Liknande folkmord, som Holodomor, har inte getts samma uppmärksamhet, ja, somliga vet inte ens vad Holodomor står för, när det skedde och vem det var riktat mot. Denna likgiltighet hos omvärlden och offrens oförmåga att presentera folkmordet har inneburit att ukrainarna, offren, inte erkänns samma offerprivilegium som judarna har erbjudits och utnyttjar.
Idag utför Israel ett oerhört krig på Gaza och i gränstrakterna till Libanon, samt med några tillfälliga tillslag i Syrien och Iran. Främst är palestinierna på Gaza drabbade, där många civila mördas. Hur många är okänt då de enda dödssiffror som ges ut skapas av en stridande part, Hamas (”Krigets första offer är sanningen”, Hiram Johnson 1917). I omvärlden sker nu stora demonstrationer till stöd för palestinierna. Ett stöd som inte endast rör palestiniernas rätt att leva utan ett krig och att leva i en egen stat, utan numer förekommer också, helt öppet och utan skam, som ett politiskt krav på Israels förintelse, ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Idag har palestinierna hos många erövrat rollen som det priviligierade offret, medan judens privilegium börjar naggas i kanten p g a vad den judiska staten gör på Gaza och i Libanon.
Samtidigt pågår konflikten i Jemen, där mer än 15 000 människor mördats i kriget och, enligt uppskattningar, 85 000 barn har dött som konsekvens av kriget, genom sjukdomar och svält. Det är en konflikt som, ännu, överglänser Gaza-kriget i grymhet. Kriget sker på de civilas bekostnad och sker mellan två, tre muslimska arméer, understödda av antingen Saudiarabien eller Iran. Kriget har aldrig fått någon större uppmärksamhet, trots dess oerhörda konsekvenser i liv räknat. Ingen sida har därför heller lyckats få omvärldens sympatier. Denna konflikt har inte skapat priviligierade offer. Inte ens de jemenitiska barnen, som dött som flugor, har tilldelats rollen som priviligierat offer.
När en polisman förorsakade en svart mans död, skapades en stark opinion, organiserat genom slogan Black Lives Matter (BLM), som fokuserade oerhört mycket på svartas villkor i USA, men även i andra länder, och via wokerörelsen, ökade uppmärksamheten på hudfärgen. Man skapade en offerkultur, där främst svarta blev priviligierade offer, men där det ser ut att ha slutat med att icke-vita blev de priviligierade offren.
I Afghanistan har, som Meryl Streep uppmärksammat, kvinnor mindre rättigheter än katter, som ju får lov att gå i parker och som får lov att ge ljud ifrån sig, och som slipper bära burka. Men trots en Hollywoodstjärnas uppmärksamhet, har inga magnifika demonstrationer som lyfter fram de afghanska kvinnornas situation hållits. Inte ens i feministiska Sverige. Det finns ingen slogan eller organisation som gapar ’Afghan Women Matters’ (AWM). De afghanska kvinnorna har inte lyckats bli priviligierade offer.
Judar, palestinier, icke-vita är priviligierade offer. Jemenitiska barn och afghanska kvinnor är inte priviligierade offer. Man kan då undra, vad skapar ett priviligierat offer?
Eftersom de priviligierade är judar, palestinier, icke-vita palestinier, tycks det som att privilegium delas ut till folkslag, gamla eller relativt nyskapade, baserat på religion eller etnicitet. Mer grundläggande mänskliga kategorier, som t ex barn eller kvinnor, skapar inte privilegium.
Eftersom de icke-priviligierade är jemenitiska barn och afghanska kvinnor, tycks det som att de som i en patriarkal kultur är nedvärderade, barn och kvinnor, inte kan erhålla något privilegium. Men de jemenitiska barnen och de afghanska kvinnor är bägge drabbade av ett religiöst motiverat krig och förtryck, där islam är förtryckaren. Men islams skapande av offer, skapar inga priviligierade offer. Religion som samlar en grupp, likt judarna och muslimerna, har förmågan att skapa priviligierade offer, men de som offras inom religionen blir inte priviligierade offer.
Således, religion som samlar en grupp och etniciteten ’icke-vit’ skapar priviligierade offer, medan patriarkatet och inomreligiöst våld skapar inte priviligierade offer.
Den 18 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin