Christer Hugo, numer avkragad präst, uteslöts från sin gärning som präst av Svenska kyrkan p g a att han problematiserade gudsbegreppet och öppet erkände att han inte trodde på Bibelns gud, den ingripande guden som lägger sig i människors liv, utan ser gud som ett uttryck för människans inre andlighet. Han ville ha en debatt om hur Bibelns texter används, men kastades ut från kyrkan. (se länk)
Kristna, och än mer, Svenska Kyrkan, är monument av hyckleri. De använder passande texter från Bibeln som guds ord, t ex de magiska orden av Jesus, att den som är utan skuld kaste förste stenen. De bortser däremot från andra ord, som att en kvinna som inte är oskuld vid giftermålet skall tas till sin fars dörr och där stenas till döds. De senare orden lägger man smidigt åt sidan med hänvisning till att de antingen är tagna ur sin kontext, eller att de skall ses i sitt historiska sammanhang, vilket är något som Jesu ord om stenen inte belastas med. De kristna har Bibeln som en plocke-pinn-stack, där man tar vad man behöver och vill, och lämnar den andra till kontext eller historia. Jag brukar hävda att principen för det kristna tagandet i plocke-pinn-stacken är inte kristen moral, utan den rådande moralen. Numer passar det, men bara nästan, att hävda kontextuell förståelse av utsagan om att kvinnan tige i församlingen, medan några, de sk kvinnoprästmotståndarna, hävdar att det är lika giltigt som budordet att du inte skall döda.
Prästen som avkragas har börjat se bibeln som jag ser den, en textuppsättning där somt inte passar in i ett modernt samhälle. Han tycks ha en liknande uppfattning om människans andlighet som jag har, med skillnad att han kallar det gud och jag kallar det mänsklighet.
Men han tog striden om gudsbegreppet! Och han förlorade striden. En man som jag gillar. Som vågar följa Kant och Upplysningens imperativ, att våga tänka själv, och därefter, vågar uttrycka det.
Men sedan ytterligare en uppgift i artikeln. Han fyllde 65 år i år. Han kunde därför ta avskedet, avkragningen, genom att gå i pension. Om det spelade någon roll för hans agerande kan blott han, om ens det, svara på. Men man kan misstänka att villigheten att ta strid ökar när risken för finansiell katastrof minskar eller när man inte behöver söka ny inkomst. Hade han tagit samma strid, hade han vågat medge sitt gudstvivel om han hade varit 40 år, med familj att försörja? När han nu begär att andra skall delta i debatten, skall de följa hans inkomstrelaterade agerande, att de som kan stå risken med avsked, med avkragning?
Så tänker jag på mig själv. Jag, som vid 61 års ålder, skrev en debattartikel där jag tog strid mot högskolans rektorn och hans anhangs beslut att låta ekonomutbildningarna ordnas efter FN:s program om hållbarhet. Likt kyrkans gudsdogm som inte kunde ifrågasättas, kunde inte hållbarhetsdogmen ifrågasättas. Jag blev utköpt av den hållbarhetstestuggande ledningen och stod utan inkomst och anställning när jag var 63 år gammal.
Jag hade, sedan minst tio år, haft kontroll på mina pensionspengar. Jag hade kontroll på min familjs besparingar. Och jag trodde, vilket var naivt, att mitt goda rykte som lärare skulle ge mig tillfällighetsarbete här och där. När jag agerade mot högskoleledningen insåg jag risken, men visste att det inte skulle dra ner mig och min familj i fattigdom, ja, inte ens i skam och vanära, trots att jag, likt prästen, blev omskriven i lokaltidningen som utköpt, med namn och allt.
Jag hade, vad som vulgärt uttrycks, ett fuck-off kapital, ett ’dra-åt-helvete’-kapital (andra uttryck är pippi-pengar eller frihetspengar). Jag, precis som prästen, kunde följa vår plikt, vår röst, vår moral, kanske p g a vårt ’dra-åt-helvete’-kapital. En präst som är 40 år, med samma tvivel, kanske inte vågade innan, och definitivt avstod efter hans avkragning, från att ge sig in i debatten. Likt högskolans personal mycket väl förstod att underordna sig, kanske på ett smidigt och insmilade sätt, ledningens hållbarhetstestuggande.
Jag vill gärna tro om mig själv att jag skulle ha reagerat på samma sätt mot högskoleledningens oblyga angrepp på den akademiska friheten, oavsett storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital, eftersom det var min professionella plikt att värna den akademiska friheten. Men likt prästen, inföll mitt agerande lämpligt relativt storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital. Kanske vi bägge kan misstänkas för att ha haft den ytterst rationella kalkylen att vi var i en situation där vi kunde stå upp för våra ideal.
Mot den misstanken kan anföras att jag, sannolikt likt prästen, identifierade mig så starkt med min yrkesroll, att förlusten av, inte inkomsten, men rollen, innebar en livsförlust. Prästen och professorn är inte arbeten, utan en livssituation, ett liv. Att inte få diskutera med doktorander och studenter, att inte få föreläsa om företagsstyrningens hemligheter, att inte utveckla teori med andra till artiklar, var en förlust i mitt liv, trots att jag kunde äta mig mätt på mitt bröd.
Så som vi, professorn och prästen, uppfattade våra roller, som var våra liv, kunde vi inte göra annat än det som innebar att vi förlorade våra roller.
