För ungefär 4000 år sedan uppfann en människogrupp i Mellanöstern, som senare skulle kallas judar, ett monster som getts namnet Jahve. Som med all annan mänsklig verksamhet var det inte en originell uppfinning, utan hämtade inspiration från andra uppfinningar och från tidigare människor. Men med deras uppfinning blev det en gud som var allsmäktig, som föreskrev in i minsta detalj hur folk skulle leva, som hade stor svartsjuka mot andra gudar, som då var vanligt förekommande, och därför krävde total underkastelse och lydnad från sina anhängare.
Senare skulle det i denna grupp komma fram en profet som hade en mer ursäktande attityd mot människorna och som framställde guden som förlåtande, där lydandet blev begränsat till att göra vad man kunde för att lyda. Den profeten hade varit betydelselös om inte hans tyckande hade skapat en lärjungekrets av mycket dugliga marknadsförare, däribland en judisk-romersk individ, Saul, eller som han blev känd, Paulus. Läran spreds också p g a att den hade egenheten att inte utesluta de som inte var judar, utan alla välkomnades. Dess följare befriades därmed från alla de regler som omgav och definierade judarna, som att inte äta griskött eller räkor. Det blev en lära som anpassades till den tidens mäktiga, romarna, även om romarna initialt lät de kristna få njuta martyrdöden. Men vid 400-talet e. v. t . hade kristendomen etablerat sig så starkt att de fick med sig den romerske kejsare och kunde därmed, både sprida sig mer, och utveckla den repression som de senare förfinade, där människor som inte anslöt sig, som hade modet att tänka annorlunda om gudar, fick sina böcker brända, och ibland brändes de själva.
200 år senare kom en annan person, Mohammed, helt etablerad bland araberna, och plagierade och inspirerades hejdlöst av den äldre gruppen, judarna och deras lära om den dömande guden som krävde blind underkastelse. Läran fick t o m namnet islam, vilket just betyder underkastelse. Där återkom med kraft den forna lärans groteska kvinnoapartheid och förakt mot de som inte hängav sig åt den nya guden, som kallades allah. Mohammed var en kvinnokarl och stridspitt, varför gamla manliga rättigheter om fyra fruar medgavs, ja, för Mohammed gällde ännu fler och t o m flickor, och läran blev oerhört våldsam där dess spridning inte blott gjordes genom mission utan också genom heliga krig, jihad.
Nu var uppfinningen, den allsmäktige guden, fullt etablerad. Den första varianten var begränsad till judarna, den andra spreds, främst i väst, sannolikt p g a sin allians med romarna, både militärt och intellektuellt, och den tredje varianten spreds, främst genom krig, i Mellanöstern och i Afrika. Den gjorde ett kortare mellanspel i Spanien, men fördrevs senare därifrån av de kristna, för att i modern tid återkomma i de profana europeiska länderna genom invandring.
I väst hade guden ohyggliga konsekvenser för intellektuell verksamhet. Grekernas storhet försvann då den var illa anpassad till en allsmäktig gud. Filosoferna fördrevs eller flyttade självmant och deras böcker brändes, eller kopierades inte, vilket var nödvändigt eftersom de var skrivna på förgängligt material.
Med kristendomens etablering blev det nödvändigt för de intellektuella, i den mån de ville få sina tankar spridda och att själv undslippa att brännas, att alltid beakta guden och att inrymma guden i sitt tänkande. Baruch Spinoza (1632-1677), född i en judisk familj men redan vid 23 års ålder utesluten ur den judiska församlingen p g a sitt fritänkeri, var en intellektuell gigant från Nederländerna som hade allt sitt tänkande centrerat kring gud. Detta till trots sågs han som minst panteist, och som mest som ateist. Han kom efter René Descartes (1596-1650), en fransman som idag är mest känd för sin tvivlande filosofi, där tvivlet till slut fick en ände genom hans sats: Cogito, ergo sum, ’jag tänker, alltså finns jag’. Men han utvecklade också matematiken på ett markant sätt. Även han hade dock guden som centrum i sitt tänkande och han anser sig ha bevisat guds existens. Detta till trots såg kyrkan honom som kättare och förbjöd hans böcker 1663. Den allsmäktige guden, i kyrkans regi, tålde inte hans rationalism.
Samtida med dem utvecklades vetenskapen, delvis i strid med den katolska kyrkan. Filosoferna, som ju inte tyngdes av krav på empiriska bevis, fortsatte dock att hänge sig åt guden. Kanske för att de var troende, kanske för att det var ett intressant antagande att fundera kring. Men också som ett oundgängligt krav att uppfylla för att kunna få publicera och sprida sina filosofiska reflektioner.
Gud var en barlast man var tvungen att ha med ombord.
När man läser Friedrich von Schellings (1775-1854) bok, ’Filosofiska undersökningar om den mänskliga frihetens väsen’, skrattar man nästan åt barlasten, ty verket rör människans frihet, men håller hela tiden på med denna intellektuella barlast, guden, och dess betydelse. Precis som med de tidigare, som Descartes och Spinoza, kämpar han med barlasten och de oerhörda svårigheter som det medför när man har kravet att arbeta med logiken som grund. Man slåss av hur mycket intressantare verket hade varit om monstret, den allsmäktiga guden, inte hade funnits i boken utan om Schellings tankar, så intressanta om människan, hade kunnat befrias från barlasten, det nödvändiga antagandet om guden.
