Så lät det säkert på många platser för hundra år sedan. Idag har arbetaren fått en mer accepterad plats, t ex inom arbetarskyddslagstiftning. Arbetaren har numer en egen bostad, oftast en villa, inte på Lidingö, men väl i Tollarp. Kanske en del av detta kommer som resultat av att arbetarnas parti, Socialdemokraterna, ofta har styrt Sverige under de senaste 100 åren.
Men, enligt en ledarartikel i Svenska Dagbladet (länk nedan), står det illa till med arbetarnas demokratiska representation. Medan arbetare har utgjort cirka 50% i valen, har de varit representerade med 28 % i kommunerna och med ringa 13% i Riksdagen. Blott ett parti sticker ut med mer arbetarrepresentation, Sverigedemokraterna.
Den demokratiska socialisten, som absolut inte skall förväxlas med dagens Socialdemokrati, vilket blir tydligt allt mer du läser denna text, gör distinktion mellan jämlikhet, som är alla människors lika möjligheter vilket yttrar sig i en kamp mot klassamhället, och jämställdhet, som är alla köns lika möjligheter, vilket yttrar sig i kamp mot könsdiskriminering. Socialisten kämpar för jämlikhet och hoppas, alternativt inbillar sig att jämställdhet blir en följd av den kampen. De borgerliga kämpar för ett jämställt samhälle eftersom de vill bereda plats för sina kvinnor, utan att förlora sina privilegier, vilket de riskerar i ett jämlikt samhälle. Därför ser socialisten alla dessa jämställdhetssträvanden som inskränkta borgerliga tilltag, även om den moderna sk vänstern, dvs nyvänstern, också kämpar för, inte jämlikhet utan jämställdhet. Dessa vänster- och högerborgare är nöjda idag, när Riksdagen har en fördelning på könen som någorlunda motsvarar befolkningen. Men socialisten, och Svenska Dagbladet, oberoende moderat, ser att borgarna till vänster och höger är blinda för att arbetarna är långt ifrån representerade.
Men till detta skall sedan läggas hur det parti som haft mest arbetare på senare tid, Sverigedemokrater, behandlats. Detta parti, som övertagit Socialdemokraternas beteckning i realiteten, dvs arbetarparti, har förklarats som paria, det är Partiet non grata, det är rasismens och de vidrigas parti. Ja, stigmatiseringen har gått så långt att de rättrådiga, främst de till vänster, inte vill vara vän med någon som stödjer SD.
Det är som de gamla orden, de som varit borta från vokabulären i Sverige under hundra år, har kommit tillbaka. Ekot från den gamla tiden har fångats upp och uttalas, men med andra ord, idag: ’Du skall veta din plats’. Från de rättrådiga borgerliga partierna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet sägs tydligt: Ni skall inte ha någon plats. Ni är inte oss värdiga. Er plats är utanför!
Mina statarsläktingar fick höra det som Sverigedemokraterna får höra. Det paradoxala är att idag ökar arbetarna sin Riksdagsrepresentation genom ett parti som är paria bland de rättrådiga, men som idag har mellan 20-23% av väljarna.
Den demokratiska socialisten står idag brydd. Skall den lägga sin röst på ett parti som organiserar flest arbetare, som därför är ett arbetarparti, som har inslag som passar socialisten, men som också har betydande drag som går socialisten emot, och som i vissa drag är ett fränt högerparti? Den demokratiska socialisten tror sig veta att dess statarsläktingar hade lagt sin röst på SD. Socialisten vet blott det negativa, att den inte kan lägga sin röst på de som organiserar borgarna och deras borgerliga värderingar, även om de en gång i tiden var ett progressivt arbetarparti.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.svd.se/a/ln16Mo/arbetarepartiet-sverigedemokraterna
Men, enligt en ledarartikel i Svenska Dagbladet (länk nedan), står det illa till med arbetarnas demokratiska representation. Medan arbetare har utgjort cirka 50% i valen, har de varit representerade med 28 % i kommunerna och med ringa 13% i Riksdagen. Blott ett parti sticker ut med mer arbetarrepresentation, Sverigedemokraterna.
Den demokratiska socialisten, som absolut inte skall förväxlas med dagens Socialdemokrati, vilket blir tydligt allt mer du läser denna text, gör distinktion mellan jämlikhet, som är alla människors lika möjligheter vilket yttrar sig i en kamp mot klassamhället, och jämställdhet, som är alla köns lika möjligheter, vilket yttrar sig i kamp mot könsdiskriminering. Socialisten kämpar för jämlikhet och hoppas, alternativt inbillar sig att jämställdhet blir en följd av den kampen. De borgerliga kämpar för ett jämställt samhälle eftersom de vill bereda plats för sina kvinnor, utan att förlora sina privilegier, vilket de riskerar i ett jämlikt samhälle. Därför ser socialisten alla dessa jämställdhetssträvanden som inskränkta borgerliga tilltag, även om den moderna sk vänstern, dvs nyvänstern, också kämpar för, inte jämlikhet utan jämställdhet. Dessa vänster- och högerborgare är nöjda idag, när Riksdagen har en fördelning på könen som någorlunda motsvarar befolkningen. Men socialisten, och Svenska Dagbladet, oberoende moderat, ser att borgarna till vänster och höger är blinda för att arbetarna är långt ifrån representerade.
Men till detta skall sedan läggas hur det parti som haft mest arbetare på senare tid, Sverigedemokrater, behandlats. Detta parti, som övertagit Socialdemokraternas beteckning i realiteten, dvs arbetarparti, har förklarats som paria, det är Partiet non grata, det är rasismens och de vidrigas parti. Ja, stigmatiseringen har gått så långt att de rättrådiga, främst de till vänster, inte vill vara vän med någon som stödjer SD.
Det är som de gamla orden, de som varit borta från vokabulären i Sverige under hundra år, har kommit tillbaka. Ekot från den gamla tiden har fångats upp och uttalas, men med andra ord, idag: ’Du skall veta din plats’. Från de rättrådiga borgerliga partierna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet sägs tydligt: Ni skall inte ha någon plats. Ni är inte oss värdiga. Er plats är utanför!
Mina statarsläktingar fick höra det som Sverigedemokraterna får höra. Det paradoxala är att idag ökar arbetarna sin Riksdagsrepresentation genom ett parti som är paria bland de rättrådiga, men som idag har mellan 20-23% av väljarna.
Den demokratiska socialisten står idag brydd. Skall den lägga sin röst på ett parti som organiserar flest arbetare, som därför är ett arbetarparti, som har inslag som passar socialisten, men som också har betydande drag som går socialisten emot, och som i vissa drag är ett fränt högerparti? Den demokratiska socialisten tror sig veta att dess statarsläktingar hade lagt sin röst på SD. Socialisten vet blott det negativa, att den inte kan lägga sin röst på de som organiserar borgarna och deras borgerliga värderingar, även om de en gång i tiden var ett progressivt arbetarparti.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.svd.se/a/ln16Mo/arbetarepartiet-sverigedemokraterna
RSS-flöde
