Descartes hävdade att allt går att betvivla, men inte tvivlet som sådant. Genom tvivlet manifesterar sig människan med existens, med ett vara: Jag tänker, alltså finns jag.
Kant hävdade att människan är fri, ty hon kan formulera lagar som gäller henne, och som hon sedan kan välja att följa. ’Jag skall läsa tysk filosofi’, är en lag skapad av mig, som jag väljer att följa då och då. Det bästa lagformulerandet sker genom det kategoriska imperativet, att skapa lagar för sig själv som gör gott om alla följer dem.
Kring slutet av 1700-talet fanns människan som en tänkande och fri individ.
Sedan kom Fichte, med sitt absoluta Jag, som i sin frihet sätter sig själv, och därmed världen. Fichtes Jag är ett subjekt som i sin frihet formar sig själv genom sin aktivitet i världen. Människan, förvisso begränsad genom diverse hinder, framstår som en individ som ständigt, genom sin aktivitet, realiserar sig själv och skapar världen. Därmed blev människan, inte bara existerande, utan även ett skapande, självrealiserande subjekt.
Hegel, en bit in på 1800-talet, gjorde Fichtes tanke till ett helt system, där världens gång tolkas som en andes självrealisering och därmed självmedvetandegörande. Anden lägger ut sig i världen och genom att skapa den och reflektera kring den, inser sig själv som ande, dvs blir självmedveten. Det kan låta halvt religiöst, och anses också av somliga att vara en rationaliserad kristendom. Men mindre omfattande kan tanken ses som att människan, i sin frihetliga aktivitet, skapar världen och genom den skapelsen ser sig själv och når självmedvetande. Förenklat uttryckt, hon alienerar sig själv genom sin aktivitet, där hon gör något som inte är hon själv, dvs förfrämligas, men därmed ser hon sig själv i det som först var främmande, och når därmed självmedvetande. Jag vet inte om jag förstått det rätt, men jag ser Hegels alienation som människans första steg, hennes förfrämligande genom skapande, men som sedan återgår till henne genom att hon ser sig själv i det skapande.
Därmed har vi gått från den tänkande tvivlaren hos Descartes, som noterade att den fanns eftersom den tvivlade, via Kants fria lagskapare, till Fichtes fria människa som når självmedvetande genom aktivitet, och slutligen hos Hegel där människan relatera sig till världen genom sin frihetliga skapande aktivitet och genom att se sin skapelse, realiserar sig själv som självmedveten människa.
Men nu, kring mitten av 1800-talet, var det dags för syndafallet, när människan fördrivs från sin frihet och aktivitet och därmed berövas sin möjlighet till självmedvetande.
Marx, i mitten av 1800-talet, ställde Hegel på fötter, genom att konvertera Hegels idealism till sin materialism, varvid Marx upptäckte att människan förvägras sin frihet genom löneslaveriet, där hon berövas självmedvetandet genom att hennes skapelse framstår som främmande för henne, vilket är alienation. Under kapitalismen förslavas människan genom att hon transformeras från Fichtes och Hegels skapande subjekt, till ett objekt, ett instrument som inte känner igen sina egna produkter som sina, dvs blir alienerad. Hon överlever blott genom den hårda utsugande lönelagen, där människan endast får den del av värdet av hennes skapade produkt som gör att hon kan överleva och återvända till fabriken nästa dag, medan resten av produktens värde, mervärdet, beslagtas av kapitalisten. Under kapitalismen avskaffas egendomen, det som är skapat av den aktiva, arbetande människan, och transformeras till kapital, som ägs och kontrolleras av en klass, kapitalisterna.
Medan det var kapitalisterna som då var de skyldiga till förlusten av människans frihet, uttryckt genom alienation, är det idag de monoteistiskt religiösa som förvägrar människan den frihet hon erövrade under den tyska idealismen. Monoteisterna brukar slentrianmässigt hävda att människan är fri, vilket ytterst visas genom synden, dvs att människan har möjlighet att agera på ett sätt som går emot guden och dess regler, vilket är synden. Människan skall lära sig att använda sin frihet till lydnad under guden, dvs att uppge frihet och fritt välja ofriheten. Det är den främsta alienation, förfrämligandet, när den frihet hon gavs av de tyska idealisterna, som innebar att hon skulle skapa och bli självmedveten, nu blott är en aktivitet som används för att avskaffa friheten. Friheten till lydande.
Det starka subjekt som tyskarna skapade, Kants autonoma moraliska subjekt, Fichtes Jag och Hegels Ande, blir till ett litet ynkligt subjekt som frivilligt avsäger sig subjektiviteten och dess frihet för att bli ett lagföljande objekt underkastat gudens lagar och vilja. Kapitalistens förnedrande behandling av arbetaren blir än mer förnedrande, ty arbetaren var tvingad för sin överlevnads skull att bli alienerad, medan den religiöse förnedras till att använda sin frihet till att bli ofri, att alieneras från sin grundläggande mänsklighet. Den religiöses alienation består i att göra sig själv främmande för sin egen frihet.
Det vi vann genom den tyska idealismen (och också genom Upplysningen och den vetenskapliga revolutionen, men det är en annan del av vår historia som jag inte har utrymme för här) går oss förlorat genom de monoteistiska religionerna. Det är därför jag saknar respekt och tolerans för judendomen, kristendomen och islam. De förnedrar människan som fritt, skapande subjekt, det vi vann hos de tyska idealisterna. Religionerna gör oss främmande för oss själva. Religionerna är de främsta alienerande krafterna idag.