Det mest magnifika verket i denna barlastsfilosofi är boken ’Andens Fenomenologi’, av Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831), där han försöker visa hur historien kan förstås som Andens (den rationellt förstådda allsmäktiga guden) process där Anden realiseras genom att bli självmedveten. Hegel ger delvis upp det rationell kravet på ordinär logik, och använder och utvecklar i stället den äldre dialektiken, där motsägelser, A och icke-A, interagerar och utgör förändringen genom att skapa en upphöjelse, Aufhebung, som innesluter den ursprungliga motsägelsen, men ger en förändring till något på en högre nivå än den ursprungliga motsägelsen. Det är en magnifik tanke som kan användas i många sammanhang, t ex blev det grunden hos Marx, där han hävdade att kapitalismens motsägelse, kapitalisterna och proletariatet, skulle drivas till en revolution, en upphöjelse, till kommunismen. Men Hegel satt fast med barlasten och sin ambition att realisera idealismen genom att världen blev förnuftig genom gudens, dvs Andens process till självförståelse.
Tänk vad Hegels ohyggliga intellektuella kapacitet hade kunnat skapa om han sluppit barlasten Gud.
Med 1900-talets inträde hade de intellektuella blivit befriade från att ständigt ha med barlasten gud i sina tankegångar. Kyrkans repressiva makt var bruten och en filosof, Friedrich Nietzsche (1844-1900), förkunnade att gud var död, t ex i sin bok ’Så talade Zarathustra’ (1883-85), varmed han avsåg att gud inte längre fyllde någon mening. Han gjorde sig av med barlasten.
Därmed var både samhället och filosofin befriad från det repressiva monstret som ursprungligen uppfanns i Mellanöstern.
Frågan är om vi idag, sakta men säkert, åser gudens återkomst, nu genom den sista religionens skapelse, allah. Den primitiva kulturen, med sin outsägligt brutala kvinnoapartheid och sitt hat mot oliktänkande, etablerar sig genom de profana samhällenas generositet och tolerans mot muslimska invandrares förmedeltida föreställningsvärld. Barlasten kanske är på väg tillbaka, för att tynga samhället och de intellektuella mödorna att förstå världen.
Med den barlasten kommer kanske ljuset från den främsta mänskliga innovationen, Upplysningen, som tändes i början av 1700-talet, något efter den andra stora mänskliga innovationen, den vetenskapliga revolutionen, som tog fart på 1600-talet, att hotas, ja kanske släckas.
Den 30 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Senare skulle det i denna grupp komma fram en profet som hade en mer ursäktande attityd mot människorna och som framställde guden som förlåtande, där lydandet blev begränsat till att göra vad man kunde för att lyda. Den profeten hade varit betydelselös om inte hans tyckande hade skapat en lärjungekrets av mycket dugliga marknadsförare, däribland en judisk-romersk individ, Saul, eller som han blev känd, Paulus. Läran spreds också p g a att den hade egenheten att inte utesluta de som inte var judar, utan alla välkomnades. Dess följare befriades därmed från alla de regler som omgav och definierade judarna, som att inte äta griskött eller räkor. Det blev en lära som anpassades till den tidens mäktiga, romarna, även om romarna initialt lät de kristna få njuta martyrdöden. Men vid 400-talet e. v. t . hade kristendomen etablerat sig så starkt att de fick med sig den romerske kejsare och kunde därmed, både sprida sig mer, och utveckla den repression som de senare förfinade, där människor som inte anslöt sig, som hade modet att tänka annorlunda om gudar, fick sina böcker brända, och ibland brändes de själva.
200 år senare kom en annan person, Mohammed, helt etablerad bland araberna, och plagierade och inspirerades hejdlöst av den äldre gruppen, judarna och deras lära om den dömande guden som krävde blind underkastelse. Läran fick t o m namnet islam, vilket just betyder underkastelse. Där återkom med kraft den forna lärans groteska kvinnoapartheid och förakt mot de som inte hängav sig åt den nya guden, som kallades allah. Mohammed var en kvinnokarl och stridspitt, varför gamla manliga rättigheter om fyra fruar medgavs, ja, för Mohammed gällde ännu fler och t o m flickor, och läran blev oerhört våldsam där dess spridning inte blott gjordes genom mission utan också genom heliga krig, jihad.
Nu var uppfinningen, den allsmäktige guden, fullt etablerad. Den första varianten var begränsad till judarna, den andra spreds, främst i väst, sannolikt p g a sin allians med romarna, både militärt och intellektuellt, och den tredje varianten spreds, främst genom krig, i Mellanöstern och i Afrika. Den gjorde ett kortare mellanspel i Spanien, men fördrevs senare därifrån av de kristna, för att i modern tid återkomma i de profana europeiska länderna genom invandring.
