Vi köpte vårt hus i Öllsjö, bl a för att det hade ett stort rum där vårt mycket stora middagsbord fick plats. Vid det bordet har många middagar avätits. Bordet är ett mycket gediget bord med tjocka skivor och grova ben. Det skall försöka efterlikna ett franskt lantbord, från en bondgård, där många knivar skurit i bordskivan. Det var sprillans nytt när vi köpte det, och då såg det mycket använt ut. Det är ett smidigt mode eftersom man inte behöver vara hysteriskt rädd för att använda bordet.
Rummet där bordet ställdes kallar jag för matsal. Det är en rimlig beteckning, ty det är ett rum för mat, för att äta. En sal för mat, en matsal.
Dock inses att rummet inte är en sal, i betydelsen, stort rum, likt Spegelsalen i Versailles, eller en föreläsningssal. Men för mig betyder ordet sal något upplyft. En sal är inte vilket rum som helst, ty i salen sker helgade saker. Föreläsningssalen är inte ett rum, vilket som helst, utan en plats för föreläsningen, en föreläsningssal. Matsal är en plats där middagen hyllas, en matsal.
Men är beteckningen matsal ett tecken på min klassresa, som delvis ägt rum med andras erkännande, men kanske än mer i mitt eget erkännande?
I arbetarklasshemmet som jag kommer ifrån fanns också ett rum med ett stort bord, som enbart användes till de stora middagarna, jul, påsk och födelsedagar. Det rummet kallades finrummet. Till skillnad från min matsal, som används varje dag, till frukost, till middagar när jag och min fru är ensamma, användes mina föräldrars finrum enbart vid de stora festerna. Finrum kallades det kanske för att möblerna och utsmyckningen var finare där än i resten av huset. Dit fick man inte gå arbetsklädd. Det var fint, och skulle så förbli.
I min släkt har jag aldrig hört om en matsal, men åtskilliga i min släkt har finrum. Är beteckningen på rummen klassmässiga, varför jag, som glidit upp på klasstegen, har tagit till mig, omedvetet, en övre klass’ beteckning på arbetarklassens finrum?
Jag har en matsal, eftersom det är ett rum helgat för maten och dess gemenskap. Jag röker cigarr, eftersom det är gott. Jag dricker cognac, eftersom det är gott. Jag tycker illa om fotboll p g a den barbariska läktarkulturen. Jag läser Hegel, eftersom det är berusande champagne för förnuftet.
Allt detta har jag valt, medvetet och med insikt. Men de är också klassmarkörer. Markörer av klass skyr jag. Göra sig märkvärdig, är alltid min tanke. Men den som markerar klass kanske är som jag, som valt dessa medvetet.
Eller, gud förbjude, har klassen valt mig?
När jag började i gymnasiet gick jag till biblioteket för att lyssna på klassisk musik. Eftersom det var vad mina klasskompisar, kanske inte själva direkt lyssnade på, men hade med sig hemifrån. Jag satt där och lyssnade på Beethovens samtliga symfonier. Idag lyssnar jag gärna, för njutningens skull och för känslans skull, på Beethovens symfonier. Speciellt tycker jag om den åttonde. Den som sägs vara hans enklaste, mest lättsamma symfoni, t o m med inslag av melodiska skämt. Kanske lättsamheten är tilltalande för den som inte är född i den klass som lyssnar på Beethoven?
Outgrundlig är människan som gärna vill se att den valt beteckningen matsal, medan det kanske är precis tvärtom.
Den 29 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Rummet där bordet ställdes kallar jag för matsal. Det är en rimlig beteckning, ty det är ett rum för mat, för att äta. En sal för mat, en matsal.
Dock inses att rummet inte är en sal, i betydelsen, stort rum, likt Spegelsalen i Versailles, eller en föreläsningssal. Men för mig betyder ordet sal något upplyft. En sal är inte vilket rum som helst, ty i salen sker helgade saker. Föreläsningssalen är inte ett rum, vilket som helst, utan en plats för föreläsningen, en föreläsningssal. Matsal är en plats där middagen hyllas, en matsal.
Men är beteckningen matsal ett tecken på min klassresa, som delvis ägt rum med andras erkännande, men kanske än mer i mitt eget erkännande?
I arbetarklasshemmet som jag kommer ifrån fanns också ett rum med ett stort bord, som enbart användes till de stora middagarna, jul, påsk och födelsedagar. Det rummet kallades finrummet. Till skillnad från min matsal, som används varje dag, till frukost, till middagar när jag och min fru är ensamma, användes mina föräldrars finrum enbart vid de stora festerna. Finrum kallades det kanske för att möblerna och utsmyckningen var finare där än i resten av huset. Dit fick man inte gå arbetsklädd. Det var fint, och skulle så förbli.
I min släkt har jag aldrig hört om en matsal, men åtskilliga i min släkt har finrum. Är beteckningen på rummen klassmässiga, varför jag, som glidit upp på klasstegen, har tagit till mig, omedvetet, en övre klass’ beteckning på arbetarklassens finrum?
Jag har en matsal, eftersom det är ett rum helgat för maten och dess gemenskap. Jag röker cigarr, eftersom det är gott. Jag dricker cognac, eftersom det är gott. Jag tycker illa om fotboll p g a den barbariska läktarkulturen. Jag läser Hegel, eftersom det är berusande champagne för förnuftet.
Allt detta har jag valt, medvetet och med insikt. Men de är också klassmarkörer. Markörer av klass skyr jag. Göra sig märkvärdig, är alltid min tanke. Men den som markerar klass kanske är som jag, som valt dessa medvetet.
Eller, gud förbjude, har klassen valt mig?
När jag började i gymnasiet gick jag till biblioteket för att lyssna på klassisk musik. Eftersom det var vad mina klasskompisar, kanske inte själva direkt lyssnade på, men hade med sig hemifrån. Jag satt där och lyssnade på Beethovens samtliga symfonier. Idag lyssnar jag gärna, för njutningens skull och för känslans skull, på Beethovens symfonier. Speciellt tycker jag om den åttonde. Den som sägs vara hans enklaste, mest lättsamma symfoni, t o m med inslag av melodiska skämt. Kanske lättsamheten är tilltalande för den som inte är född i den klass som lyssnar på Beethoven?
Outgrundlig är människan som gärna vill se att den valt beteckningen matsal, medan det kanske är precis tvärtom.
Den 29 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
