I går berättade jag om ett projekt som kunde räknas hem med en kalkyl. Idag berättar jag om projekt där man inte gjort kalkyler, varför projekten inte var rationella.
Region Skåne skulle spara 20 miljoner genom att ta bort de skrivare varje medarbetare hade i sitt arbetsrum, till några större skrivare strategiskt utplacerade i lokalerna. Personalen, med läkarna i spetsen, klagade på att det tog tid från deras arbete med patienter. Regionen backade från sitt förslag och kommunikationschefen Mari Ljung skev: ”Vi hade en ambition att avveckla de små skrivarna, men insåg att tidsramen för att göra detta var för kort och tajmingen i stort inte blev bra, vilket vi beklagar.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/efter-lakarilska-over-hela-skane-nu-far-helena-i-knislinge-behalla-sin-skrivare
Kommunikationschefen nämner inte den grundliga utredning de rimligen gjort, som beräknar tiden och kostnaden för att läkaren reser sig upp, går ut från sitt rum, går bort till skrivaren, eventuellt köar till skrivaren, loggar in, klickar och har sig, och slutligen får ut sitt dokument, varefter den går tillbaka till sitt arbetsrum. Strax måste läkaren göra om allt detta, eller kanske redan omedelbart måste gå tillbaka eftersom den kanske glömt bort att ge skrivkommando till alla dokument de ville ha utskrivna. All denna tid tas från annan tid som läkaren utför, t ex patientkontakt, vilket innebär en kostnad, något givetvis utredaren av förslaget tagit i beaktande.
Att kommunikationschefen inte nämner den grundliga utredning och kalkyl som jag här beskrivit kan bero på att den inte finns, att kalkylen aldrig har gjorts. Kanske felet inte bestod i det flummiga ’tajming’, utan i bristande kalkyl?
På Linnéuniversitetet genomfördes en sk rationalisering där man placerade postfacken centralt istället för att, som tidigare, låta en person bära ut posten till medarbetarnas arbetsrum. Jag och några andra ekonomer, hängivna kalkylen, räknade ut tiden det tog för envar att gå till postrummet och ta sin post relativt tiden det tog för en person att bära ut posten. Föga förvånande tog det mer tid för personalen att hämta sin post än att få den utburen. Därefter gjorde vi en skönsmässig kalkyl över arbetskostnaden för personen som bar ut posten och jämförde med arbetskostnaden för personalen. Kostnaden blev mycket större för den centraliserade posten än för utbärningen. Vi hävdade, med kalkylen som grund, att rationaliseringen blott kunde ske genom att personalen arbetade mer, eller, likt läkarna, tvingades dra ner på annan tid, t ex studentkontakt. Rationaliseringen minskade därför universitetets effektivitet.
På Högskolan Kristianstad, men även på många andra högskolor, genomfördes Ladokreformen, vilken innebar att den tidigare arbetsprocessen, där lärarna lämnade de rättade tentorna till en sekreterare som förde in resultaten i Ladoksystemet, ersattes av, vad som kallades digitalisering, att varje rättande lärare gick in i Ladoksystemet och skrev in resultaten efter att ha rättat tentorna. Jag efterlyste som besatt den grundliga utredning som gjorts, vilken visade på att detta var en effektivisering av högskolans arbete. Folk blev arga på mig och jag fick möta mycket irritation, vilket slutligen ledde till att jag kallades till HR-funktionen (Human Repression-funktionen). Men jag, som ekonom, som tror på ekonomi som rationell vetenskap, ville ju blott se hur effektivitetsberäkningen gått till. Istället för att en person, specialiserad på Ladoksystemet, därvid med högre hastighet i införandet av tentaresultaten och med högre tillförlitlighet, och sannolikt med lägre lönekostnad, skulle nu genuina amatörer på Ladoksystemet, lärarna, med sannolikt högre lön, med lägre grad av tillförlitlighet och hastighet, skulle föra in uppgifterna. För mig föreföll den sk rationaliseringen innebära sämre instansning, mer tidsförbrukning för instansningen, till en högre lönekostnad, och, med lärare som därmed fick avstå t ex studentkontakt, vilket rimligen borde ses av högskolan som lärarnas primära arbetsuppgift. Ladokreformen var därför en irrationell ineffektivitetsåtgärd, men som gavs den positiva benämningen ’digitalisering’.
Det tycks som om de gamla tidsstudierna ersatts av flummiga påhitt, utan kalkyl och effektivitetsbeaktande. Taylor, med sitt tidtagarur på 1880-talet, som lade grunden för rationalisering av arbetsmoment, har glömts bort. Blott läraren i företagsekonomi, när den gjort sin instansning av tentaresultat, går till föreläsningssalen och föreläser om Taylor och om rationella kalkyler som rationella beslutsunderlag. Det man lär ut, tillämpar man inte.
