Någon gång på 90-talet bad jag, i egenskap av ansvarig för forskarutbildningen vid min institution, om en träff med Lunds universitets rektor. Jag fick träffa henne en sen eftermiddag. Jag bad rektorn att försöka påverka så att en av institutionens professorer inte flyttade till ett annat universitet, Professorn var förvisso en mycket framgångsrik forskare, men i mina ögon var hon viktigare för institutionen att behålla eftersom hon förmådde kvinnliga doktorander att disputera istället för att fastna i undervisning och administration. Rektorn sade att hon gärna hade gjort hjälpt till, men att hon inte kunde agera eftersom det skulle innebära att hon skulle bryta genom fakultetens och institutionens nivå. Rektorn levde ett decentralt, mångfaldigt universitet.
20 år senare beslöt en rektor för en högskola att ett av högskolans stora utbildningsprogram skulle drivas under hållbarhetens norm. Inga initiativ för detta hade skapats på institutionen och inga diskussioner hade skett avseende detta på institution som drev programmet. En professor på institutionen reagerade egensinnigt när beslutet blev känt för honom och uttalade sig offentligt om att han minsann inte skulle delta i detta då akademisk utbildning sker utifrån vetenskaplig kunskap och inte utifrån politiska värderingar. Några månader efter uttalandet var professorn arbetsbefriad och utköpt. Rektorn levde en centraliserad högskola.
Denna förändring, från mångfaldigt, diversifierat och utspritt universitet, till enfaldig och centraliserad högskola, kan läsas om i en Understreckare i Svenska Dagbladet (250728, se länk sist) skriven av Moa Lindqvist, utbildningssociolog, som i år disputerade på en avhandling baserad på universitets remissyttranden avseende högskolereformer från 1969 till 2007.
Hon skriver: ”…i takt med att universitetet får en röst – förlorar det sina röster.” Denna sentens är så viktig att hon upprepar den i sin text. Denna sentens är värd att upprepas och att här citeras.
Universitet och högskolor har centraliserats och en del i detta är att ’ledningen’ talar för hela organisationen. Hon säger att det leder till
1.) Incitament för att tala i organisationen minskar. Jag kan lägga till att den som tar sig ton och talar utifrån sin professionella syn på organisationen kan drabbas av repression, likt professorn på högskolan i mitt exempel ovan;
2.) Bilden av universitet blir entydig och enfaldig, trots att universitet, i sitt inre liv, är, eller skall vara mångtydigt och mångfaldigt;
3.) Språkförlust, då de tidigare, institutionsbaserade yttranden rymde kraftfullt språk, ryms idag blott det som kallas professionellt ledningsspråk, som är inriktat på att skapa legitimitet, till skillnad från det tidigare språket, som var utmanande, både inom universitetet och i samhället.
Gårdagens universitet, där kollegiet av lärare styrde, med sina professorer, docenten, doktorer och med en administrativ support, har ersatts av ett företagsuniversitet med akademikerna som är arbetare, underkastade en sk ledning, den som är den enda legitima rösten, som tagit bort den tidigare administrativa supporten och gjort den till en legitimerande funktion som ger ledningen, inte lärarna, support.
Många akademiker har böjt sig och underordnat sig. De som högljutt protesterat mot universitets avskaffande har lämnat eller tvingats lämna. Mer tysta motståndsfickor har dock bildats, där akademikerna, men även några som tidigare ingick i den administrativa supporten av lärarna, bildar osynligt avgränsade grupper, vari den akademiska verksamheten sker, medan man öppet ger intryck av det som är så viktigt i dagens universitet och högskolor, ’FÖLJSAMHET’.
