Demonstrationer har hållits där offentligt anställda, t ex lärare och sjukvårdspersonal, sagt, högt och tydligt, att de aldrig kommer att ange en brottsling. I detta fall rör det de som uppehåller sig i landet illegalt. Det som gemenligt är kallad angiverilagen skulle kräva att envar i statlig tjänst skall meddela polis om de har anledning misstänka en person för att begå brottet att vara i landet illegalt.
I Sverige är det inte ett tvång för medborgaren att anmäla brott. Några undantag finns, t ex måste man anmäla pågående misshandel och våldtäkt (https://lagen.nu/1962:700#K23P6S1 ).
Eftersom tvång inte finns, vill nu regeringen införa en lag som i alla fall tvingar statens folk att anmäla brottet att befinna sig illegalt i Riket. Man tycks utgå från en tanke om en statlig lojalitet, att alla i staten skall vara engagerade i att ingripa mot dem som angriper staten genom en illegal gärning.
Men det finns redan en version av angiverilag idag. Banker har en skyldighet att granska ekonomiska transaktioner och i fall där de misstänker försök till penningtvätt, skall de genom eget agerande förhindra tvätten och anmäla det till polisen.
Jag försökte föra ut hundratusentals kronor från mitt bankkonto i Sverige till mitt konto i en italiensk bank. Banken genomförde inte transaktionen, utan ringde upp och undrade vad det rörde sig om. Man kan säga att de förhörde mig, dvs de tog på sig en statlig, polisiär funktion. Jag fick skicka in dokument till banken som visade att jag köpt ett hus i Italien och att jag nu, via min italienska bank, skulle betala för huset och för legala kostnader i samband med husköpet. Senare försökte jag återigen överföra hundratusentals kronor till ett annat, privat konto i en annan italiensk bank. Återigen ringde banken upp och undrade vad det rörde sig om. Återigen blev jag förhörd av min svenska bank. Jag fick förklara att huset jag köpt, som de fått dokument om, behövde renoveras, att jag begärt en offert från en byggare om renovering av huset, att renoveringen påbörjats och att penningöverföringen avsåg den första delbetalningen av renoveringen. Jag skickade banken byggarens offert, bilder på huset under renovering och den första fakturan på renoveringen, som jag nu skulle betala. Återigen genomförde banken en i mitt tycke polisiär uppgift, att granska en transaktion utifrån misstanken att den kunde vara brottslig. Det fanns inget i transaktionen som initialt kunde föranleda en misstanke, utan i detta är alla misstänkta och måste bevisa sin oskuld. Banken behövde inte framföra en misstanke om min skuld, utan jag måste bevisa min oskuld.
Banker, som är privata företag, har, inte bara angiveriskyldighet, utan även krav att undersöka kunders agerande så att det inte är olagligt, dvs agera brottsförebyggande. Är inte kravet på att statens medarbetare har en skyldighet att meddela brottsmisstanke likartad med bankernas skyldighet? Dock finns en skillnad, att bankerna har undersökningsplikt, vilket inte tycks finnas som tanke med angiverilagen. Således, vi har redan en angiverilag i Sverige, som bankerna genomför med stor omsorg.
De som är mot angiverilagen har ett faktum som borde tynga dem. Rakhmat Akilov var papperslös, och som papperslös körde han en lastbil på Drottninggatan den 7 april 2017, där han utförde ett muslimskt motiverat terrordåd, där fem person mördades och 14 skadades. Två månader tidigare, i februari år 2017, fick polisen utvisningsärendet. Polisen misslyckades att utvisa honom, och fem personer dog.
Mot angiverilagen anförs att t ex sjukhus och skolor hanterar personer som måste ha förtroende för dem, varför risken att anmälas för brott skulle ta bort förtroendet, vilket skulle försvåra personalens arbete. En som uppehåller sig illegalt i landet kommer inte våga uppsöka sjukvården eller skicka sina barn till skolan. Angiveriet slår därför mot personer, barn, som är oskyldiga i sammanhanget.
