…gör en tokig.
Du kan säga: Detta är en unik stol. Men det är en falsk utsaga. Ty om föremålet kan du säga att det är en stol. Det innebär att den delar ett eller flera attribut som gör det möjligt för dig att kalla den för en stol. Därigenom är den inte alls unik, utan reduceras till den mängd av föremål som är stol. För att kunna se dess unikhet måste den degraderas till något allmänt, till en stol. Det särskilda försvinner, och måste försvinna, ty utan det allmänna, dvs de aspekter som gör den till stol, kan du överhuvudtaget inte uttala dig om föremålet. När du väl reducerat det särskilda till det allmänna, till en stol, kan du finna det särskilda, det som gör att just den stolen skiljer sig från alla andra stolar, förutom att den är en stol. Blott genom att bli allmän, kan den bli särskild.
Du kan säga: Nu läser jag Hegels fenomenologi. Men när du börjar säga det, har redan nuet försvunnit och det du refererar till är inte nuet utan dåtiden, det som var då du började säga: Nu läser jag Hegel. Inte ens tanken är så snabb att den kan hålla kvar nuet, ty även tanken förbrukar tid, varför innan du tänkt tanken färdig, att nu läser jag Hegel, har nuet försvunnit.
Nuet är det som vi lever i, som alltid försvinner för att alltid ha funnits.
Detta Nu påminner om den matematiska pricken. Den är något som finns, men som inte finns i de dimensioner som vi brukar förknippa med föremål, dvs utsträckning. Pricken är ett föremål som blott har befintlighet, men inte utsträckning. Pricken intar en plats i ett koordinatsystem, där den har en position, men en position som är utan utsträckning. Pricken är en befintlighet utan utsträckning, utan volym. För att kunna se en prick, måste den ha utsträckning. Men då är det inte längre en prick, utan en kropp. Pricken finns, den kan upplevas som en befintlighet, men den finns inte som kropp. Således kan vi erfara något som inte kan observeras.
Således, om man reflekterar för mycket, blir mycket tokigt. Det är därför opraktiskt att reflektera för mycket. Om man inte gör det till stor konst, ty då blir man en filosof som fortfarande läses och har inflytande, mer än 200 år efter att man reflekterade.
Den 9 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Du kan säga: Detta är en unik stol. Men det är en falsk utsaga. Ty om föremålet kan du säga att det är en stol. Det innebär att den delar ett eller flera attribut som gör det möjligt för dig att kalla den för en stol. Därigenom är den inte alls unik, utan reduceras till den mängd av föremål som är stol. För att kunna se dess unikhet måste den degraderas till något allmänt, till en stol. Det särskilda försvinner, och måste försvinna, ty utan det allmänna, dvs de aspekter som gör den till stol, kan du överhuvudtaget inte uttala dig om föremålet. När du väl reducerat det särskilda till det allmänna, till en stol, kan du finna det särskilda, det som gör att just den stolen skiljer sig från alla andra stolar, förutom att den är en stol. Blott genom att bli allmän, kan den bli särskild.
Du kan säga: Nu läser jag Hegels fenomenologi. Men när du börjar säga det, har redan nuet försvunnit och det du refererar till är inte nuet utan dåtiden, det som var då du började säga: Nu läser jag Hegel. Inte ens tanken är så snabb att den kan hålla kvar nuet, ty även tanken förbrukar tid, varför innan du tänkt tanken färdig, att nu läser jag Hegel, har nuet försvunnit.
Nuet är det som vi lever i, som alltid försvinner för att alltid ha funnits.
Detta Nu påminner om den matematiska pricken. Den är något som finns, men som inte finns i de dimensioner som vi brukar förknippa med föremål, dvs utsträckning. Pricken är ett föremål som blott har befintlighet, men inte utsträckning. Pricken intar en plats i ett koordinatsystem, där den har en position, men en position som är utan utsträckning. Pricken är en befintlighet utan utsträckning, utan volym. För att kunna se en prick, måste den ha utsträckning. Men då är det inte längre en prick, utan en kropp. Pricken finns, den kan upplevas som en befintlighet, men den finns inte som kropp. Således kan vi erfara något som inte kan observeras.
Således, om man reflekterar för mycket, blir mycket tokigt. Det är därför opraktiskt att reflektera för mycket. Om man inte gör det till stor konst, ty då blir man en filosof som fortfarande läses och har inflytande, mer än 200 år efter att man reflekterade.
Den 9 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
