På tre kyrkogårdar i Härnösand har Svenska kyrkan och Härnösands kommun uppfört minnesstenar, i åminnelse av de som dödades under häxprocesserna på 1600-talet. En tidigare biskop säger:” På något sätt upprättar vi dem som avrättades oskyldigt.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kwdB4a/kyrkan-hedrar-offer-for-haxprocesser
I häxprocesserna var den världsliga makten och kyrkan förenad. De var framför allt riktade mot kvinnor, vilket faller väl in i den kvinnofientlighet som den kristna kyrkan har haft och som idag har övertagits av den nyare abrahamitiska religionen, islam.
Den kristna kyrkan har lugnat sig och har av samhället disciplinerats till att bli en mer humanitärt orienterad kyrka. Idag läser kristna andra stycken av Bibeln än de som de läste under häxprocessernas tid. Men de läser inte mer än att de idag kan sträcka sig till att upprätta de som de tidigare lät förtäras av eld. Längre kan de inte sträcka sig.
De ser och upprättar de som de kristna lät mörda. Men de ser inte mördarna. De kan inte se att de är arvtagare till mördarna. De har övertagit mördarnas kyrkor, deras kläder, deras heliga bok, deras religion. Men de ser inte att över allt detta ligger en historisk mantel som är blodig av deras kyrkas offer. De upprättar de mördade, men frågar sig inte vad de kan lära av det som skett i deras kyrka, i namnet av deras religion. De kan sträcka sig till att minnas offren. Men de vill inte lära sig något.
De känner inte den blodiga historiska mantelns börda. De erkänner inte att det som då gjordes var ett angrepp på människan, på hennes värdighet, ja, ett angrepp på mänskligheten. De känner ingen som helst skuld. En skuld som borde tynga dem, som de borde vilja bli fria från, eller i alla fall förlåten för.
Biskopen och kyrkan säger inte förlåt. Biskopen och kyrkan går inte ner på knä, riktar sin blick mot mänskligheten, och ber om förlåtelse för att hans företrädare har deltagit i och ja, varit drivande i mördandet av dessa stackare. Den svenska kyrkan känner inte orden, än mindre innebörden i det som de själva hävdar är centralt i bönen till guden: ”förlåt oss våra skulder” (Matteus 6:12)
Jämför kyrkans agerande med vad ett demokratiskt, civiliserat land gör inför sin skuld. Se hur Tyskland, under sitt Vergangenheitsbewältigung, försöker förstå sin historia, att komma till freds med sitt förflutna i avsikt att aldrig glömma och aldrig göra om. Den kristna kyrkan borde ha sitt Vergangenheitsbewältigung, där de ber om förlåtelse, där de begrundar vad som kunde göra att kyrkan var engagerad i häxprocesserna och därefter finna ut vad som måste göras idag för att säkerställa att det aldrig sker igen. Den blodiga manteln kan förvisso aldrig tvättas ren, men den kan hängas på väggen, till varnagel för kommande.
Vad kyrkan gör är att sätta upp monument för att minnas offren. Men inte för att minnas häxprocesserna, dess mekanismer och dess utförare, dem själva. Det är som att minnas de döda judarna, men glömma nazisterna.
De kristnas blodiga mantel ligger fortfarande på deras axlar. Den borde vara ett ok, men de har gjort sig immuna mot anständig humanitet, det som Kristus predikade om (Matteus 18:21ff), att be om förlåtelse över sin våldsamma lära.
Den 26 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Upplysande länkar
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkas-moraliska-ansvar-vedervardig-tillampningen-av-kristendomen-under-haxprocesserna
https://www.haxmuseet.se/resurs/wp-content/uploads/2021/03/Forelasning-Kyrkans-roll.pdf
https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden/haxor-pa-medeltiden
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kwdB4a/kyrkan-hedrar-offer-for-haxprocesser
I häxprocesserna var den världsliga makten och kyrkan förenad. De var framför allt riktade mot kvinnor, vilket faller väl in i den kvinnofientlighet som den kristna kyrkan har haft och som idag har övertagits av den nyare abrahamitiska religionen, islam.
Den kristna kyrkan har lugnat sig och har av samhället disciplinerats till att bli en mer humanitärt orienterad kyrka. Idag läser kristna andra stycken av Bibeln än de som de läste under häxprocessernas tid. Men de läser inte mer än att de idag kan sträcka sig till att upprätta de som de tidigare lät förtäras av eld. Längre kan de inte sträcka sig.
De ser och upprättar de som de kristna lät mörda. Men de ser inte mördarna. De kan inte se att de är arvtagare till mördarna. De har övertagit mördarnas kyrkor, deras kläder, deras heliga bok, deras religion. Men de ser inte att över allt detta ligger en historisk mantel som är blodig av deras kyrkas offer. De upprättar de mördade, men frågar sig inte vad de kan lära av det som skett i deras kyrka, i namnet av deras religion. De kan sträcka sig till att minnas offren. Men de vill inte lära sig något.
De känner inte den blodiga historiska mantelns börda. De erkänner inte att det som då gjordes var ett angrepp på människan, på hennes värdighet, ja, ett angrepp på mänskligheten. De känner ingen som helst skuld. En skuld som borde tynga dem, som de borde vilja bli fria från, eller i alla fall förlåten för.
Biskopen och kyrkan säger inte förlåt. Biskopen och kyrkan går inte ner på knä, riktar sin blick mot mänskligheten, och ber om förlåtelse för att hans företrädare har deltagit i och ja, varit drivande i mördandet av dessa stackare. Den svenska kyrkan känner inte orden, än mindre innebörden i det som de själva hävdar är centralt i bönen till guden: ”förlåt oss våra skulder” (Matteus 6:12)
Jämför kyrkans agerande med vad ett demokratiskt, civiliserat land gör inför sin skuld. Se hur Tyskland, under sitt Vergangenheitsbewältigung, försöker förstå sin historia, att komma till freds med sitt förflutna i avsikt att aldrig glömma och aldrig göra om. Den kristna kyrkan borde ha sitt Vergangenheitsbewältigung, där de ber om förlåtelse, där de begrundar vad som kunde göra att kyrkan var engagerad i häxprocesserna och därefter finna ut vad som måste göras idag för att säkerställa att det aldrig sker igen. Den blodiga manteln kan förvisso aldrig tvättas ren, men den kan hängas på väggen, till varnagel för kommande.
Vad kyrkan gör är att sätta upp monument för att minnas offren. Men inte för att minnas häxprocesserna, dess mekanismer och dess utförare, dem själva. Det är som att minnas de döda judarna, men glömma nazisterna.
De kristnas blodiga mantel ligger fortfarande på deras axlar. Den borde vara ett ok, men de har gjort sig immuna mot anständig humanitet, det som Kristus predikade om (Matteus 18:21ff), att be om förlåtelse över sin våldsamma lära.
Den 26 november 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Upplysande länkar
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkas-moraliska-ansvar-vedervardig-tillampningen-av-kristendomen-under-haxprocesserna
https://www.haxmuseet.se/resurs/wp-content/uploads/2021/03/Forelasning-Kyrkans-roll.pdf
https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden/haxor-pa-medeltiden
RSS-flöde
