I veckan har jag ägnat mig åt att peka ut att den diskrimineringen och intoleransen kommer av att Sverige är endimensionellt. Jag hoppas att alla mina exempel har övertygat dig. Jag skall idag trötta ut dig fullständigt med att ge ytterligare två, högst aktuella exempel på hur endimensionaliteten döljer och förnekar principer.
I Varbergs kommun vill SD förbjuda bärande av synliga religiösa symboler. Omedelbart reduceras denna princip genom endimensionaliteten. Centerpartiets företrädare kallar förslaget ”…patetiskt och misogynt…”, och har därmed reducerat förslaget till att blott röra muslimska kvinnors användande av den muslimska huvudduken.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/sd-i-varberg-vill-forbjuda-sloja-for-kommunanstallda
Man hade kunnat ha en lång debatt om SD:s förslag eller om inte huvudduken är det verkligt misogyna. Men det viktiga här är att notera att principen, den som jag åberopade i min debattartikel, att livsåskådningar inte skall demonstreras, inte diskuteras. Principen diskuteras inte, ty centerpartisten har avslöjat den egentliga avsikten. SD vill blott och enbart ge sig på muslimer, så som de främlingsfientliga krafterna alltid gör. Då det är ett främlingsfientligt angrepp, måste angreppet göras ner med den för mig ytterst bisarra ordanvändningen av orden ’patetisk’ och misogynt’.
En principiell, generell hållning är omöjlig att inta, i det endimensionella Sverige. Den enda princip som finns är endimensionaliteten, rasist mot antirasist.
Det andra exemplet står en socialdemonisk riksdagskvinna för. Heléne Björklund skriver i Sydöstran, inför det förestående kyrkovalet i den protestantiska, forna statskyrkan:” Det finns präster som inte vill viga HBTQ-personer eller arbeta med kvinnliga kollegor. Vi Socialdemokrater anser att detta är en förlegad och rutten syn som inte hör hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.”
(https://www.sydostran.se/insandare/insandare-kyrkan-viktig-for-samhallet-d39711d5/ )
Detta hårda uttalande borde kunna ses generellt, att inte bara den protestantiska kyrkan, utan alla religiösa och politiska samfund borde vara inkluderande gentemot HBTQ, och i den mån de inte är det, representerar de ”…en förlegad och rutten syn som inte hör hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.”
Det innebär att sannolikt att en majoritet av muslimska trosföreningar, som ju inte har kvinnliga imamer och som hävdar att homosexualitet är haram, ingår i gruppen av förlegade och ruttna. Hennes hårda uttalande, i den mån man har förmåga att förstå principen i hennes uttalande, i detta fall, att de som står mot att viga HBTQ-personer eller att kvinnor kan vara ledare i en kyrka är förlegade och ruttna, borde klinga över Sverige.
Hon borde därför omedelbart underkastas en utredning av sitt parti, Socialdemokraterna, där ju deras ledare tydligt och klart har sagt att de aldrig gör vad hon har gjort, kritiserar islam. (https://www.youtube.com/watch?v=rBM7AzBwZfY)
Det borde finnas en diskussion om hon, som så tydligt tar principiellt avstånd från sin partiordförandes påstående, kan behålla sin riksdagsplats. Imamer borde storma mot hennes beskrivning av dem som förlegade och ruttna.
Men inget hörs. Inte ett ljud. Blott en avskedad professor, förläst på Tysklands 20-talshistoria, de totalitära ideologiernas fruktansvärda historia och, inte minst, en hängiven Kantian, noterar att Heléne Björklund företräder en syn, som, om den följer Kants kategoriska imperativ, att följa en regel som kan göras till allmän lag, dvs bli principiell, skulle innebära en mycket hård kritik av islam från en socialdemokratisk riksdagsledamot.
Tystnaden är talande. Den formligen dånar. I det endimensionella Sverige går det inte att se principen, att motstånd mot HBTQ är förlegat och ruttet. Här gäller det bara en kritik av protestanter. Skulle någon se principen i den åsikten, då förs den person raskt från den ena sidan i endimensionalitetet, antirasisten som förbannar kristna som förlegade och ruttna, till den andra sidan, rasisten, den som blott och enbart är islamkritisk, det som kallas islamofob.
Den 4 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin