Heberlein kallades till ett möte som innebar att hon fick lämna sin lukrativa tjänst som stabschef för Moderaterna i Skåne. Hon opponerade sig mot moderata politiker, under påverkan av sitt samvete, vilket inte anstår en politisk tjänsteperson. Hon avslutar: ”Att ”sätta laget framför jaget” som det moderata slagordet låter, det vill säga lojaliteten med partiet framför det egna samvetet, ligger inte för mig.”
( https://www.svd.se/a/Vz45kW/ann-heberlein-om-hur-karriaren-inom-moderaterna-tog-slut-ilskan-rann-over )
Jag kallades också till ett möte och fick veta att min anställning som professor skulle avslutas, oaktat min åsikt och görande. Retoriskt angavs skäl som högskolan önskade skulle vara hemliga, varför jag aldrig nämnt dem. Men jag tror inte att de angivna skälen var motiv till avskedet. Som med Heberlein var avskedet grundat i en rejäl dos av bristande lojalitet, bristande lydnad, bristande följsamhet.
Högskolans rektor, själv en miljökämpe, hade egensinnigt beslutat att ekonomprogrammen skulle ansluta sig till FN:s hållbarhetspolitik. Det ledde till att det framställdes krav på att hållbarhetslitteratur skulle tas in på kurser och hållbarhetsperspektivet skulle hållas fram på kurserna, inte som ett möjligt perspektiv, utan som perspektivet.
Jag fick två påstötningar. Jag fick en bok om hållbarhet som politruken för hållbarhet tyckte kunde användas på min kurs som kurslitteratur. Jag fick ett krav att hållbarhetspolitruken skulle närvara på ett seminarium på min kurs, där vi hade sju seminarier under kursen där vi diskuterade olika styrformers påverkan på verkliga företag.
Jag gick igenom hållbarhetsboken och fann att den var helt renons på det som är grundläggande för kurslitteratur på magisternivån, en kritisk distans. Jag avfärdade boken som ideologisk och därför oakademisk. Politruken accepterade detta.
Kanske det accepterades för att jag, i en akt av försök till lojalitet och följsamhet, men mot mitt akademiska samvete, planerade in politrukens närvaro på ett seminarium där vi, vill jag minnas, skulle gå igenom styrelsens roll i företagsstyrningen. Även om det bar mig emot, tyckte jag att ett seminarium kunde offras för att jag skulle visa följsamhet mot hållbarhetsideologins manifesterande. Till min och seminariets lycka, beklagade sig politruken att den inte kunde komma på seminariet.
Frid och fröjd. Följsamhet, lojalitet och lydnad var demonstrerad. Men det blev inte frid. Jag blev ändock kallad till samtal med HR, dvs Human Repression.
Någon månad senare presenterade politruken i den lokala nyhetstidningen stolt hur FN:s politiska hållbarhetsprojekt skulle genomsyra högskolans ekonomutbildningar. Då gjorde jag vad som var värre än vad Heberlein gjorde. Hon opponerade sig internt, utan offentlighetens ögon på oppositionen. Jag publicerade snabbt en debattartikel i samma tidning där jag, lika stolt, förkunnade att hållbarhet inte kommer att genomsyra ekonomprogrammen eftersom vi som högskola har att följa akademiska krav på vetenskaplighet och inte politiska krav, hur behjärtansvärda de än är.
Likt Heberlein kallades jag till möte och min saga som professor var all.
Medan Heberlein hävdar att hon följde sitt samvete, så vill jag påstå att mitt samvete förvisso var delaktigt, men att mitt agerande var grundat, inte i mina egna subjektiva värderingar, utan i min föreställning om vad som är den akademiska professionens värderingar. När jag satt med fingret på Sänd, ögonblicket då jag skulle skicka in min debattartikel till tidningen, förstod jag mycket väl att jag riskerade allt, även min anställning. Men precis som den gången då jag anmälde en vän till högskolan för plagiat, ansåg jag, med fingret på sändknappen, att jag inget annat kunde göra eftersom det ingår i den akademiska professionens plikt att t ex bekämpa plagiat och att bekämpa politisk styrning av akademin.
När jag skickade in artikeln såg jag inte det som min lojalitet mot mitt samvete, utan som min lojalitet mot en akademisk värdering. Att offentligt protestera mot den offentliga presentationen av den ideologiska styrningen av akademiska program var en professionell plikt.
Nu kan man fundera över vad det är hos mig och Heberlein, som gör att hon och jag kan agera på ett sätt som i organisationen ses som bristande lojalitet, med full insikt om konsekvenserna. Och fundera över varför andra, som kanske har samma värderingar som vi, inte agerar på samma sätt.
Den 23 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
( https://www.svd.se/a/Vz45kW/ann-heberlein-om-hur-karriaren-inom-moderaterna-tog-slut-ilskan-rann-over )
Jag kallades också till ett möte och fick veta att min anställning som professor skulle avslutas, oaktat min åsikt och görande. Retoriskt angavs skäl som högskolan önskade skulle vara hemliga, varför jag aldrig nämnt dem. Men jag tror inte att de angivna skälen var motiv till avskedet. Som med Heberlein var avskedet grundat i en rejäl dos av bristande lojalitet, bristande lydnad, bristande följsamhet.
Högskolans rektor, själv en miljökämpe, hade egensinnigt beslutat att ekonomprogrammen skulle ansluta sig till FN:s hållbarhetspolitik. Det ledde till att det framställdes krav på att hållbarhetslitteratur skulle tas in på kurser och hållbarhetsperspektivet skulle hållas fram på kurserna, inte som ett möjligt perspektiv, utan som perspektivet.
Jag fick två påstötningar. Jag fick en bok om hållbarhet som politruken för hållbarhet tyckte kunde användas på min kurs som kurslitteratur. Jag fick ett krav att hållbarhetspolitruken skulle närvara på ett seminarium på min kurs, där vi hade sju seminarier under kursen där vi diskuterade olika styrformers påverkan på verkliga företag.
Jag gick igenom hållbarhetsboken och fann att den var helt renons på det som är grundläggande för kurslitteratur på magisternivån, en kritisk distans. Jag avfärdade boken som ideologisk och därför oakademisk. Politruken accepterade detta.
Kanske det accepterades för att jag, i en akt av försök till lojalitet och följsamhet, men mot mitt akademiska samvete, planerade in politrukens närvaro på ett seminarium där vi, vill jag minnas, skulle gå igenom styrelsens roll i företagsstyrningen. Även om det bar mig emot, tyckte jag att ett seminarium kunde offras för att jag skulle visa följsamhet mot hållbarhetsideologins manifesterande. Till min och seminariets lycka, beklagade sig politruken att den inte kunde komma på seminariet.
Frid och fröjd. Följsamhet, lojalitet och lydnad var demonstrerad. Men det blev inte frid. Jag blev ändock kallad till samtal med HR, dvs Human Repression.
Någon månad senare presenterade politruken i den lokala nyhetstidningen stolt hur FN:s politiska hållbarhetsprojekt skulle genomsyra högskolans ekonomutbildningar. Då gjorde jag vad som var värre än vad Heberlein gjorde. Hon opponerade sig internt, utan offentlighetens ögon på oppositionen. Jag publicerade snabbt en debattartikel i samma tidning där jag, lika stolt, förkunnade att hållbarhet inte kommer att genomsyra ekonomprogrammen eftersom vi som högskola har att följa akademiska krav på vetenskaplighet och inte politiska krav, hur behjärtansvärda de än är.
Likt Heberlein kallades jag till möte och min saga som professor var all.
Medan Heberlein hävdar att hon följde sitt samvete, så vill jag påstå att mitt samvete förvisso var delaktigt, men att mitt agerande var grundat, inte i mina egna subjektiva värderingar, utan i min föreställning om vad som är den akademiska professionens värderingar. När jag satt med fingret på Sänd, ögonblicket då jag skulle skicka in min debattartikel till tidningen, förstod jag mycket väl att jag riskerade allt, även min anställning. Men precis som den gången då jag anmälde en vän till högskolan för plagiat, ansåg jag, med fingret på sändknappen, att jag inget annat kunde göra eftersom det ingår i den akademiska professionens plikt att t ex bekämpa plagiat och att bekämpa politisk styrning av akademin.
När jag skickade in artikeln såg jag inte det som min lojalitet mot mitt samvete, utan som min lojalitet mot en akademisk värdering. Att offentligt protestera mot den offentliga presentationen av den ideologiska styrningen av akademiska program var en professionell plikt.
Nu kan man fundera över vad det är hos mig och Heberlein, som gör att hon och jag kan agera på ett sätt som i organisationen ses som bristande lojalitet, med full insikt om konsekvenserna. Och fundera över varför andra, som kanske har samma värderingar som vi, inte agerar på samma sätt.
Den 23 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