När jag började min akademiska karriär muttrade de som var satta att ansvara för institutionen, de som då kallades ’prefekter’ och ’ansvariga’, att deras arbete innebar att hantera katter. En god akademisk katt är egensinnig, ledd av patos, och lever den akademiska friheten. Idag kallas de som tagit makten och centraliserat organisationen för ’chefer’ och ’ledare’ och de leder hundar, som inpräntas ’värdegrunder’ och som karakteriseras av hundens ’FÖLJSAMHET’, om än många har upprättat potemkinkulisser som ger ledningen ögontjänande skådebröd av följsamhet, medan de bakom kulisserna lever ett akademiskt liv, med egensinnighet och patos.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/4BP3Pa/svenska-universitet-fran-manga-roster-till-en-enda
20 år senare beslöt en rektor för en högskola att ett av högskolans stora utbildningsprogram skulle drivas under hållbarhetens norm. Inga initiativ för detta hade skapats på institutionen och inga diskussioner hade skett avseende detta på institution som drev programmet. En professor på institutionen reagerade egensinnigt när beslutet blev känt för honom och uttalade sig offentligt om att han minsann inte skulle delta i detta då akademisk utbildning sker utifrån vetenskaplig kunskap och inte utifrån politiska värderingar. Några månader efter uttalandet var professorn arbetsbefriad och utköpt. Rektorn levde en centraliserad högskola.
Denna förändring, från mångfaldigt, diversifierat och utspritt universitet, till enfaldig och centraliserad högskola, kan läsas om i en Understreckare i Svenska Dagbladet (250728, se länk sist) skriven av Moa Lindqvist, utbildningssociolog, som i år disputerade på en avhandling baserad på universitets remissyttranden avseende högskolereformer från 1969 till 2007.
Hon skriver: ”…i takt med att universitetet får en röst – förlorar det sina röster.” Denna sentens är så viktig att hon upprepar den i sin text. Denna sentens är värd att upprepas och att här citeras.
Universitet och högskolor har centraliserats och en del i detta är att ’ledningen’ talar för hela organisationen. Hon säger att det leder till
1.) Incitament för att tala i organisationen minskar. Jag kan lägga till att den som tar sig ton och talar utifrån sin professionella syn på organisationen kan drabbas av repression, likt professorn på högskolan i mitt exempel ovan;
2.) Bilden av universitet blir entydig och enfaldig, trots att universitet, i sitt inre liv, är, eller skall vara mångtydigt och mångfaldigt;
3.) Språkförlust, då de tidigare, institutionsbaserade yttranden rymde kraftfullt språk, ryms idag blott det som kallas professionellt ledningsspråk, som är inriktat på att skapa legitimitet, till skillnad från det tidigare språket, som var utmanande, både inom universitetet och i samhället.
Gårdagens universitet, där kollegiet av lärare styrde, med sina professorer, docenten, doktorer och med en administrativ support, har ersatts av ett företagsuniversitet med akademikerna som är arbetare, underkastade en sk ledning, den som är den enda legitima rösten, som tagit bort den tidigare administrativa supporten och gjort den till en legitimerande funktion som ger ledningen, inte lärarna, support.
Många akademiker har böjt sig och underordnat sig. De som högljutt protesterat mot universitets avskaffande har lämnat eller tvingats lämna. Mer tysta motståndsfickor har dock bildats, där akademikerna, men även några som tidigare ingick i den administrativa supporten av lärarna, bildar osynligt avgränsade grupper, vari den akademiska verksamheten sker, medan man öppet ger intryck av det som är så viktigt i dagens universitet och högskolor, ’FÖLJSAMHET’.
När jag började min akademiska karriär muttrade de som var satta att ansvara för institutionen, de som då kallades ’prefekter’ och ’ansvariga’, att deras arbete innebar att hantera katter. En god akademisk katt är egensinnig, ledd av patos, och lever den akademiska friheten. Idag kallas de som tagit makten och centraliserat organisationen för ’chefer’ och ’ledare’ och de leder hundar, som inpräntas ’värdegrunder’ och som karakteriseras av hundens ’FÖLJSAMHET’, om än många har upprättat potemkinkulisser som ger ledningen ögontjänande skådebröd av följsamhet, medan de bakom kulisserna lever ett akademiskt liv, med egensinnighet och patos.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/4BP3Pa/svenska-universitet-fran-manga-roster-till-en-enda
RSS-flöde
