Igår konstaterade jag att det är ensamt att vara gammal demokratisk socialist. Det gjorde jag utifrån ställningstagande jag gör som demokratisk socialist gällande Pride och Palestina.
Idag tröttar jag dig med ytterligare två ställningstaganden, som bidrar till min ensamhet: Rasism och islam.
Rasism. Vit man är ett nedsättande uttryck som nedvärderar en person utifrån dennes hudfärg och kön. Det är nedsättande, likt ordet neger, som idag inte får skrivas ut, utan måste anges som n-ordet. Men uttrycket vit man har, trots sitt nedsättande uttryck grundat i grotesk generalisering, har inte fått den skammens aura kring sig så att man måste skriva v-ordet istället för vit man. V-ordet har istället blivit ett uttryck som många använder, utan att riskera det minsta att hamna i samma svaleosande sjö av eld som andra, påstådda rasister kastas i, t ex Sverigedemokraterna. Det fullständigt bisarra för mig som gammal demokratisk socialist, och därför naturligen avståndstagare till all form av rasism, även rasismen som uttrycks med v-ordet, är att socialdemokrater, och inte bara småhandlare från Tollarp, utan riksdagskvinnor från Kristianstad, använder detta öppet rasistiska uttryck, och då inte i heta politiska debatter, under påverkan av starka drycker, utan i debattartiklar som publiceras i offentliga massmedia. Så accepterat är rasismen i socialdemokratiska partiet. Jag, som icke-rasist, har inget hem i något rasistiskt parti. Jag, som demokratisk socialist, har därför inte hem i det socialdemokratiska partiet.
Islam. En grund för min hängivenhet för den demokratiska socialismen började bildas mycket tidigt i mitt liv. Redan på mellanstadiet, när vi läste kristendomskunskap, tyckte jag föreställningen om en gud, bönen och underkastelsen under en gud var dumheter. När det sedan blev dags för konfirmationsundervisning, deltog jag med liv och engagemang. Jag lät mig konfirmeras, men, som jag sade till prästen, jag tror på Jesus och hans ord, men absolut inte på gud. Så aktiv var jag, att prästen frågade mig om jag ville vara ledare för miniorerna, vilket jag accepterade (men minns inte varför). Min tidigt utvecklade engagerade ateism har jag sedan utvecklat och förstärkt. Jag såg med stor tillfredsställelse på hur svenska kyrkan och därmed religionen, tappade sitt grepp om samhället under 70-talet. Därför blev jag nedstämd när invandrarna och sedan flyktingarna kom med sin religion, islam, som de vägrade släppa och t o m hade oförskämdheten att kräva respekt för. Men det var än värre för mig när jag lade märke till att det svenska samhället var undflyende mot islam, ja, t o m välkomnande islam. Hur är det möjligt att ett samhälle som lyckats göra sig av med den förtryckande religionen kristendom, nu tar emot, med öppen famn, en ny, än värre förtryckande religion, islam? Islam förkunnar underkastelse, vilket helt strider mot den demokratiska socialistens ideal om demokrati. Islam har ett kvinnoförakt som knappt ens de kristna vågat utveckla, inte ens under medeltiden, vilket självfallet strider mot den demokratiska socialismens jämlikhetsideal, vari ingår jämställdhetsideal. Islam är så konträrt till demokratisk socialism att islam blir en naturlig ideologisk fiende, precis som kristendom, judendom, nazism och kommunism utgör. Islam är så konträrt till den svenska moderna sekulära kulturen att det vore omöjligt att respektera islam, än mindre acceptera att islam tar plats i samhället. Muslimer borde hänvisas, likt de kristna, till sina samlingslokaler, men inte mer. Ändock har samhället tagit emot islam och tolerera nu dess uttryck i samhället, med hijaber och halalregleringar. Jag, som demokratisk socialist, känner mig därför inte hemma i det postmoderna Sverige.
På toppen av denna ensamhet finns att jag får finna mig i att inordnas i en grupp som jag känner mycket liten ideologisk samhörighet med, de högerextrema.
Vem anser 1.) att universiteten och statens polis och militär skall inte demonstrera i Pride; 2.) att dagens palestinier inte kan ges stöd; 3.) att v-ordet är fruktansvärt, och 4.) att islam skall bekämpas? Dessa fyra ståndpunkter bärs av de högerextrema. Samt av den ensamme demokratiske socialisten.
Jag klarar min ensamhet, för närvarande, genom att, nästan dogmatiskt, hålla fast i Upplysningens motto: Våga tänka själv. Där jag vågar tänka själv, även om jag får göra det själv.