Den 15 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Region Skåne skulle spara 20 miljoner genom att ta bort de skrivare varje medarbetare hade i sitt arbetsrum, till några större skrivare strategiskt utplacerade i lokalerna. Personalen, med läkarna i spetsen, klagade på att det tog tid från deras arbete med patienter. Regionen backade från sitt förslag och kommunikationschefen Mari Ljung skev: ”Vi hade en ambition att avveckla de små skrivarna, men insåg att tidsramen för att göra detta var för kort och tajmingen i stort inte blev bra, vilket vi beklagar.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/efter-lakarilska-over-hela-skane-nu-far-helena-i-knislinge-behalla-sin-skrivare
Kommunikationschefen nämner inte den grundliga utredning de rimligen gjort, som beräknar tiden och kostnaden för att läkaren reser sig upp, går ut från sitt rum, går bort till skrivaren, eventuellt köar till skrivaren, loggar in, klickar och har sig, och slutligen får ut sitt dokument, varefter den går tillbaka till sitt arbetsrum. Strax måste läkaren göra om allt detta, eller kanske redan omedelbart måste gå tillbaka eftersom den kanske glömt bort att ge skrivkommando till alla dokument de ville ha utskrivna. All denna tid tas från annan tid som läkaren utför, t ex patientkontakt, vilket innebär en kostnad, något givetvis utredaren av förslaget tagit i beaktande.
Att kommunikationschefen inte nämner den grundliga utredning och kalkyl som jag här beskrivit kan bero på att den inte finns, att kalkylen aldrig har gjorts. Kanske felet inte bestod i det flummiga ’tajming’, utan i bristande kalkyl?
På Linnéuniversitetet genomfördes en sk rationalisering där man placerade postfacken centralt istället för att, som tidigare, låta en person bära ut posten till medarbetarnas arbetsrum. Jag och några andra ekonomer, hängivna kalkylen, räknade ut tiden det tog för envar att gå till postrummet och ta sin post relativt tiden det tog för en person att bära ut posten. Föga förvånande tog det mer tid för personalen att hämta sin post än att få den utburen. Därefter gjorde vi en skönsmässig kalkyl över arbetskostnaden för personen som bar ut posten och jämförde med arbetskostnaden för personalen. Kostnaden blev mycket större för den centraliserade posten än för utbärningen. Vi hävdade, med kalkylen som grund, att rationaliseringen blott kunde ske genom att personalen arbetade mer, eller, likt läkarna, tvingades dra ner på annan tid, t ex studentkontakt. Rationaliseringen minskade därför universitetets effektivitet.
På Högskolan Kristianstad, men även på många andra högskolor, genomfördes Ladokreformen, vilken innebar att den tidigare arbetsprocessen, där lärarna lämnade de rättade tentorna till en sekreterare som förde in resultaten i Ladoksystemet, ersattes av, vad som kallades digitalisering, att varje rättande lärare gick in i Ladoksystemet och skrev in resultaten efter att ha rättat tentorna. Jag efterlyste som besatt den grundliga utredning som gjorts, vilken visade på att detta var en effektivisering av högskolans arbete. Folk blev arga på mig och jag fick möta mycket irritation, vilket slutligen ledde till att jag kallades till HR-funktionen (Human Repression-funktionen). Men jag, som ekonom, som tror på ekonomi som rationell vetenskap, ville ju blott se hur effektivitetsberäkningen gått till. Istället för att en person, specialiserad på Ladoksystemet, därvid med högre hastighet i införandet av tentaresultaten och med högre tillförlitlighet, och sannolikt med lägre lönekostnad, skulle nu genuina amatörer på Ladoksystemet, lärarna, med sannolikt högre lön, med lägre grad av tillförlitlighet och hastighet, skulle föra in uppgifterna. För mig föreföll den sk rationaliseringen innebära sämre instansning, mer tidsförbrukning för instansningen, till en högre lönekostnad, och, med lärare som därmed fick avstå t ex studentkontakt, vilket rimligen borde ses av högskolan som lärarnas primära arbetsuppgift. Ladokreformen var därför en irrationell ineffektivitetsåtgärd, men som gavs den positiva benämningen ’digitalisering’.
Det tycks som om de gamla tidsstudierna ersatts av flummiga påhitt, utan kalkyl och effektivitetsbeaktande. Taylor, med sitt tidtagarur på 1880-talet, som lade grunden för rationalisering av arbetsmoment, har glömts bort. Blott läraren i företagsekonomi, när den gjort sin instansning av tentaresultat, går till föreläsningssalen och föreläser om Taylor och om rationella kalkyler som rationella beslutsunderlag. Det man lär ut, tillämpar man inte.
Den 15 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