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svd.se/a/W09RoK/prasten-christer-hugo-lamnar-prastambetet-anmaldes-till-domkapitlet-efter-farval-till-bibelns-gud
Kristna, och än mer, Svenska Kyrkan, är monument av hyckleri. De använder passande texter från Bibeln som guds ord, t ex de magiska orden av Jesus, att den som är utan skuld kaste förste stenen. De bortser däremot från andra ord, som att en kvinna som inte är oskuld vid giftermålet skall tas till sin fars dörr och där stenas till döds. De senare orden lägger man smidigt åt sidan med hänvisning till att de antingen är tagna ur sin kontext, eller att de skall ses i sitt historiska sammanhang, vilket är något som Jesu ord om stenen inte belastas med. De kristna har Bibeln som en plocke-pinn-stack, där man tar vad man behöver och vill, och lämnar den andra till kontext eller historia. Jag brukar hävda att principen för det kristna tagandet i plocke-pinn-stacken är inte kristen moral, utan den rådande moralen. Numer passar det, men bara nästan, att hävda kontextuell förståelse av utsagan om att kvinnan tige i församlingen, medan några, de sk kvinnoprästmotståndarna, hävdar att det är lika giltigt som budordet att du inte skall döda.
Prästen som avkragas har börjat se bibeln som jag ser den, en textuppsättning där somt inte passar in i ett modernt samhälle. Han tycks ha en liknande uppfattning om människans andlighet som jag har, med skillnad att han kallar det gud och jag kallar det mänsklighet.
Men han tog striden om gudsbegreppet! Och han förlorade striden. En man som jag gillar. Som vågar följa Kant och Upplysningens imperativ, att våga tänka själv, och därefter, vågar uttrycka det.
Men sedan ytterligare en uppgift i artikeln. Han fyllde 65 år i år. Han kunde därför ta avskedet, avkragningen, genom att gå i pension. Om det spelade någon roll för hans agerande kan blott han, om ens det, svara på. Men man kan misstänka att villigheten att ta strid ökar när risken för finansiell katastrof minskar eller när man inte behöver söka ny inkomst. Hade han tagit samma strid, hade han vågat medge sitt gudstvivel om han hade varit 40 år, med familj att försörja? När han nu begär att andra skall delta i debatten, skall de följa hans inkomstrelaterade agerande, att de som kan stå risken med avsked, med avkragning?
Så tänker jag på mig själv. Jag, som vid 61 års ålder, skrev en debattartikel där jag tog strid mot högskolans rektorn och hans anhangs beslut att låta ekonomutbildningarna ordnas efter FN:s program om hållbarhet. Likt kyrkans gudsdogm som inte kunde ifrågasättas, kunde inte hållbarhetsdogmen ifrågasättas. Jag blev utköpt av den hållbarhetstestuggande ledningen och stod utan inkomst och anställning när jag var 63 år gammal.
Jag hade, sedan minst tio år, haft kontroll på mina pensionspengar. Jag hade kontroll på min familjs besparingar. Och jag trodde, vilket var naivt, att mitt goda rykte som lärare skulle ge mig tillfällighetsarbete här och där. När jag agerade mot högskoleledningen insåg jag risken, men visste att det inte skulle dra ner mig och min familj i fattigdom, ja, inte ens i skam och vanära, trots att jag, likt prästen, blev omskriven i lokaltidningen som utköpt, med namn och allt.
Jag hade, vad som vulgärt uttrycks, ett fuck-off kapital, ett ’dra-åt-helvete’-kapital (andra uttryck är pippi-pengar eller frihetspengar). Jag, precis som prästen, kunde följa vår plikt, vår röst, vår moral, kanske p g a vårt ’dra-åt-helvete’-kapital. En präst som är 40 år, med samma tvivel, kanske inte vågade innan, och definitivt avstod efter hans avkragning, från att ge sig in i debatten. Likt högskolans personal mycket väl förstod att underordna sig, kanske på ett smidigt och insmilade sätt, ledningens hållbarhetstestuggande.
Jag vill gärna tro om mig själv att jag skulle ha reagerat på samma sätt mot högskoleledningens oblyga angrepp på den akademiska friheten, oavsett storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital, eftersom det var min professionella plikt att värna den akademiska friheten. Men likt prästen, inföll mitt agerande lämpligt relativt storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital. Kanske vi bägge kan misstänkas för att ha haft den ytterst rationella kalkylen att vi var i en situation där vi kunde stå upp för våra ideal.
Mot den misstanken kan anföras att jag, sannolikt likt prästen, identifierade mig så starkt med min yrkesroll, att förlusten av, inte inkomsten, men rollen, innebar en livsförlust. Prästen och professorn är inte arbeten, utan en livssituation, ett liv. Att inte få diskutera med doktorander och studenter, att inte få föreläsa om företagsstyrningens hemligheter, att inte utveckla teori med andra till artiklar, var en förlust i mitt liv, trots att jag kunde äta mig mätt på mitt bröd.
Så som vi, professorn och prästen, uppfattade våra roller, som var våra liv, kunde vi inte göra annat än det som innebar att vi förlorade våra roller.
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svd.se/a/W09RoK/prasten-christer-hugo-lamnar-prastambetet-anmaldes-till-domkapitlet-efter-farval-till-bibelns-gud
RSS-flöde
