Brutala krigare, marodörer, våldsmän, är tre beteckningar som vikingarna har fått bära. Dessa beteckningar kommer från människor som skrivit om vikingarna. Det kommer inte från dem själva eftersom de var korthuggna i sina skrifter på runstenarna. Men även om man kan misstänka att de som skrev gärna överdrev vikingarnas härjande, är det sannolikt korrekt att de var brutala krigare. Ibland betecknas de som barbarer.
Dessa vikingar hade brutalitet och krig uttryckt i sin religion, där gudarna själva krigade, speciell mot jättarna. De främsta krigarna hos människorna, när de dött på slagfältet och hämtats av valkyriorna, fick äran att sitta vid Odens eller Frejas hov.
Men vikingen slutade ganska snart med rövandet och krigandet. Många stannade hemma, medan andra slog sig ner, mestadels i nuvarande Storbritannien och Normandie. Där har de lämnat efter sig ord och byggnader, och någon tradition, men de försvann in i samhällena där de stannade. De assimilerades och blev ett med platsen.
Juden, enligt sin egen historia (dock aningen tveksamt om det verkligen skett så som de berättar), anser sig ha fått en jordbit anvisad av sin gud, Jahve. För den biten land har de krigat och begått folkförföljelse för att fördriva människorna som bodde där. Stor brutalitet har de, enligt sina egna historier, visat människorna, t ex efter ett slag mördade de alla män och kvinnor, medan de tog de flickor och kvinnor som inte haft en man, för att förlusta sig.
Det brutala kriget ligger väl förpackat i deras religion. Den påstådda gudens påstådda landanvisning av judens lebensraum i det som idag kallas Palestina, används fortfarande av vissa judar som skäl för att bekriga invånare på platsen, nu senast i Gazakriget.
Juden i form av sionisten har, med bistånd av Storbritannien, USA och FN, skapat en fristad för judarna i Israel. Judar i förskingringen har försökt att vara smidiga i de olika länderna, men där har många judar bevarat sin religion, sin kultur och sitt språk, dvs de har integrerat sig, men inte assimilerat sig. Guds utvalda folk har fortsatt att vara ett folk i förskingringen.
Muslimen, efter att dess religion var skapad, har brett ut sig, och hade ett tag ett omfattande rike, med en muslimsk apartheid där muslimen var överordnad de erövrade folken, som fick finna sig i att betala en speciell skatt för icke-muslimer, eller för att bli förföljda. Det var muslimer i det ottomanska riket som genomförde det första folkmordet på 1900-talet genom det armeniska folkmordet 1915-16.
Det brutala kriget ligger också väl förpackad i religionen genom jihad och den vikingaliknade martyren, där den som dör i kriget mot de otrogna belönas med att få komma till himlen där deras synder förlåts och de erhåller 72 jungfrur som de kan bestiga, och som efter bestigningen åter blir jungfrur.
Muslimen lever i sina samhällen som första klassens medborgare. I den mån de vandrar till andra länder har vetenskapliga studier visat att många muslimer är oförmögna till både integration och absolut till assimilering. Deras religion lär ju att de bär den sista, riktiga och finala religionen, varför de naturligen inte ger upp den förmånen.
Således är vikingen, juden och muslimen alla tre krigiska. Men juden och muslimen skiljer sig från vikingen på en framträdande punkt, som är dagens tragedi, att de inte låter sig assimileras som vikingen, till det samhälle där de slår sig ner.
Om vi definierar barbaren som den som är ociviliserad, primitiv, hjärtlösa, grymma, råa, med en strävan att behålla sig som ett folk, vem är då barbar? Alla tre kan betecknas som barbarer, med undantaget att vikingen övergav sitt barbari och lät sig assimileras. Vikingens barbarkaraktär försvann i assimileringen, men judens och muslimens barbari inte försvann, vilket idag t ex Irans kvinnor och palestinierna i Gaza och på Västbanken får betala dyrt för.
