Igår skrev jag om det obalanserade samhället, där bibliotek hbtqi-certifierar sig, men inte arbetarklass-certifierar sig. Där rasism i form av anklagelser mot vita män, p g a deras hudfärg, utförs av sk antirasister (sic!). Där kvinnoapartheid i Afghanistan inte, i ett feministiskt orienterat samhälle som det svenska, föranleder stormande demonstrationer, medan däremot Israels hårda bekämpande av de grupper som, likt Hitler, vill förinta, judarnas statsbildning.
Jag föreslog att denna obalans kan förekomma p g a att det finns kategorier som uppmärksammas och kategorier som ligger i det mörka. Denna obalans är hegemonin. Somt är legitimt, annat är illegitimt, ja, t o m stigmatiserat.
Men varför finns denna hegemoni?
Hegemoni, enligt Gramsci, skapas och underhålls av en elit. Idag finns det förslag på att vi har en ny form av elit.
Lars Åberg föreslår i sina böcker, t ex ’All Inclusive’, att det finns en omhändertagandeindustri eller en integrationsindustri, som bl a utmärks av ständiga projekt, av en strukturell välvilja som skapat den evige invandraren och via identitetspolitik befrämjar grupper istället för den liberala demokratin som befrämjar individen.
Johan Söderberg pekar i sin bok, ’Kritik av underdogmetafysiken’, ut en identitetsvänster som driver antirasism, dvs hegemonisk rasism, men som aktivt blundar för totalitära krafter som t ex islam, där det senare gav Magnus Sandelin anledning att skriva en hel bok om fenomenet, ’Den omhuldade islamisten’.
Mats Alvesson brukar skriva om överflödet av akademiskt utbildade personer som intar organisationer och där etablerar en ’kunskapsbyråkrati’ som ägnar sig år att byråkratisera med utvärderingar, värdegrunder, genuscertifiering o s v. Det ligger i linje med hävdandet av existensen av en professional-managerial class, som ursprungligen myntades av Barbara och John Ehrenreich på 70-talet, och som fått en nutida beskrivning av Joanna Williams i boken ’Så vann Woke’ (2023).
Förr fanns två typer av vänster, som delade en materialistisk grundsyn. En som fanns i fackföreningarna och i socialdemokratiska partier, med stark bas i arbetarklassen. De gick den parlamentariska vägen, men de kunde också påverka organisationerna genom sina fackföreningar. De andra vänstern hade en obesvarad kärlek till arbetarklassen, organiserade demonstrationer och sjöng revolutionära, progressiva sånger, men gjorde mest avtryck på sociologiska akademiska institutioner.
Idag finns yttringar som jag anser felaktigt benämns vänster, som är de drivande i den obalans som jag skrev om igår. De har ingen beundran för arbetarklassen, som ju enligt dem mestadels består av rasistiska vita män. I stället ömmar de för grupper som är utsatta p g a sexualitets- och etnicitetsnormer. Den gruppen är tämligen strängt idealistiska, dvs idéer, normer och språk utformar världen. Det viktiga är inte vilka ekonomiska förhållanden som utsatta grupper är underkastade, utan benämningen av de utsatta grupperna. Val av personliga pronomen är viktigare än platsen i produktionen. Deras åskådning har fortplantats, kanske främst genom den akademiska utbildningen, och bärs i olika former av den nya eliten som uppstått p g a den oerhörda expansionen av akademiska utbildningar. Dessa går in i organisationer med sin idealistiska världsåskådning och, som Alvesson skriver, där producerar enorma mängder värdedokument och värdemöten.
Denna elit är mer framgångsrik än den forna arbetarklassen genom att den fick främst tillträde till organisationerna genom MBL, styrelserepresentation och förhandlingar, medan den nya eliten har positioner inne i organisationerna, dvs de befinner sig inte i förhandlingars motsättning till organisationerna, utan har ledande positioner i organisationerna, där självfallet inte utmanar organisationernas maktgrund.
Identitetsgrupperna, integrationsindustrin, woke-personalen kräver inte högre beskattning av bolagens skatter, de kräver inte omfattande satsningar på arbetsmiljö, däremot på reduktion av koldioxidutsläpp och en resepolicy som innebär mindre resande, speciellt med flygplan. De utgör inte ett hot mot vare sig vinsterna eller makten, varför de får hållas. Ja, de kan t o m befrämjas eftersom de driver hets mot den forna fackföreningspersonalen, de vita männen, och eftersom de befrämjar invandring av personer som inte går på fackmöte utan går till moskén. Medan den gamla fackföreningsvänstern innebar ett hot mot makten, så magnifikt manifesterat i hotet mot ’den privata äganderätten’ genom löntagarfonderna, är identitetsgrupperna lierade med makten, där de stormar mot könsmärkning av toaletter, men inte fördelningen av produktionsöverskottet.
Min spekulativa slutsats, som är spekulativ då jag saknar både tillräcklig teorikunskap och tillräcklig empiri som stöd, är att den nya eliten av akademiskt utbildade, som intagit organisationerna, utgör inte ett hot mot samhällets grundläggande maktfördelning, varför de får hållas och t o m expandera sitt inflytande.
Hegemonin produceras av denna elit, som får hållas så länge den inte skapar konfrontation mot samhällets grundläggande maktfördelning. Kampen för arbetarnas inflytande i produktionen har ersatts av kampen mot klimatförändringen och för mångkulturen, den som befrämjar invandring av icke-fackanslutna individer som får de lågbetalda arbetena. Den nya eliten är därför lierad med den klass som representerar kapitalismen. Det innebär också att det är felaktigt att beteckna den nya eliten som vänster, eftersom de inte hotar kapitalismen.
