I undersökningar, som jag bara minns men saknar källa till, visar det sig att en majoritet av svenska bilförare tror att de är bättre på att köra bil än den genomsnittlige svensken. Detta är statistiskt omöjligt, varför det pekar på att svensken, när det gäller bilkörning, är något uppblåst och sitter på höga hästar när den anser att den är bättre än andra.
Lyckoforskaren Micael Dahlen redovisar resultat som kan tolkas på liknande sätt (se länk nedan). Han undersökte stockholmare, vilka ju inte är representativa som svenskar, än mindre som skåningar, varför det som sägs här får anses gälla just stockholmare. Han ville se hur människor ställer sig till välvillighet av det enklare slaget. Han frågade: ”om du glömde ditt betalkort när du skulle köpa kaffe, tror du personen bakom dig i kön skulle erbjuda sig att betala?” 13% svarade ja, dvs något fler än en på tio trodde att andra skulle vara välvilliga mot sin nästa. Sedan fick de frågan om de själva skulle betala för någons kaffe, om den glömt sitt betalkort. Ja, svarade 53%, dvs varannan skulle betala för den glömskes kaffe.
Undersökningen visar att stockholmaren tror sig själv om mycket gott, medan den inte tror att hennes medmänniskor är lika välvilligt goda. Stockholmare sitter således på höga hästar och tror sig vara så oerhört mycket mer välvilliga än … stockholmare.
Andra människor än jag är sämre bilförare och de har lägre grad av välvillighet än vad jag har. Det förefaller som om människor tror sig själva om mer gott än vad den tror om andra.
Beror det på en överdriven hyllning av sin egen förträfflighet, vilket är innerligt osvenskt. Eller beror det på låga förväntningar som grundar sig i a.) ovilja att bli besviken eller b.) låg tilltro till andra?
Oviljan att bli besviken innebär att man undviker besvikelser genom att undvika situationer där man blir beroende av andra, att man klarar sig själv, och därför blott blir besviken på sig själv när man upptäcker att man glömt betalkortet. Låga förväntningar på andras välvillighet har därför mindre med de andra att göra, utan är mer ett uttryck för en stark, och ganska asocial självständighet.
Den låga tilltron till andra är en variant av det som kallas ’de låga förväntningarnas rasism’. Man tror att ens omgivning består i huvudsak av stackare som inte kan vara så fullt utvecklade individer som jag själv är, och som beror på omständigheter som stackarna egentligen inte kan kontrollera. Den som inte betalar för den andres kaffe är mindre välvillig beroende på att den är drabbad av något som gör den mindre välvillig.
Och se, den låga tilltrons förklaring kan ha viss sanningshalt. Lyckoforskaren undersökte nämligen samtidigt individernas välmående. Han fann att tron på att någon annan skulle betala kaffet var starkt positivt korrelerat till välmående. Vänt på andra hållet säger det att ju mindre välmående du är, ju lägre förväntningar har du på andra. Även om jag själv, som inte så välmående, skulle betala för den andres kaffe, är det sannolikt att andra, som kanske också inte är så välmående, skulle vara mindre välvillig och hålla i sin börs.
Det finns ett uttryck som säger: Så som du känner dig själv, så känner du andra. Likt den gyllene regeln utgår den från Jaget, att människan inte kan känna den andra som den är, utan känner den andre utifrån hur den själv är. Mina två exempel tycks emellertid förkasta uttrycket eftersom man tror att andra inte är som en själv. Men den låga tilltrons förklaring kan peka på att det finns lite sanning i uttrycket, att mindre eget välmående ger en mörkare bild av andra.
Min slutsats blir därför: Se till att må gott, ty då har du en god bild av andra människor, ja, du kanske t o m tror att de är bättre bilförare än vad du är och du kan lättare betala för den andres kaffe.
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svd.se/a/QM1wJR/micael-dahlen-kaffeindikatorn-avslojar-tilltron-till-var-nasta
Lyckoforskaren Micael Dahlen redovisar resultat som kan tolkas på liknande sätt (se länk nedan). Han undersökte stockholmare, vilka ju inte är representativa som svenskar, än mindre som skåningar, varför det som sägs här får anses gälla just stockholmare. Han ville se hur människor ställer sig till välvillighet av det enklare slaget. Han frågade: ”om du glömde ditt betalkort när du skulle köpa kaffe, tror du personen bakom dig i kön skulle erbjuda sig att betala?” 13% svarade ja, dvs något fler än en på tio trodde att andra skulle vara välvilliga mot sin nästa. Sedan fick de frågan om de själva skulle betala för någons kaffe, om den glömt sitt betalkort. Ja, svarade 53%, dvs varannan skulle betala för den glömskes kaffe.
Undersökningen visar att stockholmaren tror sig själv om mycket gott, medan den inte tror att hennes medmänniskor är lika välvilligt goda. Stockholmare sitter således på höga hästar och tror sig vara så oerhört mycket mer välvilliga än … stockholmare.
Andra människor än jag är sämre bilförare och de har lägre grad av välvillighet än vad jag har. Det förefaller som om människor tror sig själva om mer gott än vad den tror om andra.
Beror det på en överdriven hyllning av sin egen förträfflighet, vilket är innerligt osvenskt. Eller beror det på låga förväntningar som grundar sig i a.) ovilja att bli besviken eller b.) låg tilltro till andra?
Oviljan att bli besviken innebär att man undviker besvikelser genom att undvika situationer där man blir beroende av andra, att man klarar sig själv, och därför blott blir besviken på sig själv när man upptäcker att man glömt betalkortet. Låga förväntningar på andras välvillighet har därför mindre med de andra att göra, utan är mer ett uttryck för en stark, och ganska asocial självständighet.
Den låga tilltron till andra är en variant av det som kallas ’de låga förväntningarnas rasism’. Man tror att ens omgivning består i huvudsak av stackare som inte kan vara så fullt utvecklade individer som jag själv är, och som beror på omständigheter som stackarna egentligen inte kan kontrollera. Den som inte betalar för den andres kaffe är mindre välvillig beroende på att den är drabbad av något som gör den mindre välvillig.
Och se, den låga tilltrons förklaring kan ha viss sanningshalt. Lyckoforskaren undersökte nämligen samtidigt individernas välmående. Han fann att tron på att någon annan skulle betala kaffet var starkt positivt korrelerat till välmående. Vänt på andra hållet säger det att ju mindre välmående du är, ju lägre förväntningar har du på andra. Även om jag själv, som inte så välmående, skulle betala för den andres kaffe, är det sannolikt att andra, som kanske också inte är så välmående, skulle vara mindre välvillig och hålla i sin börs.
Det finns ett uttryck som säger: Så som du känner dig själv, så känner du andra. Likt den gyllene regeln utgår den från Jaget, att människan inte kan känna den andra som den är, utan känner den andre utifrån hur den själv är. Mina två exempel tycks emellertid förkasta uttrycket eftersom man tror att andra inte är som en själv. Men den låga tilltrons förklaring kan peka på att det finns lite sanning i uttrycket, att mindre eget välmående ger en mörkare bild av andra.
Min slutsats blir därför: Se till att må gott, ty då har du en god bild av andra människor, ja, du kanske t o m tror att de är bättre bilförare än vad du är och du kan lättare betala för den andres kaffe.
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svd.se/a/QM1wJR/micael-dahlen-kaffeindikatorn-avslojar-tilltron-till-var-nasta
RSS-flöde
