I Första Kungaboken kap 3, verserna 16-27, står om de två kvinnorna som bägge hävdar att ett barn är deras. Salomon säger att lösningen på konflikten är att dela barnet i två halvor, så får bägge kvinnorna en del av barnet. Den ena kvinnan accepterar hans dom, medan den andra kvinnan säger: ”Nej, min herre! Ge henne barnet i stället! Döda det inte!”. Salomon dömer då att barnet skall ges till den kvinnan eftersom hon hade moderskärlek, inte egenkärlek, ty hon såg inte till sig själv utan till barnet.
Många barn som bortadopteras har en sådan mor. Hon har sitt barn, som hon själv burit och fött fram. Det är hennes barn. Av hennes kött och blod. Men av olika skäl tror hon att barnet inte får ett gott liv hos henne.
Hon gör då det som är den största akt av kärlek en människa kan göra. Hon ger bort sitt barn.
I skydd av nattens mörker bär hon barnet i en liten korg och går till barnhemmet port, där hon lämnar korgen på hemmets trappa. När hon går därifrån, när hon vänder ryggen till korgen med hennes barn, är det omöjligt, i alla fall för mig, att uppleva de känslor hon bär på. I henne stormar en enorm sorg över att förlora sitt barn. Men samtidigt finns en varm förhoppning att barnet skall få ett gott liv.
Moderskärleken är större än egenkärleken.
Egenkärleken finns uttryckt hos de kristna (men även i andra religioner) som den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem” (Matteus-evangeliet 7:12). Jaget är referenspunkten. Jagets behov är behoven som bestämmer vad jaget gör gentemot andra.
Mot den kristna egoismen står moderskärlekens princip: ”Det som är bra för dig, gör jag för dig.” Jag tänker på ditt liv och jag vill ditt livs bästa, oaktat vad det kostar mig. Det är barnet, det kära barnet och dess liv som är referenspunkten, inte modern och hennes egoistiska behov att ha sitt barn nära sig.
Hos de barn som blivit bortadopterade av sin mor, finns en mor som gjort den största akt av kärlek som tänkas kan.
Den 16 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Många barn som bortadopteras har en sådan mor. Hon har sitt barn, som hon själv burit och fött fram. Det är hennes barn. Av hennes kött och blod. Men av olika skäl tror hon att barnet inte får ett gott liv hos henne.
Hon gör då det som är den största akt av kärlek en människa kan göra. Hon ger bort sitt barn.
I skydd av nattens mörker bär hon barnet i en liten korg och går till barnhemmet port, där hon lämnar korgen på hemmets trappa. När hon går därifrån, när hon vänder ryggen till korgen med hennes barn, är det omöjligt, i alla fall för mig, att uppleva de känslor hon bär på. I henne stormar en enorm sorg över att förlora sitt barn. Men samtidigt finns en varm förhoppning att barnet skall få ett gott liv.
Moderskärleken är större än egenkärleken.
Egenkärleken finns uttryckt hos de kristna (men även i andra religioner) som den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem” (Matteus-evangeliet 7:12). Jaget är referenspunkten. Jagets behov är behoven som bestämmer vad jaget gör gentemot andra.
Mot den kristna egoismen står moderskärlekens princip: ”Det som är bra för dig, gör jag för dig.” Jag tänker på ditt liv och jag vill ditt livs bästa, oaktat vad det kostar mig. Det är barnet, det kära barnet och dess liv som är referenspunkten, inte modern och hennes egoistiska behov att ha sitt barn nära sig.
Hos de barn som blivit bortadopterade av sin mor, finns en mor som gjort den största akt av kärlek som tänkas kan.
Den 16 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
