Klassresan möjliggjordes, tror jag, genom det socialdemokratiska samhället, där skolan tog ansvar för individens utveckling, där dennes sociala och ekonomiska ursprung mindre påverkade individens utveckling, utan mer dess förmåga och vilja i samverkan med utbildningen.
För konservativa är klassresor inget att glädjas över, ty var och en skall veta sin plats, så som historien och traditionen gett den. Den konservativa hållningen är det nog inte många som har eller våga ha idag.
För liberaler är klassresor något gott, ty det visar att individens förmåga, inte dess sociala och ekonomiska arv, gagnar den heliga individen. För dem är social mobilitet ett uttryck för ett gott samhälle. Dock brukar man oftast uttrycka sin glädje när någon likt mig, vandrar upp. Mer sällan brukar man uttrycka sin glädje över det goda samhället när en individ vandrar ner. Liberalerna skriver alltid om klassresorna uppåt, aldrig om klassresan neråt.
För socialisten borde däremot klassresan inte vara något man applåderar. Visst kan man känna skadeglädjen när en av överklassens oförmågor får vandra ner, även om det förhatliga egendomsarvet gör att deras nedfärd bromsas upp. Än mer gläds man över den som börjar som lantarbetare, och som slutar som en av världens längst sittande finansministrar. Gunnar Sträng. Han som är alla klassresors föredöme.
Men klassresor är konservativa, ty de sker inom klassamhället. Hyllar man klassresor, arbetar man för dem, och accepterar man dem, då accepterar man även klassamhället. Därför borde socialisten se klassresan som ett tecken på att man lämnar det konservativa samhället, där egendomsarv, oaktat individens förmåga, håller kvar individer i traditionella positioner, till förmån för det liberala samhället, där individens förmåga ger individen sin position i klassamhället. Notera, inom det etablerade klassamhället.
Medan den demokratiske socialisten förbannar klassamhället och har en önskan om dess försvinnande, är kommunisten med rätta kritisk mot den demokratiska socialisten för att den inte gjort något konkret för att avskaffa klassamhället. Med visst fog spottar kommunisten på socialisten och kallar den för revisionist, dvs den som korrigerar inom det befintliga klassamhället.
Men hur ser då kommunistens avskaffande av klassamhället ut? Sovjetunionen var ett försök. Det misslyckades kapitalt. Om den vanlige sovjetmedborgaren var sparsam och lyckosam i köandet, kunde den köpa en Trabant. Partieliten åkte däremot i en ZL 114. Mellanchefer kunde ha en Volga. I klassamhällets Sverige kan förvisso arbetaren sällan åka i en Ferrari till jobbet, men den kan åka, om än begagnat, men ändock, åka BMW M5 till jobbet.
Men, försvarar sig kommunisten, nu är ju inte klassamhälle bara fråga om konsumtionskapacitet, utan om makt, makten över sitt eget arbete. Socialisten får då ytterligare råg i ryggen och frågar på vilket sätt sovjetmedborgaren erfor både makt över sitt arbete och frihet i sitt samhälle. Nej, i det sovjetiska samhället styrde politbyrån över femårsplanen, som styrde produktionen. Eller snarare, försökte styra den. Medan socialisten förvisso medger att arbetsgivaren har rätten att leda och fördela arbetet, men MBL finns, och arbetarrepresentanter i styrelserna finns. Och fria fackföreningar, med reservation för Sverigedemokrater som inte får delta i fackföreningens arbete.
Ett samhälle tycks behöva pluralitet. Marknadsekonomi är en omöjlighet, ty det är oftast för dyrt att använda marknaden, varför många byten sker inom företag och andra typer av organisationer. Men företagets planerade ekonomi går inte att överföra på hela samhället. Således är planekonomi inte heller en möjlighet. Kapitalism fungerar inte heller, ty då skulle ju inte nödvändig produktion, t ex fattigvård och ungdomsidrott, vara möjlig. Å andra sidan, budgetstyrda organisationer fungerar inte heller. Medan kapitalisten snålar in på allt, bränner budgetstyrda organisationer sina budgetar.
Samhället blir ett sammelsurium av produktionsförhållanden, som skapar sina klasser. Klassamhälle tycks vara oundvikligt. Men, dess effekter kan mildras, och klasser kan skapas som inte är så enfaldiga som 1800-talets klasser, med egendomsinnehavare och egendomslös.
Samhället tycks delvis lämpa sig för principer, men där den översta principen är principen att inte vara principiell in absurdum. Därför har vi i Sverige principen att livsmedelsdistribution i slutledet sker enligt marknaden, medan sjukvården sker, i mycket stor utsträckning, enligt professionsprincipen, att läkaren avgör vem som skall få sjukvård.
Den demokratiske socialisten hävdar därför att social rörlighet är bra, men att vi också måste påverka produktionsförhållandena, men under beaktande av välstånd och demokrati.
Den 8 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin