Rasismen och dess tvilling, antirasismen, är både mycket känsliga för representation. En kvinna med hijab på ett foto från en myndighet väcker bägges starka reaktion, rasisten som blir högröd och skriker legitimering av invandring eller islamisering, medan antirasisten blir högröd av förtjusning och gapar mångkultur och mångfald.
Rasisterna anklagar en stor grupp av akademiskt utbildade, samt kvinnor, för att befrämja landets undergång genom hejdlös invandring, medan antirasisterna anklagar i stort sett folket, eller i alla fall alla de med blek hy och penis för att ha uttalade eller hemliga rasistiska böjelser.
Allt det sker inför öppen ridå i politiserade internetmedia och på myndigheters webbsidor.
En dag kom jag på mig själv. Jag gjorde en upptäckt! Här skall jag berätta om den upptäckten, som du själv kanske kan göra, om du nu inte är så begåvad att du gjort denna upptäckt tidigare.
Egentligen började det med att jag för ovanlighetens skull såg ett SvT-program med fotboll. Långt in i programmet såg jag vad jag inte sett, trots att jag tittat hela tiden. Det satt tre kvinnor och en man, som alltid tycks kommentera fotboll, i studion. Kvinnorna var inte, som jag sett i Italiensk TV, en sorts vacker, ja erotisk utsmyckning, utan de var reportrar, vanliga reportrar. Jag upptäckte könsuppsättningen långt in i programmet, efter en ansträngning, dvs könsuppsättningen var innan upptäckten likgiltig och utan betydelse. Det var reportrar som kommenterade, inte penisar och vaginor.
Att göra en sådan upptäckt, långt in i programmet, visar jämställdhet när den är som bäst, dvs inte märks.
Jag såg nyligen ett inslag om brottlighet. Där skedde samma sak. Dock får jag medge att jag initialt såg reportern och såg att hon var mycket vacker. Det var inte så mycket könsligt betingat, utan mer att jag såg ett mycket vackert ansikte. Men jag lyssnade. Reporterns skönhet var inget som tog bort uppmärksamheten. Men mot slutet upptäckte jag något. Reportern var ju mörk, oerhört mörk. Inte en blek svenska från Dalarna. Jag hade, precis som vid fotbollsprogrammet, under lång stund inte sett det som idag anses så oerhört viktigt, hudfärgen.
Då började jag undersöka och fann snabbt tre fall.
Kriminalreportern heter Sofia Yohannes (mer vet jag inte om henne).
Jag erinrade mig att SvTs reporter i USA också har ett utseende som man inte förknippar med Dalarna. Han heter Fouad Chaouki Youcefi, som enligt Wikipedia är född i Alger och uppväxt i Sala. Vill minnas att han blev ett och allt med svenska folket när han svepte runt på sidorna under valet, med sina valanalyser.
Idag får vi höra dagligdags den lugna och, för mig, oerhört förtroendeingivande lugna rösten från Israel, där Samir Abu Eid rapporterar. Enligt Wikipedia är han född i Finsprång, uppfödd i Södertälje, i en familj med palestinsk far och svensk mor. Att han, med fader som är palestinsk, kan rapportera så lugnt och förtroendefullt om Israel och Gaza, måtte vara en oerhörd prestation.
Här finns således tre journalister på SvT, som är mycket förtroendeingivande,som för mig framstår som mycket professionella. Som, i dessa mörka tider av aktivism och woke, gör sitt jobb så som en god journalist skall göra, rapporterar och inte värderar, utan överlåter det åt publiken. Alla tre ser inte ut och har inte namn som antyder att de är sprungna från fem generationer dalslänningar.
Så ser det inte ut ett rasistiskt eller antirasistiskt land ut. I ett rasistiskt land hade de tre inte förekommit. I ett antirasistiskt land hade de varit inkvoterade, helst med dålig svenska och med tydlig invandrardialekt, för att därmed markera att de är annorlunda.
Dessa tre visar i stället hur ett icke-rasistiskt land ser ut. Där hudfärg och namn inte spelar någon roll. Ja, där man inte i förstone lägger märke till det. Det är först när man gör en ansträngning, och tar sig ut ur sammanhanget, att lyssna på reporterns berättelse, och ser reportern, som man ser att den inte påminner i utseende eller namn med grannen där hemma.
När man inte ser hudfärg och namn, utan blott lyssnar på reportern, då är vi i ett land, utan mångkultur, utan rasism och antirasism, men med professionella reportrar.
Jag tror att jag inte är ensam, utan att många med mig måste anstränga sig, måste göra en upptäckt, för att komma bortom reportern och det rapporterade, och se det som rasister och antirasister ser.
