Jag hade fel. Eller snarare, jag hade inte helt rätt.
Jag har precis publicerat, tillsammans med docent Elin Smith, en artikel som hävdar att föreställningen om delegerade äganderätter har sin relevans, men måste kompletteras med en än mer empiriskt relevant föreställning om en konstellation, inte av äganderätter utan av styrningsrätter.
(https://virtusinterpress.org/Governance-delegation-or-constellation-An-empirical-study-of-corporate-governance-in-a-Swedish-municipal-corporation-in-the-waste-industry.html )
Jag har, sedan mitten av 1980-talet och fram till idag, främst använt teorier som på ett eller annat sätt använt delegationstanken, dvs att ägarna har rättigheter som de sedan delegerar ner, till styrelse, företagsledning och in i bolagets organisation. Det har ju gått ganska bra. Jag har fått signifikans vid statistiska tester och blivit professor i företagsstyrning.
I min avhandling skrev jag, vad min opponent vid slutseminariet ansåg vara, om inte upprörande, så kontroversiellt: ”Verkligheten ges satan.” (s. 79) Det var kanske onödigt dramatiserande av min ontologiska ståndpunkt, att verkligheten är ett Ting-i-Sig, som vi inte kan veta något om, eftersom vår kunskap är blott så som Tinget-i-sig framstår för oss, genom våra kategorier, begrepp och teorier. Jag tog den ståndpunkten till vad jag tyckte var dess logiska ändpunkt, att blott arbeta med begrepp och med teorier, och därefter att, via deduktionen från dem, skapa hypoteser som testades mot data, vilka är en konstruerad verklighet som består av mina skapade variabler som fyllts med observationer. Verklighetens verklighet var långt borta och oåtkomlig.
Deduktionens motsats, induktionen, kunde jag inte och kan inte acceptera principiellt, i den mån den är sann induktion, dvs kategorilöst observerande. Att inducera kunskap om t ex företagsstyrning förutsätter ju begreppet företagsstyrning, vilket förutsätter begreppen företag och styrning, vilka i sin tur förutsätter o s v.
Jag har därför inte ägnat mig åt studier med induktiv metod, inte ens den induktiva metod som ibland lösligt kallas kvalitativ metod, som kräver att man skall förstå och inte enbart förklara. Jag har också använt den värderingen i min undervisning, varför de jag handlett som kandidater, magistrar och doktorander har tenderat att använda deduktiva ansatser. Jag har hävdat att den svagare form av induktion som kan användas, t ex grounded theory, bäst kan utföras av mycket erfarna forskare, ty det krävs att man i sitt observerande kan inse hur man kan vara vägledd av implicita kategorier, begrepp och teorier.
Jag har nu, som kanske mina två sista publicerade artiklar, använt varianter av induktion. Därmed bekräftar jag mitt påstående att det krävs rik erfarenhet (nästan 40 år) av begrepp, teorier och forskningsvana för att kunna använda induktion på ett godtagbart, kritiskt sätt.
Den artikel jag nu publicerat med Smith använder ett kategorischema som består av en uppsättning styrningsbegrepp som inte rymmer föreställningen om delegation. Med det schemat som vägledare i vår datainsamling gjorde vi en enfallsstudie av ett bolag, där vi deltog som observatörer vid ledningsgruppsmöten och styrelsemöten, kompletterat med intervjuer av folk i bolaget och kring bolaget, och med offentliga data från bolaget och kring bolaget.
Med vår kunskap, vår forskningserfarenhet och med användande av kategorischemat skapade vi en tolkning av styrningen av bolaget, med påverkanspilar och relationer. När vi gjorde en bild av den tolkningen, kunde vi inte skönja någon delegation av ägarrättigheter. I stället fanns styrningsimpulser och påverkan lite här och där. Vi fann inte en tydlig styrning från ägaren, via bolagsstämma och styrelse till företagsledningen och sedan ner i organisationen. Det kanske viktigaste inducerade begreppet vi fick fram var ’interaktiv styrning’, en sorts ömsesidighet där flera parter deltog i styrning upp och ner, ner och upp, till höger och till vänster. Därav hävdar vi som slutsats att det finns minst två typer av styrning, delegation av äganderätter och konstellationer av styrningsrättigheter.
När mitt yrkesliv är till ända avslutar jag således med att hävda att det jag använt under hela mitt yrkesliv inte var rätt, men det var inte heller fel, utan ofullständigt. Styrning kan ske, och sker, delegerat och med konstellation, ibland samtidigt och ibland sekventiellt. Detta kom fram med hjälp av en metod som jag dittills undvikit, delvis av ontologiska skäl, men främst p g a min oerfarenhet. Därmed kunde jag avsluta mitt yrkesliv med en hård, men utvecklande kritik mot mitt yrkeslivs resultat.
Jag har talat och skrivit mycket om Sapere aude, Upplysningens slagord, att våga tänka. Det kostade mig min professorstjänst år 2018. Nu har det kostat mig en kritik av två grundstenar i mitt yrkeslivs, delegation och deduktion.
Kritiken är en kostnad jag gärna, och med stolthet, bär. Ty jag har därmed bevisat mitt mottos sanning, det fruktbara i att tänka, att våga släppa loss, att ifrågasätta, att pröva nytt.
Smiths och min artikel visar på Upplysningens sanning, att våga tänka.
