När Kanza var mindre kallades hon för apa, vilket sannolikt kommer från att hon har mörkare hy.
Rasism är att nedvärdera en person p g a dennes hudfärg. Att Kanza kallades för apa, var ett uttryck för rasistisk mobbing. En vidrighet.
Men att få glåpord och kritik för att man bär slöja, är inte rasism. Det är en absurd användning av ett ord som avser att fånga irrationell och ovärdig diskriminering.
Istället kan man påstå att det hon har utsatts för, när hon fått glåpord och kritik mot sin slöja, är demokrati. Ett uttryck som ligger långt från det ordet som journalisten, Åsa Karlsson, använder, rasistisk mobbing.
Ja, är det inte så att Åsa Karlsson, och många med henne, använder det Orwellska nyspråket, som används för att förleda tanken, och ytterst, för att minska tanken? Vi skall inte tänka på vad Kanza’s möte med sin omgivning har varit, varför hon agerar som hon gör, och varför de andra agerar som de gör. Poängen med nyspråket, med att benämna omgivningens reaktion som rasistisk mobbing, är att omedelbart hänvisa omgivningens reaktion till en kategori som är starkt värderande och kategoriserar omgivningen som avskyvärd. Samtidigt gör kategoriseringen Kanza till ett offer, ett lamm som offras på rasismens altare.
Åsa Karlsson är inte ute efter att skapa förståelse, att berätta om verkligheten. Vad hon gör är istället att omedelbart värdera, där hon skapar en klass av goda, offret Kanza, och en klass av onda, rasisterna som bemötte Kanza’s slöjbärande.
Journalisten skapar en och blott en dimension, den endimensionalitet jag skrivit så ymnigt om, där den ena sidan, antirasisterna, de goda, skapar den andra sidan, de onda, rasisterna.
Ty skapad är dimensionen. Kommer du åt artikeln, läs den. Då noterar du att det blott är Kanza’s berättelse som återges, utan kritisk granskning och utan balans. De onda, de som brunsmetats med uttrycket rasistisk mobbing, får inte komma till tals. Journalisten försöker inte förstå fenomenet. Inte det minsta. Ty i det endimensionella Sverige finns en sida, och allt annat är den andra sidan, och är blott motsatsen till den första sidan.
Man kan framställa glåporden och kritiken mot slöjan som att de andra reagerar på hennes synliga demonstration av en livsåskådning. Hon bär inte ett klädesplagg, utan uttrycker synligt, inte bara en åsikt, utan en livsåskådning. Vad de andra gör är att reagerar på det synliga uttrycket, och ge utlopp för sin åsikt, precis som hon ger uttryck för sin åsikt med slöjan.
Kanza tilltalar de andra med sin synliga symbol. De andra svarar på tilltalet. Hon uttrycker sig. De svarar. Det kallas dialog, eller med ett än finare ord, demokrati.
I en demokrati uttrycker jag mig, och får svar. Kanske kritiska svar, eller gillande. Men jag får ett svar. Vilket är precis det som Kanza har fått.
Reaktionerna på hennes synliga demonstration är inte rasistisk mobbing utan demokrati.
Nu kan förvisso du läsare, med rätta, hävda att jag också gör ’nyspråk’ genom att fösa in de andras beteende i en mycket positiv kategori, demokrati. Och att jag gör detsamma som journalisten, att inte låta de som reagerade på hennes slöja, komma till tals. Varken journalisten eller jag försöker förstå händelserna. Vi vill bara politisera. Min benämning ’demokrati’ är lika endimensionell som journalistens benämning ’rasistisk mobbing’.
Visst är det så. Så länge ingen bryr sig om de som reagerar på henne slöja, blir det endimensionellt. Dock vill jag försvara mig med att min benämning öppnar upp för att förstå de andras agerande utifrån en annan dimension, varför vi nu kan begripa de skeendena som uttryck för diskriminering och demokrati. Min tolkning öppnar upp för en två-dimensionell tolkning av skeendena.
För att sluta med en värdering: Den som uttalar sig offentligt, med ord eller med symboler, måste acceptera att bli bemött, med ord eller symboler. Det är essensen i demokrati. Och det är essensen i en moralprincip många av oss har, att den som ger sig in i leken, får leken tåla.
Den som demonstrerar en livsåskådning måste också acceptera att en annan människa reagerar och agerar mot den eller för den. Möter man en människa med en svastika, måste man vara ursäktad om man inte inväntar svastikabärarens agerande, för att göra det korrekta, döma människan efter hennes handlande, utan att man agerar utifrån ens tolkning av svastikans innebörd. Man har rätt att tro att livsåskådningen påverkar människan. Möter man en människa med en symbol för islam, som huvudduken är, måste den personen acceptera att bli bemött som en muslim.
I en demokrati har alla rätten att uttala sig om islam. Givetvis är det dålig demokrati om uttalanden sker med glåpord. Därför skall Kanza’s demonstration via huvudduken bemötas, inte med glåpord utan med t ex citat ur hennes livsåskådnings huvudbok, angående hur man bemöter trilskande kvinnor: ”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.” (Koranen 4:34).
Den 3 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin