Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York. Han har en tydlig socialistisk orientering, där han skall mildra hyrorna och matpriserna, och beskatta de rika. Han är kritisk mot Israel och dess krig i Gaza. Han säger själv att han är demokratisk socialist samt muslim.
Han är ett exempel på det som idag kan kallas nyvänstern, för att särskilja honom från den äldre vänstern. Skälet till denna åtskillnad ligger delvis i att han kallar sig demokratisk socialist och muslim, dvs han ser inga komplikationer i att förena den demokratiska socialismen med islam.
Dagens nyvänster har varit samlade i protester, inte mot muslimernas krigföring i Jemen eller Sudan, inte mot Hamas’ brutala invasion av Israel, där de bl a mördande judar som lever på kibbutzer, varav en del var socialister, sannolikt ortodoxa socialister, dvs tillhörande den äldre vänstern. Dagens nyvänster protesterar mot Israel och dess våldsamma krig i Gaza, som de kallar folkmord, och Israels långsamma annektering av Västbanken.
Här finns en tolerans, eller kanske man kan kalla det samhörighet, som nyvänstern har för den muslimska religionen, islam.
I Sverige har toleransen eller samhörigheten, uttryckts genom de nya Socialdemokraternas uppskattning av islam, där den forna partiledaren Löfven hävdade att han aldrig skulle kritisera islam och där Margot Wallström hävdade en stor respekt för islam och ett erkännande av islams bidrag till civilisationen och det svenska samhället.
Den gamla vänstern, den som bl a rymde de demokratiska socialisterna, stod för jämställdhet, dvs kvinnors och mäns likaställning, jämlikhet, dvs visionen av ett samhälle som inte karakteriserades av starka klassklyftor, och, inte minst, för demokrati som ett ideal som skall genomsyra samhället, på bekostnad av t ex marknaden.
Inga av dessa gamla vänstervärderingar finns att finna i islam. Kvinnan är underordnad mannen i islam, där mannen har rätt att tillrättavisa kvinnan, ytterst genom milt våld. Islam står inte för jämställdhet, då islam segregerar världen i två distinkta grupper, muslimer och kafirer, dvs de otrogna icke-muslimerna, de som kan få leva i ett muslimskt samhälle på nåder, med risk för att fängslas, och med en speciell skatt, jizya, att betala. Demokrati genomsyrar inte det muslimska samhället utan samhället genomsyras av den underdåniga underkastelsen under guden, allah.
Den ortodoxa demokratiska socialisten kan principiellt inte vara muslim då det innebär ett brott mot grundläggande socialistiska värderingar. Det är ett principbrott som är omöjligt att förstå. Idag kan emellertid nyvänstern ingå en allians med muslimer, som förkroppsligas hos New Yorks nya borgmästare, och som retoriskt återfinns hos de svenska ny-socialdemokraterna och deras respekt för islam.
Beläst, för att inte säga, förläst på nazismen, kan jag se likheter med ett liknande principbrott från en förskräcklig tid. En del av de ledande nazisterna kom ursprungligen från socialistiska miljöer. Där hade de insett att vissa politiska inslag från socialismen, t ex en stark stat och jämlikhet i form av klassernas upphörande, kunde vinna massans och väljarnas gillande. När de sedan formerade sitt parti fick det namnet Nationalsocialisterna, och de tog en del politik från socialisterna. Men dessa inslag underordnades och vanställdes i en nationalistisk, antisemitisk och repressiv politik, där den starka staten till förmån för människorna blev en repressiv stat till förmån för partiet, och där ett av den demokratiska socialismens huvuddrag, demokratin, var helt frånvarande, till förmån för diktaturen.
Åser vi idag samma politiska trick, att ta in socialistiska drag för att vinna stöd, men där dragen inte blir utmärkande, utan underordnade och vanställda det egentliga politiska intresset, makten eller, än värre, att etablera en muslimsk stat? Gör New Yorks borgmästare och nysocialdemokraterna detsamma som Hitler och hans anhang gjorde?
Sven-Olof Yrjö Collin
Han är ett exempel på det som idag kan kallas nyvänstern, för att särskilja honom från den äldre vänstern. Skälet till denna åtskillnad ligger delvis i att han kallar sig demokratisk socialist och muslim, dvs han ser inga komplikationer i att förena den demokratiska socialismen med islam.
Dagens nyvänster har varit samlade i protester, inte mot muslimernas krigföring i Jemen eller Sudan, inte mot Hamas’ brutala invasion av Israel, där de bl a mördande judar som lever på kibbutzer, varav en del var socialister, sannolikt ortodoxa socialister, dvs tillhörande den äldre vänstern. Dagens nyvänster protesterar mot Israel och dess våldsamma krig i Gaza, som de kallar folkmord, och Israels långsamma annektering av Västbanken.
Här finns en tolerans, eller kanske man kan kalla det samhörighet, som nyvänstern har för den muslimska religionen, islam.
I Sverige har toleransen eller samhörigheten, uttryckts genom de nya Socialdemokraternas uppskattning av islam, där den forna partiledaren Löfven hävdade att han aldrig skulle kritisera islam och där Margot Wallström hävdade en stor respekt för islam och ett erkännande av islams bidrag till civilisationen och det svenska samhället.
Den gamla vänstern, den som bl a rymde de demokratiska socialisterna, stod för jämställdhet, dvs kvinnors och mäns likaställning, jämlikhet, dvs visionen av ett samhälle som inte karakteriserades av starka klassklyftor, och, inte minst, för demokrati som ett ideal som skall genomsyra samhället, på bekostnad av t ex marknaden.
Inga av dessa gamla vänstervärderingar finns att finna i islam. Kvinnan är underordnad mannen i islam, där mannen har rätt att tillrättavisa kvinnan, ytterst genom milt våld. Islam står inte för jämställdhet, då islam segregerar världen i två distinkta grupper, muslimer och kafirer, dvs de otrogna icke-muslimerna, de som kan få leva i ett muslimskt samhälle på nåder, med risk för att fängslas, och med en speciell skatt, jizya, att betala. Demokrati genomsyrar inte det muslimska samhället utan samhället genomsyras av den underdåniga underkastelsen under guden, allah.
Den ortodoxa demokratiska socialisten kan principiellt inte vara muslim då det innebär ett brott mot grundläggande socialistiska värderingar. Det är ett principbrott som är omöjligt att förstå. Idag kan emellertid nyvänstern ingå en allians med muslimer, som förkroppsligas hos New Yorks nya borgmästare, och som retoriskt återfinns hos de svenska ny-socialdemokraterna och deras respekt för islam.
Beläst, för att inte säga, förläst på nazismen, kan jag se likheter med ett liknande principbrott från en förskräcklig tid. En del av de ledande nazisterna kom ursprungligen från socialistiska miljöer. Där hade de insett att vissa politiska inslag från socialismen, t ex en stark stat och jämlikhet i form av klassernas upphörande, kunde vinna massans och väljarnas gillande. När de sedan formerade sitt parti fick det namnet Nationalsocialisterna, och de tog en del politik från socialisterna. Men dessa inslag underordnades och vanställdes i en nationalistisk, antisemitisk och repressiv politik, där den starka staten till förmån för människorna blev en repressiv stat till förmån för partiet, och där ett av den demokratiska socialismens huvuddrag, demokratin, var helt frånvarande, till förmån för diktaturen.
Åser vi idag samma politiska trick, att ta in socialistiska drag för att vinna stöd, men där dragen inte blir utmärkande, utan underordnade och vanställda det egentliga politiska intresset, makten eller, än värre, att etablera en muslimsk stat? Gör New Yorks borgmästare och nysocialdemokraterna detsamma som Hitler och hans anhang gjorde?
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