I väst hade guden ohyggliga konsekvenser för intellektuell verksamhet. Grekernas storhet försvann då den var illa anpassad till en allsmäktig gud. Filosoferna fördrevs eller flyttade självmant och deras böcker brändes, eller kopierades inte, vilket var nödvändigt eftersom de var skrivna på förgängligt material.
Med kristendomens etablering blev det nödvändigt för de intellektuella, i den mån de ville få sina tankar spridda och att själv undslippa att brännas, att alltid beakta guden och att inrymma guden i sitt tänkande. Baruch Spinoza (1632-1677), född i en judisk familj men redan vid 23 års ålder utesluten ur den judiska församlingen p g a sitt fritänkeri, var en intellektuell gigant från Nederländerna som hade allt sitt tänkande centrerat kring gud. Detta till trots sågs han som minst panteist, och som mest som ateist. Han kom efter René Descartes (1596-1650), en fransman som idag är mest känd för sin tvivlande filosofi, där tvivlet till slut fick en ände genom hans sats: Cogito, ergo sum, ’jag tänker, alltså finns jag’. Men han utvecklade också matematiken på ett markant sätt. Även han hade dock guden som centrum i sitt tänkande och han anser sig ha bevisat guds existens. Detta till trots såg kyrkan honom som kättare och förbjöd hans böcker 1663. Den allsmäktige guden, i kyrkans regi, tålde inte hans rationalism.
Samtida med dem utvecklades vetenskapen, delvis i strid med den katolska kyrkan. Filosoferna, som ju inte tyngdes av krav på empiriska bevis, fortsatte dock att hänge sig åt guden. Kanske för att de var troende, kanske för att det var ett intressant antagande att fundera kring. Men också som ett oundgängligt krav att uppfylla för att kunna få publicera och sprida sina filosofiska reflektioner.
Gud var en barlast man var tvungen att ha med ombord.
När man läser Friedrich von Schellings (1775-1854) bok, ’Filosofiska undersökningar om den mänskliga frihetens väsen’, skrattar man nästan åt barlasten, ty verket rör människans frihet, men håller hela tiden på med denna intellektuella barlast, guden, och dess betydelse. Precis som med de tidigare, som Descartes och Spinoza, kämpar han med barlasten och de oerhörda svårigheter som det medför när man har kravet att arbeta med logiken som grund. Man slåss av hur mycket intressantare verket hade varit om monstret, den allsmäktiga guden, inte hade funnits i boken utan om Schellings tankar, så intressanta om människan, hade kunnat befrias från barlasten, det nödvändiga antagandet om guden.
Det mest magnifika verket i denna barlastsfilosofi är boken ’Andens Fenomenologi’, av Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831), där han försöker visa hur historien kan förstås som Andens (den rationellt förstådda allsmäktiga guden) process där Anden realiseras genom att bli självmedveten. Hegel ger delvis upp det rationell kravet på ordinär logik, och använder och utvecklar i stället den äldre dialektiken, där motsägelser, A och icke-A, interagerar och utgör förändringen genom att skapa en upphöjelse, Aufhebung, som innesluter den ursprungliga motsägelsen, men ger en förändring till något på en högre nivå än den ursprungliga motsägelsen. Det är en magnifik tanke som kan användas i många sammanhang, t ex blev det grunden hos Marx, där han hävdade att kapitalismens motsägelse, kapitalisterna och proletariatet, skulle drivas till en revolution, en upphöjelse, till kommunismen. Men Hegel satt fast med barlasten och sin ambition att realisera idealismen genom att världen blev förnuftig genom gudens, dvs Andens process till självförståelse.
Tänk vad Hegels ohyggliga intellektuella kapacitet hade kunnat skapa om han sluppit barlasten Gud.
Med 1900-talets inträde hade de intellektuella blivit befriade från att ständigt ha med barlasten gud i sina tankegångar. Kyrkans repressiva makt var bruten och en filosof, Friedrich Nietzsche (1844-1900), förkunnade att gud var död, t ex i sin bok ’Så talade Zarathustra’ (1883-85), varmed han avsåg att gud inte längre fyllde någon mening. Han gjorde sig av med barlasten.
Därmed var både samhället och filosofin befriad från det repressiva monstret som ursprungligen uppfanns i Mellanöstern.
Frågan är om vi idag, sakta men säkert, åser gudens återkomst, nu genom den sista religionens skapelse, allah. Den primitiva kulturen, med sin outsägligt brutala kvinnoapartheid och sitt hat mot oliktänkande, etablerar sig genom de profana samhällenas generositet och tolerans mot muslimska invandrares förmedeltida föreställningsvärld. Barlasten kanske är på väg tillbaka, för att tynga samhället och de intellektuella mödorna att förstå världen.
Med den barlasten kommer kanske ljuset från den främsta mänskliga innovationen, Upplysningen, som tändes i början av 1700-talet, något efter den andra stora mänskliga innovationen, den vetenskapliga revolutionen, som tog fart på 1600-talet, att hotas, ja kanske släckas.
Den 30 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
