och muslimerna. Om tvåstatslösningens negerande av multikultur kan vara rimlig, borde det även kunna vara ett argument mot ett multikulturellt Sverige.
Men, om man inte kan ha en stat p g a starka konflikter mellan folkgrupperna, vad händer om man har två stater? Kommer konflikten att upphöra om etniciteterna får varsin landremsa? Palestinierna har kastat bomber på israel och Israels bosättare har knaprat på Västbanken, bägge med icke ringa hänvisning till sina religioner. Är det inte sannolikt att den konflikt som funnits, som burits en del av religionerna, kommer att fortsätta så länge religionerna finns? (se länk nedan)
En lösning, som hävdas av både palestinier och judar, och som tycks vara nuvarande israeliska regerings mål, och som tycks ha visst stöd hos deras främste allierade, Trump, är att det vore bättre med enbart en stat, antingen judisk eller palestinsk, där den andra folkgruppen fördrivs. Det är en lösning som SD pläderar för när det gäller problematiken kring invandrare i Sverige, där de ser en relativ tömning av invandrare i Sverige genom återvandring som en lösning.
Några som ser tvåstatslösningen som möjlig hänvisar gärna till Europas historia. I Europa fanns starka religiösa motsättningar som gav upphov till blodiga krig, t ex trettioårskriget 1618-1648, som avslutades med en fred som fortfarande står som föredöme, Westfaliska freden. Men kanske kom freden starkare till Europa genom Upplysningen och franska revolutionen, som sakta innebar att det religiösa giftet blev verkningslöst och impotent. Närmare i tid kan man hänvisa till Första och Andra Världskriget, där Tyskland och Frankrike stod mot varandra, men där dessa länder idag är bästa vänner. Trots alla döda, och trots alla minnen av varandras grymheter, lever man idag i fred. Kanske en stark orsak till freden var att Tyskland avnazifierades och fick en västkonstitution, under hård kontroll av de allierade.
Med Europa som exempel är därför fred en möjlighet, om man lyckas ta bort två förutsättningar för krig, anspråk på land och ideologier, politiska eller religiösa, där man måste avjudifiera och avislamisera staterna. Tvåstatslösningen förutsätter därför att religionens gift och drömmar om lebensraum neutraliseras genom två starkt profana stater under sträng internationell kontroll, där Upplysningens och den franska revolutionens ideal drar fram.
Tvåstatslösningen med fred är en lösning som har ett namn. Namnet är kolonialism.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=85iPTinrQrQ
Samtidigt pågår en debatt i Sverige om segregationen som skapat utanförskapsområden och som har innanförskapsområden. Dessa är delvis etniska öar i Sverige, likt de öar av nationer som man nu skapar genom att erkänna, inte stater som sådana, utan etniska stater. I Sverige har emellertid funnits ett ideal om mångkultur, där olika etniciteter skall leva sida vid sida, och har det som ett ideal. De olika skall leva tillsammans.
Tvåstatslösningen som pläderas för, med stater grundat i etnicitet, är en lösning som vänder mångkulturen ryggen. Kritiker av mångkultur borde plädera för en tvåstatslösning, medan de som tror på mångkultur borde vara motståndare till den lösningen och istället plädera för en stat, en helt inkluderande, mångkulturell stat.
Det är därför rimligt att ett parti som Vänsterpartiet, som företräder mångkultur, borde företräda en enstatslösning, from the river to the sea, medan ett parti som SD, som är tydligt nationalistiskt, företräder en tvåstatslösning, både i Palestina och i Sverige. För dem gäller att Sverige skall vara en etnisk svensk stat, likt föreställningen om Israel och Palestina, där förvisso andra etniciteter kan få leva och bo och arbeta, men deras etnicitet befrämjas inte utan snarare hålls tillbaka, t ex genom att hindra byggande av moskéer och synagogor och förbjuda konfessionella skolor som inte är utpräglade svenska.
Tvåstatslösningen pressar onekligen fram en mångkulturfråga: Varför kan man inte ha en enstatslösning, dvs en stat som rymmer olika etniciteter, där ingen etnicitet har fördelar eller nackdelar, ett Palestina-Israel, idealt en stat som inte erkänner etnicitet som grund för någonting?
Argumenten mot en etniskt likgiltig enstatslösning har varit: Judarna är rädda för att i ett demokratiskt land kommer palestinierna att få makten genom att palestinierna är flera. Men det argumentet är bara problematiskt om man tror att palestinierna kommer att agera, inte till gagn för landet, utan till gagn för palestinierna, på judarnas bekostnad. Att det är ett trist, men rimligt antagande kommer av att judar och araber har levt i konflikt under lång tid, där samlevnad i en gemensam demokratisk stat sannolikt inte tar bort konflikten. Det räcker med att se att Hamas har förintandet av den judiska staten i sitt program och israeliska högerpartier ser inga möjligheter till samlevnad med palestinier, där de extrema hänvisar till deras heliga skrift som ger dem, och ingen annan, rätt till landet. Judar och palestinier är båda i grunden oförsonliga nationalister, med en rejäl skopa religion som tyngd.
Denna argumentation pekar på det etniska, att det är två etniska grupper, idag ytterst organiserade kring deras religiösa identitet, judendom och islam, som står mot varandra. Inget i etniciteternas ideologier pekar på möjligheter av mångkultur, även om Israel ger araberna i Israel formell, men inte reell likvärdighet.
Denna starka etniska olikhet finns också i Sverige, mellan svenskarna och muslimerna. Om tvåstatslösningens negerande av multikultur kan vara rimlig, borde det även kunna vara ett argument mot ett multikulturellt Sverige.
Men, om man inte kan ha en stat p g a starka konflikter mellan folkgrupperna, vad händer om man har två stater? Kommer konflikten att upphöra om etniciteterna får varsin landremsa? Palestinierna har kastat bomber på israel och Israels bosättare har knaprat på Västbanken, bägge med icke ringa hänvisning till sina religioner. Är det inte sannolikt att den konflikt som funnits, som burits en del av religionerna, kommer att fortsätta så länge religionerna finns? (se länk nedan)
En lösning, som hävdas av både palestinier och judar, och som tycks vara nuvarande israeliska regerings mål, och som tycks ha visst stöd hos deras främste allierade, Trump, är att det vore bättre med enbart en stat, antingen judisk eller palestinsk, där den andra folkgruppen fördrivs. Det är en lösning som SD pläderar för när det gäller problematiken kring invandrare i Sverige, där de ser en relativ tömning av invandrare i Sverige genom återvandring som en lösning.
Några som ser tvåstatslösningen som möjlig hänvisar gärna till Europas historia. I Europa fanns starka religiösa motsättningar som gav upphov till blodiga krig, t ex trettioårskriget 1618-1648, som avslutades med en fred som fortfarande står som föredöme, Westfaliska freden. Men kanske kom freden starkare till Europa genom Upplysningen och franska revolutionen, som sakta innebar att det religiösa giftet blev verkningslöst och impotent. Närmare i tid kan man hänvisa till Första och Andra Världskriget, där Tyskland och Frankrike stod mot varandra, men där dessa länder idag är bästa vänner. Trots alla döda, och trots alla minnen av varandras grymheter, lever man idag i fred. Kanske en stark orsak till freden var att Tyskland avnazifierades och fick en västkonstitution, under hård kontroll av de allierade.
Med Europa som exempel är därför fred en möjlighet, om man lyckas ta bort två förutsättningar för krig, anspråk på land och ideologier, politiska eller religiösa, där man måste avjudifiera och avislamisera staterna. Tvåstatslösningen förutsätter därför att religionens gift och drömmar om lebensraum neutraliseras genom två starkt profana stater under sträng internationell kontroll, där Upplysningens och den franska revolutionens ideal drar fram.
Tvåstatslösningen med fred är en lösning som har ett namn. Namnet är kolonialism.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=85iPTinrQrQ
RSS-flöde