Mot angiverilagen anförs att den drabbar de utsatta, de papperslösa. Men, på vilket sätt är de utsatta, förutom risken att fångas av polisen eftersom de är brottslingar? Det fanns en grupp som blev utsatta, de som vägrades uppehållstillstånd och som fann sig i det och lämnade landet. De papperslösa i landet är de som är så starka att de vågar stå upp mot staten och stanna kvar. De är knappast de utsatta, ty de utsatta är de som följde lagen och lämnade landet. Det är för mig direkt kväljande att få höra om brottslingar att de är utsatta. Speciellt de som vägrar följa den demokratiskt fattade migrationspolitiken. De papperslösa sätter sig inte enbart upp mot polisen, inte enbart upp mot staten, utan upp mot vår demokrati. Den som inte fick uppehållstillstånd och som lämnade landet, är den utsatte, men är den som visade vårt land och vår demokrati respekt. Den papperslöse är den som är så stark att den vågar och kan sätta sig upp mot vår lag och vår demokrati. Jag förstår den papperslöse, jag imponeras av dennes styrka, men jag respekterar inte dennes handlande. Lika lite som jag respekterar den utsatte stackaren som gör ett bedrägeri för att få pengar till hyran.
Den som vägrar angiverilagen måste svara på frågan: Vilka demokratiskt fattade lagar måste man följa och vilka kan man obstruera mot?
Debattörer har svarat på den frågan, så även jag. Ty jag har en professionell etik som jag anför när jag vägrar följa, sällan lagar, men väl beslut som fattats i de organisationer där jag arbetat. Där har jag hävdat att min professionella etik står över organisationens beslut. Ibland har jag obstruerat genom att fiffla och gömma undan, ibland genom att tydligt och klart förkunna min ståndpunkt, t ex: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/2018-02-26/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Den ståndpunkten publicerades den 26 februari 2018. Den 1 juni samma år var jag arbetsbefriad, utan rätt att delta i högskolans arbete, och den 31 juli 2020 upphörde min anställning som professor. Det kostar att obstruera.
Återstår att se vad som sker med de som obstruerar mot angiverilagen, om den kommer till stånd. Bäst vore förstås att staten, genom sin polis, kunde fånga de papperslösa och utvisa dem. En angiverilag är ju ett underkännande av statens agerande, som t ex den misslyckade utvisningen av Rakhmat Akilov, där de inte genom sin repressiva del kan säkerställa att statens beslut efterlevs. Bättre vore därför att debattens och demonstrationernas energi ägnades åt att finna ut hur staten själv skall säkerställa att statens beslut efterlevs. Det är ett oerhört fattigdomsbevis när alla statens medarbetare skall engageras i det arbete som borde förbehållas statens repressiva del.
Den 19 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
I Sverige är det inte ett tvång för medborgaren att anmäla brott. Några undantag finns, t ex måste man anmäla pågående misshandel och våldtäkt (https://lagen.nu/1962:700#K23P6S1 ).
Eftersom tvång inte finns, vill nu regeringen införa en lag som i alla fall tvingar statens folk att anmäla brottet att befinna sig illegalt i Riket. Man tycks utgå från en tanke om en statlig lojalitet, att alla i staten skall vara engagerade i att ingripa mot dem som angriper staten genom en illegal gärning.
Men det finns redan en version av angiverilag idag. Banker har en skyldighet att granska ekonomiska transaktioner och i fall där de misstänker försök till penningtvätt, skall de genom eget agerande förhindra tvätten och anmäla det till polisen.
Jag försökte föra ut hundratusentals kronor från mitt bankkonto i Sverige till mitt konto i en italiensk bank. Banken genomförde inte transaktionen, utan ringde upp och undrade vad det rörde sig om. Man kan säga att de förhörde mig, dvs de tog på sig en statlig, polisiär funktion. Jag fick skicka in dokument till banken som visade att jag köpt ett hus i Italien och att jag nu, via min italienska bank, skulle betala för huset och för legala kostnader i samband med husköpet. Senare försökte jag återigen överföra hundratusentals kronor till ett annat, privat konto i en annan italiensk bank. Återigen ringde banken upp och undrade vad det rörde sig om. Återigen blev jag förhörd av min svenska bank. Jag fick förklara att huset jag köpt, som de fått dokument om, behövde renoveras, att jag begärt en offert från en byggare om renovering av huset, att renoveringen påbörjats och att penningöverföringen avsåg den första delbetalningen av renoveringen. Jag skickade banken byggarens offert, bilder på huset under renovering och den första fakturan på renoveringen, som jag nu skulle betala. Återigen genomförde banken en i mitt tycke polisiär uppgift, att granska en transaktion utifrån misstanken att den kunde vara brottslig. Det fanns inget i transaktionen som initialt kunde föranleda en misstanke, utan i detta är alla misstänkta och måste bevisa sin oskuld. Banken behövde inte framföra en misstanke om min skuld, utan jag måste bevisa min oskuld.