Sven-Olof Yrjö Collin
Kant hävdade att människan är fri, ty hon kan formulera lagar som gäller henne, och som hon sedan kan välja att följa. ’Jag skall läsa tysk filosofi’, är en lag skapad av mig, som jag väljer att följa då och då. Det bästa lagformulerandet sker genom det kategoriska imperativet, att skapa lagar för sig själv som gör gott om alla följer dem.
Kring slutet av 1700-talet fanns människan som en tänkande och fri individ.
Sedan kom Fichte, med sitt absoluta Jag, som i sin frihet sätter sig själv, och därmed världen. Fichtes Jag är ett subjekt som i sin frihet formar sig själv genom sin aktivitet i världen. Människan, förvisso begränsad genom diverse hinder, framstår som en individ som ständigt, genom sin aktivitet, realiserar sig själv och skapar världen. Därmed blev människan, inte bara existerande, utan även ett skapande, självrealiserande subjekt.
Hegel, en bit in på 1800-talet, gjorde Fichtes tanke till ett helt system, där världens gång tolkas som en andes självrealisering och därmed självmedvetandegörande. Anden lägger ut sig i världen och genom att skapa den och reflektera kring den, inser sig själv som ande, dvs blir självmedveten. Det kan låta halvt religiöst, och anses också av somliga att vara en rationaliserad kristendom. Men mindre omfattande kan tanken ses som att människan, i sin frihetliga aktivitet, skapar världen och genom den skapelsen ser sig själv och når självmedvetande. Förenklat uttryckt, hon alienerar sig själv genom sin aktivitet, där hon gör något som inte är hon själv, dvs förfrämligas, men därmed ser hon sig själv i det som först var främmande, och når därmed självmedvetande. Jag vet inte om jag förstått det rätt, men jag ser Hegels alienation som människans första steg, hennes förfrämligande genom skapande, men som sedan återgår till henne genom att hon ser sig själv i det skapande.
Därmed har vi gått från den tänkande tvivlaren hos Descartes, som noterade att den fanns eftersom den tvivlade, via Kants fria lagskapare, till Fichtes fria människa som når självmedvetande genom aktivitet, och slutligen hos Hegel där människan relatera sig till världen genom sin frihetliga skapande aktivitet och genom att se sin skapelse, realiserar sig själv som självmedveten människa.
Men nu, kring mitten av 1800-talet, var det dags för syndafallet, när människan fördrivs från sin frihet och aktivitet och därmed berövas sin möjlighet till självmedvetande.
Marx, i mitten av 1800-talet, ställde Hegel på fötter, genom att konvertera Hegels idealism till sin materialism, varvid Marx upptäckte att människan förvägras sin frihet genom löneslaveriet, där hon berövas självmedvetandet genom att hennes skapelse framstår som främmande för henne, vilket är alienation. Under kapitalismen förslavas människan genom att hon transformeras från Fichtes och Hegels skapande subjekt, till ett objekt, ett instrument som inte känner igen sina egna produkter som sina, dvs blir alienerad. Hon överlever blott genom den hårda utsugande lönelagen, där människan endast får den del av värdet av hennes skapade produkt som gör att hon kan överleva och återvända till fabriken nästa dag, medan resten av produktens värde, mervärdet, beslagtas av kapitalisten. Under kapitalismen avskaffas egendomen, det som är skapat av den aktiva, arbetande människan, och transformeras till kapital, som ägs och kontrolleras av en klass, kapitalisterna.
Medan det var kapitalisterna som då var de skyldiga till förlusten av människans frihet, uttryckt genom alienation, är det idag de monoteistiskt religiösa som förvägrar människan den frihet hon erövrade under den tyska idealismen. Monoteisterna brukar slentrianmässigt hävda att människan är fri, vilket ytterst visas genom synden, dvs att människan har möjlighet att agera på ett sätt som går emot guden och dess regler, vilket är synden. Människan skall lära sig att använda sin frihet till lydnad under guden, dvs att uppge frihet och fritt välja ofriheten. Det är den främsta alienation, förfrämligandet, när den frihet hon gavs av de tyska idealisterna, som innebar att hon skulle skapa och bli självmedveten, nu blott är en aktivitet som används för att avskaffa friheten. Friheten till lydande.
Det starka subjekt som tyskarna skapade, Kants autonoma moraliska subjekt, Fichtes Jag och Hegels Ande, blir till ett litet ynkligt subjekt som frivilligt avsäger sig subjektiviteten och dess frihet för att bli ett lagföljande objekt underkastat gudens lagar och vilja. Kapitalistens förnedrande behandling av arbetaren blir än mer förnedrande, ty arbetaren var tvingad för sin överlevnads skull att bli alienerad, medan den religiöse förnedras till att använda sin frihet till att bli ofri, att alieneras från sin grundläggande mänsklighet. Den religiöses alienation består i att göra sig själv främmande för sin egen frihet.
Det vi vann genom den tyska idealismen (och också genom Upplysningen och den vetenskapliga revolutionen, men det är en annan del av vår historia som jag inte har utrymme för här) går oss förlorat genom de monoteistiska religionerna. Det är därför jag saknar respekt och tolerans för judendomen, kristendomen och islam. De förnedrar människan som fritt, skapande subjekt, det vi vann hos de tyska idealisterna. Religionerna gör oss främmande för oss själva. Religionerna är de främsta alienerande krafterna idag.
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
