Mannekängen går på catwalken och blir sedd, där den bär de kläder som skall förevisas. Mannekängen kromar sig så som mannekänger gör. Den blir sedd, och, med all rätt, beundrad för sin skönhet.
Idag fylls de sociala medierna av, speciellt unga kvinnor, som spelar in videos där det främsta inslaget är deras ansikte eller delar av eller hela deras kropp. Ofta utför de inga speciella prestationer, som gymnastiska saker eller säger lustiga saker. De blott förevisar sig själva. De låter sig bli sedda, som om de vill bli sedda. Skillnaden relativt mannekängen är att de inte har något annat att visa upp än sig själva. Med bägge vill bli sedda.
Några gånger har jag, som handledande lärare, fått skriftliga omdömen på uppsatskursers studentutvärderingar, där det stått: ’Du är den första som sett mig’. Jag tar det som ett oerhört bra betyg, ty det säger att studenten känt att den erkänts som människa. Den har blivit sedd.
Jag har gjort några turer i sjukvården och där mött sjukskötare och läkare. I allmänhet har jag känt samma som studenten, att de har sett mig, att de erkänt mig som människa. Jag känner att jag blivit sedd, inte blott som kropp som skall undersökas, utan som en levande individ.
Att bli sedd innebär att omgivningen, gruppen av människor runt catwalken, klickarna på sociala medier, handledaren och sjukvårdaren har erkänt individen som människa och inte reducerat den till ett objekt.
Då frågar jag mig, med tanke på att jag varit föreläsande och handledande lärare under 40 år, om en viktig drivkraft hos mig varit behovet att bli sedd. När jag ställer mig vid katedern, inför 40 studenter som tittar på mig, uppfylls då en viktig beståndsdel i tillfredsställelsen i mitt arbete, att som lärare bli sedd?
Ingår jag, som föreläsare och handledare, i den grupp av människor, mannekänger, vackra unga flickor, förringade studenter, som tycks ha ett behov av att bli sedda?
Den 12 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag fylls de sociala medierna av, speciellt unga kvinnor, som spelar in videos där det främsta inslaget är deras ansikte eller delar av eller hela deras kropp. Ofta utför de inga speciella prestationer, som gymnastiska saker eller säger lustiga saker. De blott förevisar sig själva. De låter sig bli sedda, som om de vill bli sedda. Skillnaden relativt mannekängen är att de inte har något annat att visa upp än sig själva. Med bägge vill bli sedda.
Några gånger har jag, som handledande lärare, fått skriftliga omdömen på uppsatskursers studentutvärderingar, där det stått: ’Du är den första som sett mig’. Jag tar det som ett oerhört bra betyg, ty det säger att studenten känt att den erkänts som människa. Den har blivit sedd.
Jag har gjort några turer i sjukvården och där mött sjukskötare och läkare. I allmänhet har jag känt samma som studenten, att de har sett mig, att de erkänt mig som människa. Jag känner att jag blivit sedd, inte blott som kropp som skall undersökas, utan som en levande individ.
Att bli sedd innebär att omgivningen, gruppen av människor runt catwalken, klickarna på sociala medier, handledaren och sjukvårdaren har erkänt individen som människa och inte reducerat den till ett objekt.
Då frågar jag mig, med tanke på att jag varit föreläsande och handledande lärare under 40 år, om en viktig drivkraft hos mig varit behovet att bli sedd. När jag ställer mig vid katedern, inför 40 studenter som tittar på mig, uppfylls då en viktig beståndsdel i tillfredsställelsen i mitt arbete, att som lärare bli sedd?
Ingår jag, som föreläsare och handledare, i den grupp av människor, mannekänger, vackra unga flickor, förringade studenter, som tycks ha ett behov av att bli sedda?
Den 12 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