Banker, som är privata företag, har, inte bara angiveriskyldighet, utan även krav att undersöka kunders agerande så att det inte är olagligt, dvs agera brottsförebyggande. Är inte kravet på att statens medarbetare har en skyldighet att meddela brottsmisstanke likartad med bankernas skyldighet? Dock finns en skillnad, att bankerna har undersökningsplikt, vilket inte tycks finnas som tanke med angiverilagen. Således, vi har redan en angiverilag i Sverige, som bankerna genomför med stor omsorg.
De som är mot angiverilagen har ett faktum som borde tynga dem. Rakhmat Akilov var papperslös, och som papperslös körde han en lastbil på Drottninggatan den 7 april 2017, där han utförde ett muslimskt motiverat terrordåd, där fem person mördades och 14 skadades. Två månader tidigare, i februari år 2017, fick polisen utvisningsärendet. Polisen misslyckades att utvisa honom, och fem personer dog.
Mot angiverilagen anförs att t ex sjukhus och skolor hanterar personer som måste ha förtroende för dem, varför risken att anmälas för brott skulle ta bort förtroendet, vilket skulle försvåra personalens arbete. En som uppehåller sig illegalt i landet kommer inte våga uppsöka sjukvården eller skicka sina barn till skolan. Angiveriet slår därför mot personer, barn, som är oskyldiga i sammanhanget.
Mot angiverilagen anförs att den drabbar de utsatta, de papperslösa. Men, på vilket sätt är de utsatta, förutom risken att fångas av polisen eftersom de är brottslingar? Det fanns en grupp som blev utsatta, de som vägrades uppehållstillstånd och som fann sig i det och lämnade landet. De papperslösa i landet är de som är så starka att de vågar stå upp mot staten och stanna kvar. De är knappast de utsatta, ty de utsatta är de som följde lagen och lämnade landet. Det är för mig direkt kväljande att få höra om brottslingar att de är utsatta. Speciellt de som vägrar följa den demokratiskt fattade migrationspolitiken. De papperslösa sätter sig inte enbart upp mot polisen, inte enbart upp mot staten, utan upp mot vår demokrati. Den som inte fick uppehållstillstånd och som lämnade landet, är den utsatte, men är den som visade vårt land och vår demokrati respekt. Den papperslöse är den som är så stark att den vågar och kan sätta sig upp mot vår lag och vår demokrati. Jag förstår den papperslöse, jag imponeras av dennes styrka, men jag respekterar inte dennes handlande. Lika lite som jag respekterar den utsatte stackaren som gör ett bedrägeri för att få pengar till hyran.
Den som vägrar angiverilagen måste svara på frågan: Vilka demokratiskt fattade lagar måste man följa och vilka kan man obstruera mot?
Debattörer har svarat på den frågan, så även jag. Ty jag har en professionell etik som jag anför när jag vägrar följa, sällan lagar, men väl beslut som fattats i de organisationer där jag arbetat. Där har jag hävdat att min professionella etik står över organisationens beslut. Ibland har jag obstruerat genom att fiffla och gömma undan, ibland genom att tydligt och klart förkunna min ståndpunkt, t ex: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/2018-02-26/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Den ståndpunkten publicerades den 26 februari 2018. Den 1 juni samma år var jag arbetsbefriad, utan rätt att delta i högskolans arbete, och den 31 juli 2020 upphörde min anställning som professor. Det kostar att obstruera.
Återstår att se vad som sker med de som obstruerar mot angiverilagen, om den kommer till stånd. Bäst vore förstås att staten, genom sin polis, kunde fånga de papperslösa och utvisa dem. En angiverilag är ju ett underkännande av statens agerande, som t ex den misslyckade utvisningen av Rakhmat Akilov, där de inte genom sin repressiva del kan säkerställa att statens beslut efterlevs. Bättre vore därför att debattens och demonstrationernas energi ägnades åt att finna ut hur staten själv skall säkerställa att statens beslut efterlevs. Det är ett oerhört fattigdomsbevis när alla statens medarbetare skall engageras i det arbete som borde förbehållas statens repressiva del.
Den 19 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