Den 28 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag föreslog att denna obalans kan förekomma p g a att det finns kategorier som uppmärksammas och kategorier som ligger i det mörka. Denna obalans är hegemonin. Somt är legitimt, annat är illegitimt, ja, t o m stigmatiserat.
Men varför finns denna hegemoni?
Hegemoni, enligt Gramsci, skapas och underhålls av en elit. Idag finns det förslag på att vi har en ny form av elit.
Lars Åberg föreslår i sina böcker, t ex ’All Inclusive’, att det finns en omhändertagandeindustri eller en integrationsindustri, som bl a utmärks av ständiga projekt, av en strukturell välvilja som skapat den evige invandraren och via identitetspolitik befrämjar grupper istället för den liberala demokratin som befrämjar individen.
Johan Söderberg pekar i sin bok, ’Kritik av underdogmetafysiken’, ut en identitetsvänster som driver antirasism, dvs hegemonisk rasism, men som aktivt blundar för totalitära krafter som t ex islam, där det senare gav Magnus Sandelin anledning att skriva en hel bok om fenomenet, ’Den omhuldade islamisten’.
Mats Alvesson brukar skriva om överflödet av akademiskt utbildade personer som intar organisationer och där etablerar en ’kunskapsbyråkrati’ som ägnar sig år att byråkratisera med utvärderingar, värdegrunder, genuscertifiering o s v. Det ligger i linje med hävdandet av existensen av en professional-managerial class, som ursprungligen myntades av Barbara och John Ehrenreich på 70-talet, och som fått en nutida beskrivning av Joanna Williams i boken ’Så vann Woke’ (2023).
Förr fanns två typer av vänster, som delade en materialistisk grundsyn. En som fanns i fackföreningarna och i socialdemokratiska partier, med stark bas i arbetarklassen. De gick den parlamentariska vägen, men de kunde också påverka organisationerna genom sina fackföreningar. De andra vänstern hade en obesvarad kärlek till arbetarklassen, organiserade demonstrationer och sjöng revolutionära, progressiva sånger, men gjorde mest avtryck på sociologiska akademiska institutioner.
Idag finns yttringar som jag anser felaktigt benämns vänster, som är de drivande i den obalans som jag skrev om igår. De har ingen beundran för arbetarklassen, som ju enligt dem mestadels består av rasistiska vita män. I stället ömmar de för grupper som är utsatta p g a sexualitets- och etnicitetsnormer. Den gruppen är tämligen strängt idealistiska, dvs idéer, normer och språk utformar världen. Det viktiga är inte vilka ekonomiska förhållanden som utsatta grupper är underkastade, utan benämningen av de utsatta grupperna. Val av personliga pronomen är viktigare än platsen i produktionen. Deras åskådning har fortplantats, kanske främst genom den akademiska utbildningen, och bärs i olika former av den nya eliten som uppstått p g a den oerhörda expansionen av akademiska utbildningar. Dessa går in i organisationer med sin idealistiska världsåskådning och, som Alvesson skriver, där producerar enorma mängder värdedokument och värdemöten.
Denna elit är mer framgångsrik än den forna arbetarklassen genom att den fick främst tillträde till organisationerna genom MBL, styrelserepresentation och förhandlingar, medan den nya eliten har positioner inne i organisationerna, dvs de befinner sig inte i förhandlingars motsättning till organisationerna, utan har ledande positioner i organisationerna, där självfallet inte utmanar organisationernas maktgrund.
Identitetsgrupperna, integrationsindustrin, woke-personalen kräver inte högre beskattning av bolagens skatter, de kräver inte omfattande satsningar på arbetsmiljö, däremot på reduktion av koldioxidutsläpp och en resepolicy som innebär mindre resande, speciellt med flygplan. De utgör inte ett hot mot vare sig vinsterna eller makten, varför de får hållas. Ja, de kan t o m befrämjas eftersom de driver hets mot den forna fackföreningspersonalen, de vita männen, och eftersom de befrämjar invandring av personer som inte går på fackmöte utan går till moskén. Medan den gamla fackföreningsvänstern innebar ett hot mot makten, så magnifikt manifesterat i hotet mot ’den privata äganderätten’ genom löntagarfonderna, är identitetsgrupperna lierade med makten, där de stormar mot könsmärkning av toaletter, men inte fördelningen av produktionsöverskottet.
Min spekulativa slutsats, som är spekulativ då jag saknar både tillräcklig teorikunskap och tillräcklig empiri som stöd, är att den nya eliten av akademiskt utbildade, som intagit organisationerna, utgör inte ett hot mot samhällets grundläggande maktfördelning, varför de får hållas och t o m expandera sitt inflytande.
Hegemonin produceras av denna elit, som får hållas så länge den inte skapar konfrontation mot samhällets grundläggande maktfördelning. Kampen för arbetarnas inflytande i produktionen har ersatts av kampen mot klimatförändringen och för mångkulturen, den som befrämjar invandring av icke-fackanslutna individer som får de lågbetalda arbetena. Den nya eliten är därför lierad med den klass som representerar kapitalismen. Det innebär också att det är felaktigt att beteckna den nya eliten som vänster, eftersom de inte hotar kapitalismen.
Den 28 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