Denna text är inte antisemitisk, eftersom den inte uttrycker judehat. Texten är inte heller islamofobisk, eftersom den använder fakta och inte är baserad på irrationell rädsla. Texten säger blott att på civilisationens stege står vikingen över juden och muslimen.
Sven-Olof Yrjö Collin
Dessa vikingar hade brutalitet och krig uttryckt i sin religion, där gudarna själva krigade, speciell mot jättarna. De främsta krigarna hos människorna, när de dött på slagfältet och hämtats av valkyriorna, fick äran att sitta vid Odens eller Frejas hov.
Men vikingen slutade ganska snart med rövandet och krigandet. Många stannade hemma, medan andra slog sig ner, mestadels i nuvarande Storbritannien och Normandie. Där har de lämnat efter sig ord och byggnader, och någon tradition, men de försvann in i samhällena där de stannade. De assimilerades och blev ett med platsen.
Juden, enligt sin egen historia (dock aningen tveksamt om det verkligen skett så som de berättar), anser sig ha fått en jordbit anvisad av sin gud, Jahve. För den biten land har de krigat och begått folkförföljelse för att fördriva människorna som bodde där. Stor brutalitet har de, enligt sina egna historier, visat människorna, t ex efter ett slag mördade de alla män och kvinnor, medan de tog de flickor och kvinnor som inte haft en man, för att förlusta sig.
Det brutala kriget ligger väl förpackat i deras religion. Den påstådda gudens påstådda landanvisning av judens lebensraum i det som idag kallas Palestina, används fortfarande av vissa judar som skäl för att bekriga invånare på platsen, nu senast i Gazakriget.
Juden i form av sionisten har, med bistånd av Storbritannien, USA och FN, skapat en fristad för judarna i Israel. Judar i förskingringen har försökt att vara smidiga i de olika länderna, men där har många judar bevarat sin religion, sin kultur och sitt språk, dvs de har integrerat sig, men inte assimilerat sig. Guds utvalda folk har fortsatt att vara ett folk i förskingringen.
Muslimen, efter att dess religion var skapad, har brett ut sig, och hade ett tag ett omfattande rike, med en muslimsk apartheid där muslimen var överordnad de erövrade folken, som fick finna sig i att betala en speciell skatt för icke-muslimer, eller för att bli förföljda. Det var muslimer i det ottomanska riket som genomförde det första folkmordet på 1900-talet genom det armeniska folkmordet 1915-16.
Det brutala kriget ligger också väl förpackad i religionen genom jihad och den vikingaliknade martyren, där den som dör i kriget mot de otrogna belönas med att få komma till himlen där deras synder förlåts och de erhåller 72 jungfrur som de kan bestiga, och som efter bestigningen åter blir jungfrur.
Muslimen lever i sina samhällen som första klassens medborgare. I den mån de vandrar till andra länder har vetenskapliga studier visat att många muslimer är oförmögna till både integration och absolut till assimilering. Deras religion lär ju att de bär den sista, riktiga och finala religionen, varför de naturligen inte ger upp den förmånen.
Således är vikingen, juden och muslimen alla tre krigiska. Men juden och muslimen skiljer sig från vikingen på en framträdande punkt, som är dagens tragedi, att de inte låter sig assimileras som vikingen, till det samhälle där de slår sig ner.
Om vi definierar barbaren som den som är ociviliserad, primitiv, hjärtlösa, grymma, råa, med en strävan att behålla sig som ett folk, vem är då barbar? Alla tre kan betecknas som barbarer, med undantaget att vikingen övergav sitt barbari och lät sig assimileras. Vikingens barbarkaraktär försvann i assimileringen, men judens och muslimens barbari inte försvann, vilket idag t ex Irans kvinnor och palestinierna i Gaza och på Västbanken får betala dyrt för.
Denna text är inte antisemitisk, eftersom den inte uttrycker judehat. Texten är inte heller islamofobisk, eftersom den använder fakta och inte är baserad på irrationell rädsla. Texten säger blott att på civilisationens stege står vikingen över juden och muslimen.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
