Muslimer har Mohammed som sin store profet. Judarna har David som en stor gestalt och numer judar en Davidsstjärna. De kristnas profet, tillika del av de trefaldige guden, är Jesus.
Mohammed var en krigshetsare, en krigsman, tillika en man som gav order om människors avrättning. Därtill var han, med våra mått, en pedofil. I dagens ljus framstår han som en vidrig individ.
David var också en krigshetsare, en som mördade med egen hand. Han var också en kåtbock av stora mått, där han tex skickade en gift man i döden på ett slagfält för att kunna lägra hans fru när hon blivit änka. Han skulle få gifta sig med Kung Sauls dotter om han förde med sig 100 förhudar från filistéer. Men han var ett mordiskt djur och dödade därför 200 filistéer och tog deras förhudar. I dagens ljus framstår han som en vidrig individ.
Trots att de framstår som vidriga människor är de två stora gestalter i de två religionerna. Man undrar vad det är för anhängare som dessa religioner har som kan lyfta upp sådana vidriga individer, som knappt ens kan betecknas som människor, och absolut inte som profeter värda någon som helst beundran. Att judarna bär en stjärna som kallas Davidstjärna och att muslimer betraktar Mohammed som en perfekt människa, ger envar rätt att ljudligt protestera mot judar och muslimer när de legitimerar dessa avgrundsdjupt onda människor.
Däremot må ingen med minsta våld kröka ett hår på deras huvuden, så som juden idag får erfara genom den florerande antisemitismen, senast genom terrorattentatet mot judarna i Sydney. Att känna avsmak inför religionernas hyllning av onda människor ger skäl till högljudda protester, men absolut inte att degradera sig till den nivån deras profeter befann sig på och en del av deras nutida anhängare befinner sig på, till våldets nivå.
Som tappert försvar för dessa vidriga människor kan anföras att de verkade i en annan tid. Man måste se deras agerande i det sammanhanget där de levde.
Det försvaret kan dock bemötas med både ett nej och ett ja.
Nej är ett svar! Man skall inte se deras agerande i ett historiskt sammanhang, ty dessa var ledda av guden, den allsmäktige, som verkar i all tid. Från dem som leds av gud skall man begära att de får del av gudens oändlighet och därför inte är bundna av tiden. Om man accepterar dem som barn av sin tid, då accepterar man också att guden är barn av sin tid, vilket är direkt konträrt till gudsbegreppet och dess oändlighet.
Ja är ett annat svar! Låt oss för all del se det i sammanhanget, där sammanhanget är religiösa profeter. Låt oss jämföra med den tredje profeten, Jesus. Han vandrade omkring och lade hand på andra människor, men inte som David och Mohammed, för att döda, utan för att lena, för att befria, för att uppväcka döda. Han spred liv, inte som Mohammed och David, som spred död. Han gick inte i våldsam strid mot någon. Han mördade ingen. Han begärde inte att människor skulle dödas. Tvärtom, han räddade kvinnan som judarna vill döda p g a att hon begått äktenskapsbrott, med orden: Den som varde utan skuld, kaste förste stenen.
Det förefaller som om judarna och muslimerna har två personer som förebilder som kan betecknas med att de är ociviliserade, primitiva, hjärtlösa, grymma och råa människor, dvs det som kan föras samman till ett kännetecknade begrepp på dem, att de, Muhammed och David, var barbarer.
Åt dig lämnar jag nu att reflektera kring vad denna beteckning av deras profeter som barbarer säger om religionerna och om vad det säger om anhängarna, och jämför då gärna med den tredje religionens profet, som framstår som en …ja, som en mänsklig människa.
I morgon går jag vidare på barbartemat och frågar vem som är barbar. Är det den som ofta får bära epitetet, vår skandinaviska viking, eller är det juden eller muslimen?
Sven-Olof Yrjö Collin
Mohammed var en krigshetsare, en krigsman, tillika en man som gav order om människors avrättning. Därtill var han, med våra mått, en pedofil. I dagens ljus framstår han som en vidrig individ.
David var också en krigshetsare, en som mördade med egen hand. Han var också en kåtbock av stora mått, där han tex skickade en gift man i döden på ett slagfält för att kunna lägra hans fru när hon blivit änka. Han skulle få gifta sig med Kung Sauls dotter om han förde med sig 100 förhudar från filistéer. Men han var ett mordiskt djur och dödade därför 200 filistéer och tog deras förhudar. I dagens ljus framstår han som en vidrig individ.
Trots att de framstår som vidriga människor är de två stora gestalter i de två religionerna. Man undrar vad det är för anhängare som dessa religioner har som kan lyfta upp sådana vidriga individer, som knappt ens kan betecknas som människor, och absolut inte som profeter värda någon som helst beundran. Att judarna bär en stjärna som kallas Davidstjärna och att muslimer betraktar Mohammed som en perfekt människa, ger envar rätt att ljudligt protestera mot judar och muslimer när de legitimerar dessa avgrundsdjupt onda människor.
Däremot må ingen med minsta våld kröka ett hår på deras huvuden, så som juden idag får erfara genom den florerande antisemitismen, senast genom terrorattentatet mot judarna i Sydney. Att känna avsmak inför religionernas hyllning av onda människor ger skäl till högljudda protester, men absolut inte att degradera sig till den nivån deras profeter befann sig på och en del av deras nutida anhängare befinner sig på, till våldets nivå.
Som tappert försvar för dessa vidriga människor kan anföras att de verkade i en annan tid. Man måste se deras agerande i det sammanhanget där de levde.
Det försvaret kan dock bemötas med både ett nej och ett ja.
Nej är ett svar! Man skall inte se deras agerande i ett historiskt sammanhang, ty dessa var ledda av guden, den allsmäktige, som verkar i all tid. Från dem som leds av gud skall man begära att de får del av gudens oändlighet och därför inte är bundna av tiden. Om man accepterar dem som barn av sin tid, då accepterar man också att guden är barn av sin tid, vilket är direkt konträrt till gudsbegreppet och dess oändlighet.
Ja är ett annat svar! Låt oss för all del se det i sammanhanget, där sammanhanget är religiösa profeter. Låt oss jämföra med den tredje profeten, Jesus. Han vandrade omkring och lade hand på andra människor, men inte som David och Mohammed, för att döda, utan för att lena, för att befria, för att uppväcka döda. Han spred liv, inte som Mohammed och David, som spred död. Han gick inte i våldsam strid mot någon. Han mördade ingen. Han begärde inte att människor skulle dödas. Tvärtom, han räddade kvinnan som judarna vill döda p g a att hon begått äktenskapsbrott, med orden: Den som varde utan skuld, kaste förste stenen.
Det förefaller som om judarna och muslimerna har två personer som förebilder som kan betecknas med att de är ociviliserade, primitiva, hjärtlösa, grymma och råa människor, dvs det som kan föras samman till ett kännetecknade begrepp på dem, att de, Muhammed och David, var barbarer.
Åt dig lämnar jag nu att reflektera kring vad denna beteckning av deras profeter som barbarer säger om religionerna och om vad det säger om anhängarna, och jämför då gärna med den tredje religionens profet, som framstår som en …ja, som en mänsklig människa.
I morgon går jag vidare på barbartemat och frågar vem som är barbar. Är det den som ofta får bära epitetet, vår skandinaviska viking, eller är det juden eller muslimen?
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
