Nationalism är en fruktansvärd föreställning. Nationen är överordnad, något som går före allt annat. Vi i Sverige har minsann inte varit nationalister. Sannerligen inte. Vi har varit internationalister med internationell solidaritet som ledmärke. Idag kommer nationalismens fula tryne upp i form av Sverigedemokraterna och i form av en kanon. Usch, fy, ve och skam.
Men…i stycket ovan skrev jag ordet ’vi’’. Jag skrev ordet ’vi’ flera gånger. Vem eller vad är detta ’vi’ som sannerligen inte är det ’vi’ som nationalismen rymmer?
Jag bodde i ett kollektiv i Lund en gång. En kväll åt vi tillsammans och ondgjorde oss över tillståndet i landet. Hårda, negativa ord yttrades om socialförsäkringssystemet och om Sveriges roll i det internationella samfundet. Efter middagen åkte jag till min flickvän, som också bodde i ett kollektiv. Hon var chilenska och i kollektivet bodde främst chilenare. De satt i sitt kök och rackade ner på Sveriges socialförsäkringssystem och blygsamma roll i det internationella samfundet. Likt vad vi gjort för någon timme sedan i det svenska kollektivet. Men jag anslöt mig inte till deras klagosång utan gick i stark försvarsställning och försvarade Sverige, med styrka!
Det var då och där jag förstod att jag, och många svenskar, var nationalister. Att vi såg vårt land, dess natur, vissa delar av statens verksamhet, men också t ex vårt civilsamhälle, med alla frivilligorganisationer, som ett föredöme för andra och som ett paradis på jorden. En del i denna nationalism var den oerhörda stolthet vi kände när folk flydde till vårt land, till paradiset på jorden, med fred och konsensus och fri debatt. Men en del i denna nationalism, kanske en viktig del, bestod i att inte uttala denna, vår nationalism. Ja, att förneka den. Vår (ja, se där är ordet igen, detta ’vi’) nationalism var den tysta, den osynliga nationalismen, som emellertid kom upp till ytan i det chilenska köket, men inte som en värderingsmässig nationalism, utan som … fakta om Sverige.
En svensk kanon har efterlysts och Lars Trägårdh har haft i uppgift att presentera en sådan. Somliga ser det som ett uttryck av en nation som sett sina värderingar skaka under omfattande invandring, dvs som ett nationalistiskt projekt. Och utredaren, Trägårdh, håller med. (se länk sist).
Är det bra att lyfta fram och erkänna, svart på vitt, vad som är svenskt, eller är det bättre med den osynliga, men reellt existerande nationalismen?
Man kan enkelt plädera för den osynliga nationalismen och en osynlig kanon, ty de är mer dynamiska och förbrukar inte energi på att manifestera sig eller att försvara sig. Det kan förvisso ha ett drag av elitism över sig, t ex där det som är den reellt existerande kanon bärs av lärarna i svenska på de olika läronivåerna. Men, genom att inte vara dokumenterad, kan varje lärare ha sin egen tolkning, och kanon utvecklas varje dag, till skillnad från ett dokument som måste brännas upp för att förändras.
Jag tvingades läsa Röda Rummet av Strindberg i högstadiet. Jag kom tillbaka till läraren och hävdade att det var en usel bok eftersom snickaren i boken pratade med ett språk som jag tyckte var lögn och förbannad dikt. Så pratar inte snickare, hävdade jag. Om det funnits en dokumenterad kanon hade en obegåvad eller icke-professionell lärare skummat av raseri och krävt att jag böjde mig under kanon. Men jag hade en ytterst professionell svensklärare. Hon käftade inte emot. Hon gick iväg och kom tillbaka med en annan bok. Läs den här och säg vad du tycker, sade hon. Boken jag fick var Lars Hård av Jan Fridegård, en bok en referent skrev att den hade ett drängspråk. Jag tyckte mycket om boken och hyllade den inför en leende lärare. Därefter har jag läst de flesta av Fridegårds böcker och mitt specialarbete i gymnasiet var en analys av boktrilogin Lars Hård. Det skall onekligen bli intressant att se om Röda rummet och Lars Hård ingår i kanon. Hos en professionell lärare i svenska är de bägge självklara inslag i en kanon.
Det reellt existerande, men outtalade, kan finnas i en homogen miljö och i en professionell miljö, där förståelsen för det outtalade kan etableras, och där professioner sköter utvecklingen av en kanon. Men kan vår outtalade, starka nationalism, överleva under trycket av den kulturella mångfalden som etablerats i Sverige under senare tid? Likt skolan, där lärarna avprofessionaliserats, och därför kanske inte kan bära den outtalade kanon utan behöver en dokumenterad kanon, så kan samhället, där olika kulturer, en del mycket starka, med våldsinslag, fått utrymme, förlora sin tysta men starka nationalism och blir kanske sant mångkulturell, dvs utan tysta och starka gemensamma värderingar och traditioner.
Sverigedemokraterna och den snart presenterade kanon är uttryck för ett samhälle där homogeniteten upplöses, varför nationalkänslan, den tysta samhörigheten, som varit en självklarhet, blir utsatt och försvaras, så som jag försvarade Sverige vid chilenarnas köksbord.
Det som ser ut som nationalism är verkligen nationalism, men inte den tysta, underförstådda, självklara nationalismen, utan nationalismen som känns igen som vad det är, nämligen nationalism.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svt.se/kultur/lars-tragardh-kulturkanon-ett-nationalistiskt-projekt
Men…i stycket ovan skrev jag ordet ’vi’’. Jag skrev ordet ’vi’ flera gånger. Vem eller vad är detta ’vi’ som sannerligen inte är det ’vi’ som nationalismen rymmer?
Jag bodde i ett kollektiv i Lund en gång. En kväll åt vi tillsammans och ondgjorde oss över tillståndet i landet. Hårda, negativa ord yttrades om socialförsäkringssystemet och om Sveriges roll i det internationella samfundet. Efter middagen åkte jag till min flickvän, som också bodde i ett kollektiv. Hon var chilenska och i kollektivet bodde främst chilenare. De satt i sitt kök och rackade ner på Sveriges socialförsäkringssystem och blygsamma roll i det internationella samfundet. Likt vad vi gjort för någon timme sedan i det svenska kollektivet. Men jag anslöt mig inte till deras klagosång utan gick i stark försvarsställning och försvarade Sverige, med styrka!
Det var då och där jag förstod att jag, och många svenskar, var nationalister. Att vi såg vårt land, dess natur, vissa delar av statens verksamhet, men också t ex vårt civilsamhälle, med alla frivilligorganisationer, som ett föredöme för andra och som ett paradis på jorden. En del i denna nationalism var den oerhörda stolthet vi kände när folk flydde till vårt land, till paradiset på jorden, med fred och konsensus och fri debatt. Men en del i denna nationalism, kanske en viktig del, bestod i att inte uttala denna, vår nationalism. Ja, att förneka den. Vår (ja, se där är ordet igen, detta ’vi’) nationalism var den tysta, den osynliga nationalismen, som emellertid kom upp till ytan i det chilenska köket, men inte som en värderingsmässig nationalism, utan som … fakta om Sverige.
En svensk kanon har efterlysts och Lars Trägårdh har haft i uppgift att presentera en sådan. Somliga ser det som ett uttryck av en nation som sett sina värderingar skaka under omfattande invandring, dvs som ett nationalistiskt projekt. Och utredaren, Trägårdh, håller med. (se länk sist).
Är det bra att lyfta fram och erkänna, svart på vitt, vad som är svenskt, eller är det bättre med den osynliga, men reellt existerande nationalismen?
Man kan enkelt plädera för den osynliga nationalismen och en osynlig kanon, ty de är mer dynamiska och förbrukar inte energi på att manifestera sig eller att försvara sig. Det kan förvisso ha ett drag av elitism över sig, t ex där det som är den reellt existerande kanon bärs av lärarna i svenska på de olika läronivåerna. Men, genom att inte vara dokumenterad, kan varje lärare ha sin egen tolkning, och kanon utvecklas varje dag, till skillnad från ett dokument som måste brännas upp för att förändras.
Jag tvingades läsa Röda Rummet av Strindberg i högstadiet. Jag kom tillbaka till läraren och hävdade att det var en usel bok eftersom snickaren i boken pratade med ett språk som jag tyckte var lögn och förbannad dikt. Så pratar inte snickare, hävdade jag. Om det funnits en dokumenterad kanon hade en obegåvad eller icke-professionell lärare skummat av raseri och krävt att jag böjde mig under kanon. Men jag hade en ytterst professionell svensklärare. Hon käftade inte emot. Hon gick iväg och kom tillbaka med en annan bok. Läs den här och säg vad du tycker, sade hon. Boken jag fick var Lars Hård av Jan Fridegård, en bok en referent skrev att den hade ett drängspråk. Jag tyckte mycket om boken och hyllade den inför en leende lärare. Därefter har jag läst de flesta av Fridegårds böcker och mitt specialarbete i gymnasiet var en analys av boktrilogin Lars Hård. Det skall onekligen bli intressant att se om Röda rummet och Lars Hård ingår i kanon. Hos en professionell lärare i svenska är de bägge självklara inslag i en kanon.
Det reellt existerande, men outtalade, kan finnas i en homogen miljö och i en professionell miljö, där förståelsen för det outtalade kan etableras, och där professioner sköter utvecklingen av en kanon. Men kan vår outtalade, starka nationalism, överleva under trycket av den kulturella mångfalden som etablerats i Sverige under senare tid? Likt skolan, där lärarna avprofessionaliserats, och därför kanske inte kan bära den outtalade kanon utan behöver en dokumenterad kanon, så kan samhället, där olika kulturer, en del mycket starka, med våldsinslag, fått utrymme, förlora sin tysta men starka nationalism och blir kanske sant mångkulturell, dvs utan tysta och starka gemensamma värderingar och traditioner.
Sverigedemokraterna och den snart presenterade kanon är uttryck för ett samhälle där homogeniteten upplöses, varför nationalkänslan, den tysta samhörigheten, som varit en självklarhet, blir utsatt och försvaras, så som jag försvarade Sverige vid chilenarnas köksbord.
Det som ser ut som nationalism är verkligen nationalism, men inte den tysta, underförstådda, självklara nationalismen, utan nationalismen som känns igen som vad det är, nämligen nationalism.
Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svt.se/kultur/lars-tragardh-kulturkanon-ett-nationalistiskt-projekt
RSS-flöde
