Det produceras en mängd examensarbeten på universitet och högskolor. Somliga, sannolikt på kandidatnivå, har mer karaktären av övningsuppgifter, och har därför sällan allmänintresse. Men de examensarbeten som är på magisternivå eller som omfattar en termins arbete, t ex civilekonomens examensarbete, borde ha kvaliteter av sådan vetenskaplig rang att de kan utgöra grunden för en vetenskaplig artikel eller utgöra material för debattartiklar i dagspress och fackpress.
Av mina senaste 10 publicerade artiklar i vetenskapliga journaler, har 6 sin grund i studenters examensarbeten. Av mina senaste 10 debattartiklar har 2 sin grund i examensarbeten. För mig representerar dessa de finaste exemplen på akademi, dvs lärare och studenter i samverkan, till kunskapens gagn och till samhället gagn. Akademi är inte forskning och utbildning åtskilda, där forskaren skapar vetenskaplig kunskap och läraren skapar kunskap hos studenten, utan den mest avancerade formen av akademi är när läraren och studenten tillsammans skapar vetenskaplig kunskap.
En akademi värd namnet borde ha som en av sina främsta prestationer, vetenskaplig kunskap som skapats genom samverkan mellan lärare och student. Om ett examensarbete kan utgöra grund för en vetenskaplig artikel eller en debattartikel med vetenskaplig kunskap, har akademin visat sin styrka som akademisk institution.
Ackreditering och välciterade lärare är förvisso ett tecken på akademisk styrka hos ett universitet och högskola. Men än starkare är en högskola eller universitet om dess utbildning är så avancerad att dess resultat inte blott ger goda studenter, utan även vetenskapliga artiklar eller avancerade debattartiklar.
Till detta skall läggas att i Sverige är det främst staten som finansierar universitet och högskolor. Det borde vara självklart att denna finansiering får effekter i samhället, inte blott genom välutbildade studenter, utan också genom att vetenskapliga rön kommer samhället till godo genom att spridas i vetenskapliga journaler eller genom massmedia. Staten borde därför gilla, i högsta grad, att studenters resultat kommer samhället till godo.
Idag finns inga som helst incitament hos lärarna att pressa sig själv och studenterna till dessa prestationer. Varken institutionerna eller lärarna utvärderas idag utifrån sin förmåga att skapa denna samverkan mellan lärare och studenter. Lärarna får ersättning för att vara handledare, men ingen ersättning för att stöpa om resultaten till artiklar. Uppsatskursers förmåga att sprida uppsatsernas resultat utvärderas inte. Ja, de får inte ens gillanden.
Jag är mäkta stolt över att förra årets uppsatskurs på Linnéuniversitetet, som jag var ansvarig för, där jag handledde en av uppsatserna som förekom i en debattartikel, som jag författade tillsammans med de tre uppsatsgrupperna, gav material till vår gemensamma debattartikel i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris ). Men jag och studenterna skrev artikeln på vår sommarledighet. Jag fick ingen ersättning för skrivandet av universitetet. Den uppmärksammades inte av universitetet, trots att universitetets namn så tydligt syntes på en av de största dagstidningarnas debattsida.
Att så avhålla sig från att betala tillbaka till de som betalt för verksamheten, staten och därmed skattebetalarna, är skattesvindleri. Och slöseri med kunskap.
Den 9 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Av mina senaste 10 publicerade artiklar i vetenskapliga journaler, har 6 sin grund i studenters examensarbeten. Av mina senaste 10 debattartiklar har 2 sin grund i examensarbeten. För mig representerar dessa de finaste exemplen på akademi, dvs lärare och studenter i samverkan, till kunskapens gagn och till samhället gagn. Akademi är inte forskning och utbildning åtskilda, där forskaren skapar vetenskaplig kunskap och läraren skapar kunskap hos studenten, utan den mest avancerade formen av akademi är när läraren och studenten tillsammans skapar vetenskaplig kunskap.
En akademi värd namnet borde ha som en av sina främsta prestationer, vetenskaplig kunskap som skapats genom samverkan mellan lärare och student. Om ett examensarbete kan utgöra grund för en vetenskaplig artikel eller en debattartikel med vetenskaplig kunskap, har akademin visat sin styrka som akademisk institution.
Ackreditering och välciterade lärare är förvisso ett tecken på akademisk styrka hos ett universitet och högskola. Men än starkare är en högskola eller universitet om dess utbildning är så avancerad att dess resultat inte blott ger goda studenter, utan även vetenskapliga artiklar eller avancerade debattartiklar.
Till detta skall läggas att i Sverige är det främst staten som finansierar universitet och högskolor. Det borde vara självklart att denna finansiering får effekter i samhället, inte blott genom välutbildade studenter, utan också genom att vetenskapliga rön kommer samhället till godo genom att spridas i vetenskapliga journaler eller genom massmedia. Staten borde därför gilla, i högsta grad, att studenters resultat kommer samhället till godo.
Idag finns inga som helst incitament hos lärarna att pressa sig själv och studenterna till dessa prestationer. Varken institutionerna eller lärarna utvärderas idag utifrån sin förmåga att skapa denna samverkan mellan lärare och studenter. Lärarna får ersättning för att vara handledare, men ingen ersättning för att stöpa om resultaten till artiklar. Uppsatskursers förmåga att sprida uppsatsernas resultat utvärderas inte. Ja, de får inte ens gillanden.
Jag är mäkta stolt över att förra årets uppsatskurs på Linnéuniversitetet, som jag var ansvarig för, där jag handledde en av uppsatserna som förekom i en debattartikel, som jag författade tillsammans med de tre uppsatsgrupperna, gav material till vår gemensamma debattartikel i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris ). Men jag och studenterna skrev artikeln på vår sommarledighet. Jag fick ingen ersättning för skrivandet av universitetet. Den uppmärksammades inte av universitetet, trots att universitetets namn så tydligt syntes på en av de största dagstidningarnas debattsida.
Att så avhålla sig från att betala tillbaka till de som betalt för verksamheten, staten och därmed skattebetalarna, är skattesvindleri. Och slöseri med kunskap.
Den 9 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