Svenskarna är, till dominerande del, varken rasistiska eller antirasistiska.
Den 14 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Rasisterna anklagar en stor grupp av akademiskt utbildade, samt kvinnor, för att befrämja landets undergång genom hejdlös invandring, medan antirasisterna anklagar i stort sett folket, eller i alla fall alla de med blek hy och penis för att ha uttalade eller hemliga rasistiska böjelser.
Allt det sker inför öppen ridå i politiserade internetmedia och på myndigheters webbsidor.
En dag kom jag på mig själv. Jag gjorde en upptäckt! Här skall jag berätta om den upptäckten, som du själv kanske kan göra, om du nu inte är så begåvad att du gjort denna upptäckt tidigare.
Egentligen började det med att jag för ovanlighetens skull såg ett SvT-program med fotboll. Långt in i programmet såg jag vad jag inte sett, trots att jag tittat hela tiden. Det satt tre kvinnor och en man, som alltid tycks kommentera fotboll, i studion. Kvinnorna var inte, som jag sett i Italiensk TV, en sorts vacker, ja erotisk utsmyckning, utan de var reportrar, vanliga reportrar. Jag upptäckte könsuppsättningen långt in i programmet, efter en ansträngning, dvs könsuppsättningen var innan upptäckten likgiltig och utan betydelse. Det var reportrar som kommenterade, inte penisar och vaginor.
Att göra en sådan upptäckt, långt in i programmet, visar jämställdhet när den är som bäst, dvs inte märks.
Jag såg nyligen ett inslag om brottlighet. Där skedde samma sak. Dock får jag medge att jag initialt såg reportern och såg att hon var mycket vacker. Det var inte så mycket könsligt betingat, utan mer att jag såg ett mycket vackert ansikte. Men jag lyssnade. Reporterns skönhet var inget som tog bort uppmärksamheten. Men mot slutet upptäckte jag något. Reportern var ju mörk, oerhört mörk. Inte en blek svenska från Dalarna. Jag hade, precis som vid fotbollsprogrammet, under lång stund inte sett det som idag anses så oerhört viktigt, hudfärgen.
Då började jag undersöka och fann snabbt tre fall.
Kriminalreportern heter Sofia Yohannes (mer vet jag inte om henne).
Jag erinrade mig att SvTs reporter i USA också har ett utseende som man inte förknippar med Dalarna. Han heter Fouad Chaouki Youcefi, som enligt Wikipedia är född i Alger och uppväxt i Sala. Vill minnas att han blev ett och allt med svenska folket när han svepte runt på sidorna under valet, med sina valanalyser.
Idag får vi höra dagligdags den lugna och, för mig, oerhört förtroendeingivande lugna rösten från Israel, där Samir Abu Eid rapporterar. Enligt Wikipedia är han född i Finsprång, uppfödd i Södertälje, i en familj med palestinsk far och svensk mor. Att han, med fader som är palestinsk, kan rapportera så lugnt och förtroendefullt om Israel och Gaza, måtte vara en oerhörd prestation.
Här finns således tre journalister på SvT, som är mycket förtroendeingivande,som för mig framstår som mycket professionella. Som, i dessa mörka tider av aktivism och woke, gör sitt jobb så som en god journalist skall göra, rapporterar och inte värderar, utan överlåter det åt publiken. Alla tre ser inte ut och har inte namn som antyder att de är sprungna från fem generationer dalslänningar.
Så ser det inte ut ett rasistiskt eller antirasistiskt land ut. I ett rasistiskt land hade de tre inte förekommit. I ett antirasistiskt land hade de varit inkvoterade, helst med dålig svenska och med tydlig invandrardialekt, för att därmed markera att de är annorlunda.
Dessa tre visar i stället hur ett icke-rasistiskt land ser ut. Där hudfärg och namn inte spelar någon roll. Ja, där man inte i förstone lägger märke till det. Det är först när man gör en ansträngning, och tar sig ut ur sammanhanget, att lyssna på reporterns berättelse, och ser reportern, som man ser att den inte påminner i utseende eller namn med grannen där hemma.
När man inte ser hudfärg och namn, utan blott lyssnar på reportern, då är vi i ett land, utan mångkultur, utan rasism och antirasism, men med professionella reportrar.
Jag tror att jag inte är ensam, utan att många med mig måste anstränga sig, måste göra en upptäckt, för att komma bortom reportern och det rapporterade, och se det som rasister och antirasister ser.
Svenskarna är, till dominerande del, varken rasistiska eller antirasistiska.
Den 14 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
