I staten, i omsorg om statens effektivitet, finns ett skydd mot Maktens härjningar, om än bräckligt, genom att varje arbetare i staten har rättigheten att meddela omvärlden om vad som sker i statens organisation. Frihet till information är ett medel för att upprätthålla effektiviteten i staten så att den inte går under genom nepotism och annat korrupt agerande. Men det är också ett sätt att upprätthålla statens legitimitet, då medborgare skall ha anledning att tro att staten verkar som det var tänkt.
Nu kommer då en fråga som gnager i mig. Borde statens arbetare, som har rättigheten att informera, också ha skyldighet att informera?
I lagen, brottsbalkens 23:6, stadgas: ” Den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får dock inte dömas ut. I de fall det är särskilt föreskrivet ska för underlåtenhet att avslöja brott även den dömas som inte haft uppsåt till men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick. Den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning och underlåter att förhindra ett brott inom ramen för sammanslutningen ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att förhindra brottet enligt första stycket.”
Det finns således i lagen en grundläggande tanke att man inte bara har en rättighet att rapportera, utan i många fall (undantag finns) också har en skyldighet. Och en skyldighet som är så stor, som i den sista meningen, att det kan leda till dom och fängelse i två år.
Men vi vet alla som arbetar i staten, att det finns agerande som borde ha granskats av en domstol, men som får passera. Oförstånd och misstag kan ligga bakom det misstänka brottet, varför man ser mellan fingrarna.
Men också den egna bekvämligheten kan vara skäl för underlåtenhet. Det tar tid att rapportera.
Men än väsentligare är sannolikt att vi alla vet att det i 95% av fallen är den som rapporterar som råkar illa ut. Speciellt om det man rapportera rör resursstarka individer, de som har en ansvarsposition eller som har stort och starkt socialt kapital, eller kontrollerar en resurs. Då kan en rapport, som är berättigad objektivt sett, slå hårt tillbaka, ty det är inte rätt, utan makt som råder i de flesta fall.
Man behöver förvisso inte läsa lagen för att anse att statens medarbetare har en skyldighet att informera. Vi kan ju prata om moral.
Underlåtenhetssynd är ett moraliskt brott, där straffet är att du blir illa sedd i din sociala grupp, men kanske framför allt, att din spegel vägrar återge ditt ansikte när du står inför livets spegel. Det finns människor som varit i min omgivning, som förlorat min respekt p g a begången underlåtenhetssynd. Den som tiger, men som har skyldigheten, så som jag uppfattar den, att tala, att agera, och som inte har starkt besvärande skäl för att tiga, den faller i min respekt.
Sedan har jag lärt mig att förstå ’tala’ på olika sätt. Man kan informera utan att prata högt och ljudligt på torget. Alla är inte som jag, som sedan 19-års ålder, tränats att hålla i fanan och prata på torget. Det finns ett sätt att tala som kan vara väl så effektivt, då det sprider information, men inte genom det talande ordet. I min omgivning finns personer som ytterst sällan ställer sig på torget och pratar. Men som genom sitt agerande producerar information, och som kanske t o m är mer hotfull gentemot Makten, än vad två skränfockar på torget är.
Jag tror att Makten i staten hade sett annorlunda ut och statens orättfärdiga agerande hade varit mindre, om alla statens arbetare hade skyldighet att informera. Förvisso finns det risker med sådana skyldighetslag, ty då hade alla sett på varandra som möjliga ’Uppdrag Granskning’-journalister. Alla hade sett Josefsson i sin kollega och risken hade varit att det hade blivit en sorts Stasi-kultur.
Men finns det inte en Stasi-kultur idag i staten? Men idag kommer Stasi uppifrån, medan mitt förslag om skyldighet att informera skulle vända upp och ner på Stasi-kulturen, att den kom nerifrån?
Min slutsats av allt detta blir beklagligtvis en mörk slutsats. Det kommer inte att komma en skyldighet att informera. Makten har all anledning att förhindra det. För Makten är rätten till information, dvs meddelarskyddet, tillräckligt besvärande. Men kan hanteras genom diverse instrument, frivilliga eller repressiva. Att öka besväret genom att lägga till skyldigheten, att göra underlåtenhetssynden till ett underlåtenhetsbrott, gör Maktens arbete oerhört mycket svårare.
Ferrara den 6 april 2018