Den 25 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag har precis publicerat, tillsammans med docent Elin Smith, en artikel som hävdar att föreställningen om delegerade äganderätter har sin relevans, men måste kompletteras med en än mer empiriskt relevant föreställning om en konstellation, inte av äganderätter utan av styrningsrätter.
(https://virtusinterpress.org/Governance-delegation-or-constellation-An-empirical-study-of-corporate-governance-in-a-Swedish-municipal-corporation-in-the-waste-industry.html )
Jag har, sedan mitten av 1980-talet och fram till idag, främst använt teorier som på ett eller annat sätt använt delegationstanken, dvs att ägarna har rättigheter som de sedan delegerar ner, till styrelse, företagsledning och in i bolagets organisation. Det har ju gått ganska bra. Jag har fått signifikans vid statistiska tester och blivit professor i företagsstyrning.
I min avhandling skrev jag, vad min opponent vid slutseminariet ansåg vara, om inte upprörande, så kontroversiellt: ”Verkligheten ges satan.” (s. 79) Det var kanske onödigt dramatiserande av min ontologiska ståndpunkt, att verkligheten är ett Ting-i-Sig, som vi inte kan veta något om, eftersom vår kunskap är blott så som Tinget-i-sig framstår för oss, genom våra kategorier, begrepp och teorier. Jag tog den ståndpunkten till vad jag tyckte var dess logiska ändpunkt, att blott arbeta med begrepp och med teorier, och därefter att, via deduktionen från dem, skapa hypoteser som testades mot data, vilka är en konstruerad verklighet som består av mina skapade variabler som fyllts med observationer. Verklighetens verklighet var långt borta och oåtkomlig.
Deduktionens motsats, induktionen, kunde jag inte och kan inte acceptera principiellt, i den mån den är sann induktion, dvs kategorilöst observerande. Att inducera kunskap om t ex företagsstyrning förutsätter ju begreppet företagsstyrning, vilket förutsätter begreppen företag och styrning, vilka i sin tur förutsätter o s v.
Jag har därför inte ägnat mig åt studier med induktiv metod, inte ens den induktiva metod som ibland lösligt kallas kvalitativ metod, som kräver att man skall förstå och inte enbart förklara. Jag har också använt den värderingen i min undervisning, varför de jag handlett som kandidater, magistrar och doktorander har tenderat att använda deduktiva ansatser. Jag har hävdat att den svagare form av induktion som kan användas, t ex grounded theory, bäst kan utföras av mycket erfarna forskare, ty det krävs att man i sitt observerande kan inse hur man kan vara vägledd av implicita kategorier, begrepp och teorier.
Jag har nu, som kanske mina två sista publicerade artiklar, använt varianter av induktion. Därmed bekräftar jag mitt påstående att det krävs rik erfarenhet (nästan 40 år) av begrepp, teorier och forskningsvana för att kunna använda induktion på ett godtagbart, kritiskt sätt.
Den artikel jag nu publicerat med Smith använder ett kategorischema som består av en uppsättning styrningsbegrepp som inte rymmer föreställningen om delegation. Med det schemat som vägledare i vår datainsamling gjorde vi en enfallsstudie av ett bolag, där vi deltog som observatörer vid ledningsgruppsmöten och styrelsemöten, kompletterat med intervjuer av folk i bolaget och kring bolaget, och med offentliga data från bolaget och kring bolaget.
Med vår kunskap, vår forskningserfarenhet och med användande av kategorischemat skapade vi en tolkning av styrningen av bolaget, med påverkanspilar och relationer. När vi gjorde en bild av den tolkningen, kunde vi inte skönja någon delegation av ägarrättigheter. I stället fanns styrningsimpulser och påverkan lite här och där. Vi fann inte en tydlig styrning från ägaren, via bolagsstämma och styrelse till företagsledningen och sedan ner i organisationen. Det kanske viktigaste inducerade begreppet vi fick fram var ’interaktiv styrning’, en sorts ömsesidighet där flera parter deltog i styrning upp och ner, ner och upp, till höger och till vänster. Därav hävdar vi som slutsats att det finns minst två typer av styrning, delegation av äganderätter och konstellationer av styrningsrättigheter.
När mitt yrkesliv är till ända avslutar jag således med att hävda att det jag använt under hela mitt yrkesliv inte var rätt, men det var inte heller fel, utan ofullständigt. Styrning kan ske, och sker, delegerat och med konstellation, ibland samtidigt och ibland sekventiellt. Detta kom fram med hjälp av en metod som jag dittills undvikit, delvis av ontologiska skäl, men främst p g a min oerfarenhet. Därmed kunde jag avsluta mitt yrkesliv med en hård, men utvecklande kritik mot mitt yrkeslivs resultat.
Jag har talat och skrivit mycket om Sapere aude, Upplysningens slagord, att våga tänka. Det kostade mig min professorstjänst år 2018. Nu har det kostat mig en kritik av två grundstenar i mitt yrkeslivs, delegation och deduktion.
Kritiken är en kostnad jag gärna, och med stolthet, bär. Ty jag har därmed bevisat mitt mottos sanning, det fruktbara i att tänka, att våga släppa loss, att ifrågasätta, att pröva nytt.
Smiths och min artikel visar på Upplysningens sanning, att våga tänka.
Den 25 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