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag tröttar jag dig med ytterligare två ställningstaganden, som bidrar till min ensamhet: Rasism och islam.
Rasism. Vit man är ett nedsättande uttryck som nedvärderar en person utifrån dennes hudfärg och kön. Det är nedsättande, likt ordet neger, som idag inte får skrivas ut, utan måste anges som n-ordet. Men uttrycket vit man har, trots sitt nedsättande uttryck grundat i grotesk generalisering, har inte fått den skammens aura kring sig så att man måste skriva v-ordet istället för vit man. V-ordet har istället blivit ett uttryck som många använder, utan att riskera det minsta att hamna i samma svaleosande sjö av eld som andra, påstådda rasister kastas i, t ex Sverigedemokraterna. Det fullständigt bisarra för mig som gammal demokratisk socialist, och därför naturligen avståndstagare till all form av rasism, även rasismen som uttrycks med v-ordet, är att socialdemokrater, och inte bara småhandlare från Tollarp, utan riksdagskvinnor från Kristianstad, använder detta öppet rasistiska uttryck, och då inte i heta politiska debatter, under påverkan av starka drycker, utan i debattartiklar som publiceras i offentliga massmedia. Så accepterat är rasismen i socialdemokratiska partiet. Jag, som icke-rasist, har inget hem i något rasistiskt parti. Jag, som demokratisk socialist, har därför inte hem i det socialdemokratiska partiet.
Islam. En grund för min hängivenhet för den demokratiska socialismen började bildas mycket tidigt i mitt liv. Redan på mellanstadiet, när vi läste kristendomskunskap, tyckte jag föreställningen om en gud, bönen och underkastelsen under en gud var dumheter. När det sedan blev dags för konfirmationsundervisning, deltog jag med liv och engagemang. Jag lät mig konfirmeras, men, som jag sade till prästen, jag tror på Jesus och hans ord, men absolut inte på gud. Så aktiv var jag, att prästen frågade mig om jag ville vara ledare för miniorerna, vilket jag accepterade (men minns inte varför). Min tidigt utvecklade engagerade ateism har jag sedan utvecklat och förstärkt. Jag såg med stor tillfredsställelse på hur svenska kyrkan och därmed religionen, tappade sitt grepp om samhället under 70-talet. Därför blev jag nedstämd när invandrarna och sedan flyktingarna kom med sin religion, islam, som de vägrade släppa och t o m hade oförskämdheten att kräva respekt för. Men det var än värre för mig när jag lade märke till att det svenska samhället var undflyende mot islam, ja, t o m välkomnande islam. Hur är det möjligt att ett samhälle som lyckats göra sig av med den förtryckande religionen kristendom, nu tar emot, med öppen famn, en ny, än värre förtryckande religion, islam? Islam förkunnar underkastelse, vilket helt strider mot den demokratiska socialistens ideal om demokrati. Islam har ett kvinnoförakt som knappt ens de kristna vågat utveckla, inte ens under medeltiden, vilket självfallet strider mot den demokratiska socialismens jämlikhetsideal, vari ingår jämställdhetsideal. Islam är så konträrt till demokratisk socialism att islam blir en naturlig ideologisk fiende, precis som kristendom, judendom, nazism och kommunism utgör. Islam är så konträrt till den svenska moderna sekulära kulturen att det vore omöjligt att respektera islam, än mindre acceptera att islam tar plats i samhället. Muslimer borde hänvisas, likt de kristna, till sina samlingslokaler, men inte mer. Ändock har samhället tagit emot islam och tolerera nu dess uttryck i samhället, med hijaber och halalregleringar. Jag, som demokratisk socialist, känner mig därför inte hemma i det postmoderna Sverige.
På toppen av denna ensamhet finns att jag får finna mig i att inordnas i en grupp som jag känner mycket liten ideologisk samhörighet med, de högerextrema.
Vem anser 1.) att universiteten och statens polis och militär skall inte demonstrera i Pride; 2.) att dagens palestinier inte kan ges stöd; 3.) att v-ordet är fruktansvärt, och 4.) att islam skall bekämpas? Dessa fyra ståndpunkter bärs av de högerextrema. Samt av den ensamme demokratiske socialisten.
Jag klarar min ensamhet, för närvarande, genom att, nästan dogmatiskt, hålla fast i Upplysningens motto: Våga tänka själv. Där jag vågar tänka själv, även om jag får göra det själv.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
